Clay Ketter
DEN RÅA YTANS SKÖNHET
»Konstnären Clay Ketter är en av Sveriges mest betydande USA-importer…« skrev Moderna Museet 2009 och visade en stor separatutställning med Ketters konst. Ett tungt inslag i hans långa internationella karriär. Nu gör Clay Ketter ett gästspel på Dalslands konstmuseum med flera verk som refererar till byggnation och arkitektur, ämnen som alltid fascinerat honom.
– Nej, jag flyttar aldrig tillbaka till USA, säger Clay Ketter som kom från New York till Lund 1988. Kärleken, Jenny, fick honom flytta hit och nu, 30 år senare, kan han se tillbaka på ett rikt liv i de fria konsternas tecken. Först som musiker (trummis och sångare) och utställningstekniker, bl a på Rooseum i Malmö. Senare som fritt verkande konstnär med en växande familj, en musikstudio och ateljé i en gammal skola på landet strax utanför Lund.
– Jag har haft mycket tur. Mitt första jobb var som assistent till Anders Tornberg, en legendarisk gallerist i Lund. Han ställde ut internationell samtidskonst, inte minst konstnärer från New York. Det blev en fantastisk språngbräda för mig som kom från ingenstans.
I mitten av 90-talet slog Clay Ketter igenom med sina så kallade »Wall paintings«. Konstpubliken förfördes av Ketters lekfulla grepp att ta gipsskivor, med tejp och spackel över skruvhål och fogar, och presentera det som konst. En sorts ready-mades i Marcel Duchamps anda. Men också ett sätt att lyfta fram skönheten i verklighetens råa ytor, utmana den flytande gränsen mellan hantverk och konst. Karriären tog fart, och idag har Clay Ketter med regelbundenhet ställt ut över hela världen och finns representerad i prestigefulla privat- och museisamlingar och institutioner.
Efter genombrottet har han utvecklat sitt tema på olika sätt, bland annat genom foto. »Gulf Coast Slabs«, hans foton över nakna husgrunder på Mississippis Gulfkust, tagna efter orkanen Katrinas framfart, uppmärksammades mycket. Men fortfarande har han aldrig målat på duk.
– Jag tycker det är hopplöst. Gipsskivor är ett så mycket mer stabilt material, säger han och pekar på de med stål förstärkta kanterna på ett litet verk. Att konstverken blir mycket tyngre och svårhanterligare är inget bekymmer, han har två assistenter som hjälper till vid de större byggnationerna. Idag är det ofta riktigt stora format som gäller på den kommersiella konstscenen.
Att Clay Ketter använder byggnadsmaterial blir mer logiskt då man vet att han också är utbildad möbel- och byggnadssnickare. I New York drev han byggnadsfirma vid sidan om konststudierna. Och under uppväxten, med tre systrar i New Haven, var hantverk och konst naturliga inslag.
– Pappa gillade att tälja i trä och måla, han var ingenjör och hade ett 9–5-jobb, men sedan ägnade han sig åt sina intressen. Han var pianist också, och jag tittade mycket på honom och det han gjorde, berättar Clay Ketter, som har flera verk av pappan på väggarna i ateljén. De gjorde också flera samarbetsprojekt på senare tid, större målningar som hänger i ateljén.
Vi åker till den ombyggda skolan i Stora Uppåkra. Här har basen i hans verksamhet legat i 16 år, men nu ska huset säljas och verksamheten flyttas till Malmö. Det är lite av en uppbrottstid. Anrika Sonnabend Gallery i New York, där han regelbundet ställt ut under 18 år, och som representerat honom i USA, har lagt ner sin utställningsverksamhet. I följd av detta beslutade Clay Ketter att ta hem det lager av verk som galleriet haft i förvar. Några av dem visas nu i Dalsland.
Vi tittar på »Two Moon Compound« från 2006. Det skulle kunna vara en lägenhetsskiss. Materialmässigt är inslagen många: masonit, glas, plywood, silikon, olja, furu … och ett litet grågrönt fält – en bit av en vägg från ett Lundby-dockhus.
– Jag älskar den där grågröna färgen, säger Clay Ketter, jag har säkert slaktat tvåhundra sådana dockhus.
Materialen redovisas i verksbeskrivningen men är inte huvudsaken.
– Det viktigast för mig är att göra ypperligt abstrakt måleri! Det här är en välfungerande abstrakt målning. Kompositionen är det centrala, man känner med en gång i kroppen när det blir fel. En målning ska upplevas, som betraktare behöver man inte veta något förutfattat, menar Clay Ketter.
