Helene Billgren
BESÖK I HELENE BILLGRENS VÄRLD
»Helene Billgren har aldrig varit bättre än nu«. Rubriken toppade en av Sveriges största dagstidningar i november. Då fyllde hon hela Liljevalchs med sin konst.
Nu har hon laddat om och kommer till Dalslands konstmuseum med flera nya målningar men också teckningar, objekt och assemblage.
Det har varit mycket Helene Billgren den senaste tiden. Först den stora retrospektiva utställningen »faran är över« på Liljevalchs konsthall i Stockholm i höstas. Kritikerkåren var enig; Helene Billgren – flickrumskonstens nestor – har kommit ut som en av Sveriges bästa samtida målare. I januari var det så premiär på realityserien »Äkta Billgrens« i SVT, sex avsnitt om familjen Billgren; Helene, exmaken Ernst och barnen Elsa och Sigge.
– Ja, tänk att utställningen och hela den där teveinspelningen gick i check, det är ju bara fantastiskt! Och det är jag väldigt tacksam för. Men nu gäller nya saker. Jag målar och sedan arbetar jag med scenografi och kostym till en dansföreställning för Riksteatern, berättar Helene Billgren på telefon från Stockholm en dag i slutet på april 2020, när Sverige är satt på sparlåga och en tung coronavante ligger över hela landet.
– Allting är bara hemskt. Jag har ateljé på Konstakademin på Drottninggatan, mitt i stan bland alla regeringsmänniskor, och där är så ödsligt nu, allt är nedstängt. Då kommer det här som en liten ljuspunkt, fast det är ju inte heller helt oproblematiskt att ta sig till Dalsland …
Helene Billgren är född i Norrköping 1952. Flyttade till Mölndal när hon var nio. Studerade på Valands konsthögskola i Göteborg 1982–1987. Det är där hon träffar Ernst Billgren som hon var gift med 1983–2012. På Valand träffade hon också Stefan Uhlinder (som också ställer ut på museet denna period, se separat artikel).
Tiden före Valand var famlande. Lite jobb här och där, i hemvården och som städare på Sahlgrenska bland annat. Först när hon fick ett ritblock under armen kände hon att hon kommit rätt. Sedan har konstnärskarriären nästan gått som på räls.
Tidigt hittade hon en egen stil. En cool flicka/kvinna av 60-talssnitt med tuperat hår, jeans eller kjol är ett motiv som Helene Billgren återvänt till. Distinkt tecknad med kol och involverad i lite humoristiskt skruvade situationer. Flickan finns också med i de senaste målningarna, nu är hon liten och mer diffus i konturerna, ofta bakifrån, ståendes som förundrad i ett översköljande färgstarkt landskap.
– Flickorna har varit jätteviktiga för mig ända sedan barndomen. Jag och min syster höll på jättemycket med klippdockor. Vi letade i tidningar och vi ritade tjejer, mannekänger och kläder. Sen kom det där bort lite. Jag försökte vara lite mer »seriös« i mitt måleri.
Ett tag målade jag mor och barn och sånt … det skulle vara socialrealism … ja herregud! säger Helene Billgren och skrattar.
– Det var Ernst som fick mig att bejaka det där igen. Han sa: »Fan gör vad du vill, det här är ju bra, det är ingen annan som gör sånt.« Sen började jag göra objekt och tog upp tekniker som man gör som barn; trä pärlor, sy korsstygn, skrapa och sudda på ett speciellt sätt. Alla de här sakerna som jag älskat. Det var väldigt härligt att få göra det igen.
Ett förflutet som hästflicka kan också spåras i Helene Billgrens bildvärld. Och under en lång period tecknade hon nästan bara sjuksköterskor.
– Jag tyckte om att teckna med vitt. Och rött, då blir det lite blod också, och en snygg färgkombination! Sen behövde jag ju inte hitta på så mycket händelser, bara en sjuksköterska signalerar ju att det är något viktigt på gång!
– Jag jobbade ganska mycket med det här röda korset också. Det som betyder både »hjälp« och »hjälpa«. Det där är viktigt för mig; att det finns både en positiv och en negativ ingång i det jag gör. En tvetydighet. Då tycker jag att jag har lyckats. Under en 20-årsperiod målade hon inte alls.
Nu är det måleriet som upptar Helene Billgrens mesta tid. Det är inte helt enkelt. Hon målar med akryl och med pannån liggande på golvet. Det är tungt och svårt och hon kan bara hålla på ett par timmar om dagen, sen blir det för jobbigt för både ryggen och hjärnan.
– Jag lade av för att det är väldigt dränerande att måla. Det är färg, form och innehåll som ska samsas och få ett bra gemensamt uttryck. Den kombinationen! … Herregud, alltså!
