Attila Urbán
OM DEN MÄRKLIGA TID SOM ÄR NU
Allt började när han som 13-åring fick en polaroidkamera av sin mor, en belöning för att han drog ut en värkande tand. Idag är analog fotografi ett av många uttrycksmedel för konstnären Attila Urbán. Han arbetar också med rörlig bild, installation, ljud och performance. Möt hans utställning Inkallelseorder i den nedre utställningshallen.
Tematiskt kretsar Attila Urbáns konstnärskap kring frågor som historia, migration, exil, språk och ritualer. Minnesfragment vävs samman med tänkbara framtidsscenarier i en suggestiv bildvärld. Mycket tar avstamp i hans ungerska bakgrund.
– Jag drivs av en väldigt nyfikenhet. Jag vill veta hur saker känns. Som till exempel: Hur känns det om jag hänger upp och ner i en halvtimme? Så testar jag det, säger Attila Urbán och beskriver hur ett verk kan komma till och hur han ibland använder sig själv, sin kropp, för att gestalta en känsla:
I verket Horisont, en film han spelade in 2015 i Serbien nära gränsen till Ungern, när flyktingkrisen var som intensivast. Då stängde Ungern sin gräns mot Serbien och byggde ett fyra meter högt taggtrådsstängsel för att hindra flyktingar att komma igenom. Känslan av vanmakt och utsatthet blev total. Filmen visar en tegelmur i bild. I mitten av muren finns ett tomrum. En person, han själv, kryper längst muren och fyller igen hålrummet med sin egen kropp.
– Jag bodde då nära ett tegelbruk. Mina idéer kommer ofta till mig på liknande sätt, genom tillfälligheter, situationer jag hamnar i.
Verket visades på Göteborgs Internationella Konstbiennal 2017, i en separatutställning där han hämtat titeln från en av den ungerska tonsättaren Béla Bartóks symfonier. Musik är viktigt för Attila Urbán. Han spelar trummor i ett band och lägger själv musik, ljud, läten, till sina filmer.
Attila Urbán bor och arbetar i Göteborg, en stad han stannat kvar i efter studierna på Valands konsthögskola (2001–2006). Ateljén i Gamlestan är välfylld och välorganiserad. Här finns flera större rullbandspelare, kameror, filmkameror, en stor filmduk, en synt och ett piano. Här finns också en vinylskivspelare, en hyvelbänk och bildhuggarjärn, med mera, med mera. Nästan alla är analoga instrument. Det är viktigt.
– Det analoga brinner jag för. Och jag har alltid velat befinna mig bakom kameran, fånga något, hitta något.
På golvet står 60 avskalade metronomer prydligt uppställda likt en armé. Nakna, tystade, utan den pendel som sätter rytmen, tickar fram tiden. Metronomerna ska snart transporteras till Dalsland och ingå i en installation.
– Jag har tagit bort mekaniken, säger Attila Urbán och fortsätter med en dystopisk beskrivning av den märkliga tid som är nu:
– Vi lever i en mellantid. Tiden står på paus. Det är så mycket som vi inte vet. Vi vet inte vad det är som pågår mitt ibland oss nu. Och vi vet inte vad vi har framför oss. Alla är oroliga för framtiden.
Om detta handlar hans utställning Inkallelseorder. En film, ett »audiovisuellt poem«, kommer också ingå. Liksom 36 ikoner han tillverkat av päronträ. Och en magisk kristallkrona … En tysk filosof, Hartmut Rosa, som skrivit mycket runt tidens acceleration, har inspirerat. Liksom den ungerska filmaren Béla Tarr – en mästare i långsamhet och en person som återigen knyter Attila Urbán tillbaka till sitt ungerska ursprung och sin tvåspråkiga uppväxt.
Attila Urbán är född i Sverige 1977, i Köping i Västmanland. Hans föräldrar kom från Szabatka som staden heter på ungerska, Subotica på serbiska, i forna Jugoslavien som arbetskraftsinvandrare till Sverige på 1970-talet. De fick jobb på Volvo som många andra ungrare vid den här tiden. I Köping fanns 29 ungerska familjer som umgicks och levde sammansvetsat likt en ungersk enklav mitt i det västmanländska landskapet, berättar Attila Urbán.
– Kulturen hemma var så stark. Vi åt ungersk mat, lyssnade på ungersk musik, såg ungersk film och pratade ungerska inte minst. Inga direkta konstnärer fanns bland oss, det var arbetarklass. Men min mormor sydde gobelänger, det gjordes i alla hem, efter arbetsdagen slut satte kvinnorna sig ner och sydde. De beställde kataloger från Tyskland och sydde med små korsstygn fram motiv av kända tavlor. Det måste ha påverkat mig.
