Magdalena Eriksson
KLIMATÅNGEST SOM BLEV VERKLIGHET
Förra sommaren var inte som någon tidigare i den lilla bruksorten Latorp där Magdalena Eriksson bor och har sin ateljé. Skogen brann alldeles i närheten.
– Gula vattenbombplan flög över vårat hus varje dag och katastrofen kändes nära. Det var inte mycket till sommarhimmel, mer som en krigshimmel, säger Magdalena Eriksson.
Varje dag cyklade hon de 1,5 milen in till Örebro, till arbetet som konstpedagog på ett behandlingshem.
– Det var så hett att det kändes som om skosulorna började smälta under mina fötter, berättar hon över telefon med sådan styrka att den kyliga februaridagen plötsligt känns omfamnande och räddande.
Upplevelsen satte djupa spår. Klimatångesten fick en stor skjuts framåt. Man ser det i hennes bilder. Det är i måleriet hon tar upp de stora frågorna, om födelse, liv, död, sorg, smärta, glädje och lycka … men också den lilla världen, det som berör i vardagen.
– Måleri är som ett sätt att tänka för mig. Det är ett tillstånd som jag är i. Och det är oerhört viktigt att komma in i detta tillstånd. En bild tar lång tid. Jag hörde en gång en författare berätta om den omfattande research han gjorde innan han började skriva. Min research är också väldigt lång. Det handlar om en målerisk process. Jag måste komma förbi det omedelbart sedda.
– Jag blev glad när jag kom in på Valand och inte på Konsthögskolan i Stockholm, jag känner mig mer besläktad med det starka, mer känslosamma Göteborgsmåleriet.
Efter avslutade studier 1989 har hon regelbundet ställt ut så gott som varje år, ja i flera fall många gånger per år, på konsthallar och gallerier runt om i Sverige. Över hela landet finns hon representerad.
– Det är väldigt viktigt för mig att ställa ut ofta. Jag tar på stort allvar att delta i samhället och det politiska samtalet med min konst. Sen tycker jag om kontrasten mellan den extremt ensamma tillvaron i ateljén och att komma ut och möta publiken.
I ett s k Artist statement har hon också formulerat sina drivkrafter; »Det mänskliga intresserar mig. Vad håller vi på med, vad händer egentligen? Jag vill synliggöra de underliggande processer som styr våra liv…«
Magdalena Eriksson är född 1963, uppväxt i ett mexitegelvillaområde i Vintrosa några kilometer från där hon nu bor. Det var en trygg tillvaro säger hon, men också tung, präglad av en mamma som var psykiskt sjuk.
– Jag förstod tidigt vad utanförskap är, att vara annorlunda, och att känna skuld och skam för sitt ursprung. Jag har fått jobba hårt med det där. Men det har också gett mig mycket. Som att kunna se verkligheten på ett fabulerande sätt, och upptäckten att det finns ett parallellt universum för de som inte passar in!
I målningen »Myskväll« brinner de upp och nedvända husen. Där finns också andra inslag, tankebubblor, så som de kommer till en när man krupit ner i sängen för att komma till ro efter dagens slut.
– Då är det mycket oro som gestaltar sig på täcket. Som en jäkligt påträngande godnattsaga, säger Magdalena Eriksson och man slås av hennes bildrika sätt att prata.
Så är hon också poet. Hon har till och med tävlat i SM i estradpoesi. Det gick »sådär, men det var kul«, säger hon som gärna prövar sig själv i olika sammanhang. Nu har hon anmält sig till en kurs i Stand-up! Hon tänker att hon på så sätt ska erövra en komisk ingång till sina »500 sorgliga dikter«.
– Många konstnärer är rädda för att stå i vägen för sin konst, vill inte prata om den … jag litar på att publiken gör sina egna tolkningar. Greta Garbo försökte värna sin integritet ... vad hade hon för det? Myten och mysteriet drar till sig likmaskarna för eller senare. Jag vill liv till varje pris, säger Magdalena Eriksson och spår att vernissagepubliken i Dalsland säkerligen kommer att få höra henne läsa en dikt också.
