Kicken Ericson
NATURENS ÖMHET SEDD GENOM TEXTIL
I Galleriet visar Kicken Ericson textila bilder. Fragment som alla viskar hemligheter om naturen. Rapporter från fältet. I mikroperspektiv eller som en, med lätt hand, skissad karta.
När Kicken Ericson avslutade sina studier på Konstfack 1971 fick textilkonstnärer inte vara med i KRO, Konstnärernas Riksförbund. Det kan tyckas märkligt idag, men då var det legio, textilkonstnärer var inga »riktiga« konstnärer. De benämndes konsthantverkare och hörde hemma någon annanstans. Det blev ändring på det ganska snart. 1973, närmare bestämt.
– Men det fick vi fajtas för, det var inte lätt, säger Kicken Ericson som var ung och nyexaminerad på det revolutionära 1970-talet. Då dominerade den politiska, föreställande konsten på konsthögskolorna.
– Det var viktiga år och det hände mycket. Jag var med och startade Textilgruppen till exempel. Och den första kollektivverkstaden, berättar Kicken Ericson och målar upp igenkänningens bilder av långa samtal och stormöten, där både barn och vuxna ingick i gemenskapen. Textilkonsten var på frammarsch då. Flera epokgörande utställningar arrangerades. Särskilt textiltrycket var i ropet. En speciell lärare på Konstfack, Rikard Künzler visade vägen.
– Vi tryckte metervara eller målade med textilfärg direkt på canvasen.
Men Kicken Ericsons bilder var aldrig uttalat agitatoriska, redan från början gick hon en mer abstrakt väg. Naturen har alltid varit en stor inspirationskälla för henne. Men aldrig direkt avbildande. Det handlar om känslor, stämningar. Och »tröst« säger hon.
– Allt ska inte uppenbaras med en gång. Jag tycker om när bilderna rymmer hemligheter. Det ska finnas mycket som inte kommer direkt.
Hennes koppling till naturen är grundmurad, både far och mor kommer från jordbrukarfamiljer. Och själv bor hon numer i en by på södra Öland, med stor trädgård och naturen inpå knuten. Kicken Ericson berättar att när hon ska ta bussen någon längre sträcka, som till Stockholm, brukar hon planera massor av saker som hon ska göra under resan; läsa, skriva, jobba. Men det slutar alltid med att hon inte gör någonting, utan bara sitter och stirrar ut på landskapet.
– Jag känner det som att man är skyldig att titta på det som finns där ute. Förstå värdet av det. Det som är långsamt och lågmält blir allt viktigare för mig.
Strax efter Konstfack bodde Kicken Ericson två år i Kina. Hon följde med sin dåvarande man, utrikeskorrespondenten, som var stationerad i Peking. De hade sina båda barn med sig också. Vistelsen blev händelserik och inte alltid helt lätt. Kina var ju på den tiden mycket slutet. Även Japan besökte hon. Resor som gjorde starka intryck.
– Den där utflykten i öster satte spår i många år efteråt, och betydde jättemycket för mig i mitt skapande. Den lever fortfarande i mig, säger hon.
Kicken Ericson återvände till Japan på 1990-talet då hon, på initiativ av en annan textilkonstnär, Ingrid Dessau, arbetade med inredning. Två svenska ambassader, den i Tokyo och ambassaden i Tallinn, fick färgsättning och textil inredning av Kicken Ericson.
Hon har också jobbat med offentlig utsmyckning. En stor väv till Vasamuseet, 270 x 320 cm, beställd av Statens Konstråd, hör till de större uppdragen. Den vävdes på Handarbetets Vänner och tog två väverskor nio månader att väva. Det har blivit flera uppdrag sedan dess. Just nu arbetar hon med en tryckt textil till lasarettet i Kalmar. De mindre textila bilderna – de som hon nu visar i på Dalslands konstmuseum – växer fram i ateljén parallellt, hela tiden. Hon bygger dem med små lappar av infärgad tunn gasväv, tarlatan, fogade till varann i lager på lager. Och därefter översköljda av miljontals små, små stygn.
– Jag vill åt det där lätta, sköra, säger Kicken Ericson och talar om en slags ömhet för naturen. Fragment av »förhöjd natur« är vad hon skapar.
