Dalslands konstmuseum

Cecilia Edefalk

Tue, 14 Apr 2026 09:57:59 GMT

Visas i övre hallen 6/6–30/8

Cecilia Edefalk (f. 1954) är verksam i Stockholm. Hon slog igenom runt 1990 med utställningen En annan rörelse . Edefalk arbetar med måleri, skulptur, fotografi och installationer, inte sällan inspirerade från reklambilder och filmer, men också från konsthistorien. Hon undersöker teman som tid, minne och identitet och hennes konst präglas ofta av upprepningar, där motiv återkommer i olika versioner med små förändringar och variationer som kräver betraktarens uppmärksamhet.

Cecilia Edefalk är utbildad vid Konstfack och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm och finns bland annat representerad vid Göteborgs konstmuseum, Norrköpings konstmuseum, Moderna Museet och Nordiska Akvarellmuseet. Hon har haft stora separatutställningar, som på Moderna Museet i Stockholm och har till exempel visats på gallerier i London, New York och Berlin. Sommaren 2026 ställer hon ut på ett flertal platser.

EKTA Daniel Götesson

Tue, 14 Apr 2026 09:53:13 GMT

Visas i nedre hallen 6/6–30/8

Daniel Götesson EKTA (f. 1978) är verksam i Göteborg. Han rör sig fritt mellan olika konstuttryck. I hans bilder möts det abstrakta och en igenkännbar symbolik. De bygger upp en visuell värld med en omkastad känsla, där stämning och upplevelse är viktigare än en tydlig berättelse. Hans måleri präglas av starka kontraster, där geometriska former och olika texturer samspelar på ett lekfullt sätt. Motiven innehåller också referenser till sociala och politiska frågor, liksom tankar kring livets större frågor.

Götesson har studerat animation och grafisk design och har en kandidatexamen (BFA) i Illustration från London College of Communication, England. Daniel Götesson har haft ett flertal separatutställningar i Sverige men också internationellt i Lyon, Berlin och Bryssel. I såväl Sverige som Italien, Frankrike, Kroatien, Polen, England finns han representerad med offentliga verk.

Tillskärarakademin i Göteborg

Tue, 14 Apr 2026 09:46:34 GMT

Visas i galleriet 6/6–30/8

Tillskärarakademin i Göteborg är tillbaka i och ställer ut verk av avgångsstudenterna från utbildningarna Modist och Skräddare. Till utställningen har de fått möjlighet att tänja på gränserna i både formspråk och hantverk i den experimentella kursen Det nya hantverket . Visionerna omsätts i praktiken genom mönsterkonstruktion och avancerat hantverk. Här möts traditionella tekniker och samtida metoder i ett utforskande av material, struktur och silhuett. Resultatet har blivit konceptuella objekt – hattar, väskor, jackor, kappor och galaklänningar – som visar hur klassiskt hantverk kan omförhandlas och få nya uttryck i en samtida kontext.

Vårt land, mitt Dalsland

Thu, 29 Jan 2026 09:19:38 GMT

Samlingsutställning med Dalslands Konstnärsförbund 14 mars–31 maj

Den kända nationalromantiska målningen ”Vårt land. Motiv från Dalsland” från1902, av Otto Hesselbom (1848–1913) visar en storslagen utsikt över sjön Ånimmen i Dalsland. När Dalslands konstförening nu 90 årsjubilerar med en omfattande samlingsutställning på Dalslands konstmuseum har konstnärer från Dalslands konstnärsförbund tagit avstamp i temat ”Vårt land, mitt Dalsland”. Hur kan vårt land beskrivas konstnärligt idag?

I vårt nyhetsbrev Konstaktuellt 61 intervjuar vi tre av utställarna, tillika medlemmar i Dalslands Konstnärsförbund;

Björn Carlén, Lina-Ottilia Karlsson och Cordula

Bielenstein-Morich.

Här kan du läsa intervjuerna i nyhetsbrevet

Utställande konstnärer:
Lars-Göran Abrahamsson
Ewa Adamsdotter Pettersson
Johan Alexanderson
Habib Alraii
Rebecka Andersson
Karin Andreasson
Maria Andreasson
Katarina Aneer
Sofie Antonsson
Marita Arvidsson
Tove Axelsson
Lina Berglund
Cordula Bielenstein-Morich
Annasara Bjaaland
Björn Carlén
Åsa Carlsson
Hjördis Clemens
Rob Curran
Anders Dahlqvist
My Kirsten Dammand
Gunilla Ekemark
Monica Eliasson
Mona Falk
Miklós Fözö
Jessica Fleetwood
Lisbeth Fürdell
Rolf Gustafsson
Weronika Hagerling
Kajsa Hilda Hasselhorn
Britt-Marie Jern
Victor Ville Johannesson
Ebba Johansson
Liza Johansson
Lina-Ottilia Karlsson
Gunilla Kjellstedt
Chrisse Kuisma Karlsson
Elsie Larsson
Elisabeth Lindberg
Berit Lindskog
Niparak Lindström
Funny Livdotter
Tanja Mueller
Anna-lill Nilsson
Veroniks Odén
Lars-Erik Ohlsson
Sören Olsson
Malin Palm
Stella Palm
Lisa Pettersson
Anneli Pihlgren
Lilian Retamales
Malin Robertsson Harén
Walter Ruth
Maria Rygaard Eriksson
Annika Saglien
Jack Sangwill
Susanne Schubert
Martin Sjöberg
Maria Sundström
Elisabeth Wennberg

Elsa Leo

Tue, 29 Jul 2025 05:58:07 GMT

EN PLATS DÄR STILLHET OCH LIV MÖTS

Redan förra sommaren besökte Elsa Leo Dalslands konstmuseum. Hon fotograferade, bland annat utställningsrummet med de mäktiga takbjälkarna och det höga ljusinsläppet. Nu har fotografierna blivit utgångspunkten för flera målningar.

– Jag har haft det där rummet med mig under hela året, säger Elsa Leo.

När vi träffades stod målningarna i hennes ateljé belägen högt ovan takåsarna i Årstaberg i Stockholm. Nu finns de att se i Elsa Leos utställning i den övre hallen.

Hon visar oljemåleri och skulptur i olika material.

– Mina målningar och skulpturer går hand i hand. De har lite samma egenskaper. De blir som ekon av varandra.

Rum och rumslighet intresserar henne och det är vad hon undersöker. Hur rummets former interagerar med varandra. Hur håligheter, öppningar eller gränser skapar ett ute och ett inne, ett bakom och ett framför, ett mörker och ett ljus.

Huskroppar ställda mot varandra, ett vattentorn, en pollare, ett stuprör. Arkitektoniska element och detaljer i vardagen blir med skalförskjutningar och udda utsnitt märkvärdigt gåtfulla objekt som i nedtonad färgskala ger en stämning av tid som stannat.

– I mötet med mina motiv uppstår en viss stillhet och glädje i mig, en känsla av att vara i ett slags mellanrum. Jag vill åt den där viloplatsen i verken där stillhet och liv möts, säger Elsa Leo.

– Jag byggde mycket husmodeller tidigare, påhittade modeller, ofta inklädda i papper eller tyg, som jag målade och ljussatte på olika sätt och sedan fotograferade eller målade av direkt.

En målning tillkommen på detta vis heter Kar 1 , och på den ser man ett ensamt kärl placerat i en oidentifierat rymd. Att bygga det lilla karet i kartong först var upptakten.

– Detta arbetssätt kommer jag säkerligen att återkomma till. Att bygga en modell av något är ett sätt att komma närmare motivet, det blir på ett annat sätt än att arbeta efter foto.

Skorstenar, ibland trasiga och sönderfallande, är ett annat återkommande tema i skulptur och måleri som, likt kar, befäster hennes intresse för det rumsliga; öppningar, kanaler och förbindelselänkar.

Hon fotograferar mycket. Ett starkt arkitekturintresse driver henne att besöka historiska platser och hus där hon fotograferar det som fångar henne. Bilder som hon sedan använder som underlag till målningar. Senast var hon i Rom och Pompeji. Och i Skåne, där besökte hon bland annat Sigurd Lewerentz berömda Sankt Petri kyrka i Klippan. Hon har gestaltat sina intryck därifrån i målningarna Klippan 1 och Klippan 2 .

– Jag har en lång lista på platser jag vill besöka. Fast sedan, när jag börjar måla är inte platsen i fokus, utan motivet, kompositionen, färgen, ljuset.

De oansenliga tingen och föremålen är ofta de hon fastnar för. Elsa Leo nämner en konstnär som inspirerat henne och som hon känner starkt släktskap med, skulptören Berit Lindfeldt. För det gripande allvar man ser hos henne i det vardagliga.

Elsa Leo är född 1997 och uppvuxen i Stockholm. Tidigt visste hon att det var konst hon ville syssla med. Hon har studerat vid Pernbys målarskola och därefter Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Studier som hon avslutade 2024 med en soloutställning i Galleri Mejan kallad De första dagarna var magiskt stilla .

Jeff Olsson

Tue, 29 Jul 2025 05:53:25 GMT

»JAG TÄNKER INTE, JAG TECKNAR«

Jeff Olsson är en av Sveriges mest uppmärksammade tecknare. Hans bildvärld är säregen, svart och mörk. Med kol, grafitpulver och torrpastell bygger han sina scenarier på vitt papper. Möt Jeff Olssons suggestiva teckningar i den nedre utställningshallen.

– Inga resonemang eller idéer ligger till grund för påbörjandet av en teckning. När jag tecknar försöker jag vara närvarande, men jag tänker inte, jag tecknar.

Så beskriver Jeff Olsson sin intuitiva arbetsprocess till en bildvärld som självklart också bottnar i lager av personliga erfarenheter och ett livslångt intresse för konst, historia, myter och symboler.

Vi träffas på Konstepidemin i Göteborg, ett gammalt epidemisjukhus nära Slottsskogen som nu rymmer över hundratalet konstnärsateljéer. Här har han sitt krypin. Ja, det är ingen stor ateljé och ljusinsläppet från snedtaket är minimalt. På en av väggarna hänger en flera meter stor teckning och på den motsatta, en samling mindre teckningar; träd, fåglar, människor och märkliga varelser, sammansatta likt ett collage.

– Jag har faktiskt varit utomhus och ritat en del på den senaste tiden. Det har varit kul att komma ut i världen med papper och penna. Mitt sätt att teckna har ändrat sig sedan jag började undervisa på KV Konstskola i Göteborg. Man måste vara i samma sfär.

Fåglar har han en speciell relation till. Och träd.

– De flesta fåglar jag ritar flyger inte. De har en slags övervakande position. Tanken fascinerar mig, att man delar rummet med någon med så helt främmande perspektiv. Det pågår någon slags verklighet i naturen som på många sätt är obegriplig, säger Jeff Olsson.

Intresset för träd väcktes hos honom redan i mellanstadiet, då teckningsläraren tog med klassen ut för att rita av en stor ek som växte utanför skolan.

– Det är så mycket teckning i sig i ett träd förutom all mytologisk rikedom. För mig är trädet också väldigt ihopkopplat med allt material jag använder, pappret och kolen kommer från trädet.

Jeff Olsson är född 1981 i Kristinehamn, staden som har en 15 meter hög Picasso-staty nere vid Vänern, ett faktum som möjligen gjort den extra lämpad som grogrund för konst och konstintresse. Jeff Olsson tror att den kan ha haft en viss påverkan, han beskriver en uppväxt där konsten varit mycket närvarande. Hans far tecknade en del.

Efter två förberedande konstskolor, Kyrkerud och Gerlesborg, gick Jeff Olsson ut Valands konsthögskola i Göteborg 2008. Därefter har han konsekvent uttryckt sig i teckning med kol, grafitpulver och torrpastell. Och utställningarna har blivit många, både här hemma och utomlands. Han har bland annat haft en soloutställning i New York.

– Temperamentsmässigt ligger teckningen för mig. Jag har dåligt tålamod. Och färg är så kladdigt, jag gillar de här torra materialen och man behöver inte vänta på att något ska torka.

När vi kommer till motiven är Jeff Olsson mer fåordig. Tidningarnas recensenter fascineras av de gåtfulla kompositionerna och beskriver ofta hans bilder som dystopiska, fyllda av mörker och undergångsstämningar. En modern civilisationskritik:

»Det är skickligt tecknat, ljusgrå, men ändå en nattsvart bild av livet på det här klotet«. En annan recensent formulerar sig så här: »Meddelande från en tid som inte längre existerar eller ännu inte kommit.«

– Ja, jo, det stämmer väl, säger Jeff Olsson när han får citaten upplästa för sig. Men jag jobbar inte så. Jag står inte med en idé som jag försöker illustrera. Teckningen kretsar mer kring att ta reda på vad teckning är. Bildinnehållet är en blandning av mina egna föreställningar kring konstens historia och ursprung och till viss del en sorts mytologiserande av mina egna erfarenheter och fantasier. Det är ju mörka bilder, men för min del är det inte ett hotfullt mörker. Nej, för mig är det tvärtom. Mörker är ljuset, menar Jeff Olsson.

John Dexter Zetterquist

Tue, 29 Jul 2025 05:45:14 GMT

SKULPTUR OCH FUNNA OBJEKT

John Dexter Zetterquist är 24 år och avslutade nyss två års studier på Dômen Konstskola, en grundläggande konstnärlig utbildning i Göteborg. Nu är han glad. Åren på Dômen har gett frukt. Han har just fått besked om att han kommit in på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Nu vet han vad han ska göra fem år framöver. Men först visar han en soloutställning i det lilla galleriet, en del i museets samarbete med Dômen.

– Jag har tecknat och målat i hela mitt liv. I gymnasiet öppnade jag ett instagramkonto och började dela med mig av vad jag tecknat, då handlade det mycket om påhittade karaktärer, berättar John Dexter Zetterquist.

Så är hans bakgrund. Lägg därtill att båda föräldrarna är konstnärer (Johan Zetterquist och Annika von Hausswolff) och ett extremt intresse för konst, då är det inte så konstigt att han valde en konstnärlig bana efter gymnasiet och några år av ströjobb och resande.

På Dômen har han gått skulpturlinjen.

– Jag valde skulptur för att jag inte hållit på med det innan, det var roligt att göra något nytt. Nu varvar jag teckning och skulptur. Det är två helt skilda sätt att arbeta. Jag brukar säga att teckning är som meditation och skulptur är som träning.

Vi träffas i hans lägenhet på Guldheden i Göteborg. Här förvarar han några av de skulpturer han gjort under skoltiden. Han visar några mindre, vita, djurliknande kroppar i gips, med armeringsjärn som ben, doppade i motorolja.

– De här var något av det första jag gjorde. De är gjutna i petflaskor. Gips var ett spännande material eftersom det går att forma till vad som helst.

Det ena leder till det andra. Att hälla färgpigment i gipsen ger ett annat uttryck. Han experimenterar sig fram.

– Man vill testa så mycket som möjligt. När det blir intressant tar man det vidare.

På senare tid har han arbetat mest med »funna objekt«, det vill säga redan existerande föremål han hittat i containrar, på gatan, i naturen … Vardagsföremål som berör honom på något sätt och som ligger till sig i väntan på att en idé kommer och han gör en skulptur av dem.

– Jag jobbar mest på intuition. Det kan ta lång tid innan jag tycker det stämmer. Jag prövar mig fram för att få rätt balans.

Kyssen är ett sådant verk. I den ingår en vit trappstege, ett podium, en röd badring formad som en mun, ett dörrstopp och en ridväst. Den finurliga och underfundiga sammanfogningen gör att skulpturen ser ut som ett litet rött djur, en snigel eller nåt som snor in sig i de vita möblerna.

– Jag drivs av lusten att testa gränser, se hur långt man kan nå.

Humor, subtil eller absurd, är viktigt menar han, men får inte skrivas på näsan.

Han tittar mycket på konst. En konstnär som inspirerar honom är amerikanen Tom Friedman som också jobbar med vardagsföremål i sina skulpturer.

– Vid första anblicken är det svårt att se vad han använt för material, säger John Dexter Zetterquist och visar ett exempel ur en bok om Friedman; en stor lampliknande form byggd av tusentals tunna grillspett i trä.

Experimentell film är en annan stark inspirationskälla. Han minns favoritlektioner på skolan då läraren Alina Chaiderov visade en film om dagen, under en vecka. En film som eleverna skulle ta som utgångspunkt för ett arbete.

– En väldigt rolig uppgift, kul att arbeta så snabbt.

Vad vi kommer att få se i Dalsland är fortfarande en hemlighet, eller rättare sagt, de skulpturerna existerar ännu inte när detta möte äger rum. Bara som idéer i hans huvud. Fortfarande är det en månad kvar till vernissage och den månaden kommer han använda till skapande.

Han kommer också att visa teckningar. De ligger redan färdiga. Att teckna är för honom en ständigt pågående process, ett aldrig sinande flöde.

– Jag byter från blyertspenna till kulspetspenna till färgkrita och går fram och tillbaka mellan naivt och detaljrikt. Till slut letar motiv och figurer sig fram i oförutsägbara kompositioner.

Torsten Andersson

Thu, 22 May 2025 12:18:18 GMT

GÅTFULLT OCH GLASKLART PÅ SAMMA GÅNG

Torsten Andersson (1926–2009) är en av svenskt konstlivs mesta doldisar. Välkänd och hyllad av konstvärlden men mer okänd för den stora allmänheten. Nu har museet glädjen att visa ett antal målningar ur Torsten Anderssons Identitetsfrisen . Måleri som han själv sparat och valt ut som representativt för sin banbrytande gärning.

I sig märkvärdiga målningar, då det inte finns så mycket bevarat av hans konst. Torsten Anderson var själv sin strängaste kritiker och hade som konstnärlig metod att bränna upp de arbeten han inte tyckte dög. Åtskilliga verk blev till aska under hans livstid.

Torsten Andersson föddes i 1926 i Östra Sallerup i Skåne. Här på en gård mitt i den skånska landsbygden växte han upp. Tidigt drogs hans intresse till konsten.

»När jag som femtonåring jobbade som springpojke i Hörby kom jag över en bok om Bruno Liljefors. Han skriver där om vad han kallar för ›skyddande likhet‹ – en hare eller en tjäder som försvinner i omgivningen, i ytan. Precis som i min målning Måsen senare. Det tyckte jag mycket om. Jag målade några sådana Liljeforstavlor, cyklade runt och försökte sälja dem för några kronor stycket.«

Citatet ovan är från ett samtal mellan Torsten Andersson och skribenten Magnus Bons publicerat i Sveriges Allmänna Konstförenings, SAK:s, årsbok 2002. En bok helt ägnad åt Torsten Anderssons konstnärskap.

Nu ska dock ingen förledas tro att den målning han refererar till, Måsen från 1961, är en målning i Bruno Liljefors naturalistiska stil. Nej det är en helt monokrom målning, en vit knappt skönjbar fågelliknande form påsydd på den vita duken. Ett tidigt exempel på Torsten Anderssons måleriska språk. Det som han utvecklade till en egen väg bortom modernismen. Han målade ofta säregna, föremålsliknande former på enfärgade bakgrunder, skulpturer som inte fanns, men med titlar och referenser till den existerande världen.

»Jag sysslar inte med mystik men jag vill att bilderna ska ha en mystisk egenskap« sa han själv i samma intervju.

Då, 2002, när boken skrevs, var Torsten Andersson 76 år och tryggt etablerad som en av de mest betydande på den svenska samtidskonstens arena. En roll han dock själv inte riktigt ville tro på, han både älskade och föraktade konstetablissemanget. Ofta ansåg han sig missförstådd och utstött, en känsla som följde honom. Så sent som 2006 målar han sin egen gravsten och förlägger döden till 1966. Ett tungt årtal för honom.

Torsten Andersson var endast 34 år gammal då han 1960 utnämndes till professor vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, den institution där han själv studerat 1946–1950. Då hade han många hyllade utställningar bakom sig. Ulf Linde, dåtidens ledande konstskribent, närmast geniförklarade honom i flera recensioner i Dagens Nyheter. Parallellt med professuren deltog han i flera internationella utställningar och representerade Sverige bland annat vid Venedigbiennalen 1964.

Men 1966, efter en schism, säger Torsten Andersson upp sin professur, lämnar Stockholm och flyttar tillbaka till barndomshemmet, den ensligt belägna gården i Benarp i Skåne. Han upphör också att måla under sex år. Vad hände?

– 1960-talet var en väldigt omtumlande period för Torsten, både yrkesmässigt och privat. Han var ju professor på Mejan men tyckte inte han fick gehör för sitt sätt att undervisa, han tyckte inte han blev förstådd.

– Och han kunde inte riktigt ta till sig det positiva. För att hålla lågan i sitt skapande tänd var han tvungen att ta avstånd från allt och alla. Ett sätt att få ett eget rum, att behålla sin värld intakt, säger Magnus Bons, som på nära håll följt Torsten Anderssons konstnärskap, som vän, kollega och skribent. Ända sedan 1986 då Moderna museet visade en stor retrospektiv av Torsten Andersson.

– Jag blev helt gripen av det jag såg. Jag förstod inte mycket, men upplevde något jag inte kunde sätta ord på. Bilderna har ett så starkt uttryck. Det finns ett slags raseri i dem och samtidigt en väldigt mjuk, poetisk naturkänsla. Det är gåtfullt och glasklart på samma gång, menar Magnus Bons.

Han har skrivit mycket om Torsten Andersson och sitter också i styrelsen för den stiftelse som Torsten Andersson själv i slutet av sitt liv, tog initiativet till. Den förvaltar de 52 målningar kallade Identitetsfrisen , som han själv valde ut som representativa för sitt konstnärskap. På stiftelsens innehållsrika hemsida (www.torstenandersson.com) finns många texter både om och av Torsten Andersson, liksom bilder av hans verk.

Torsten Andersson mottog Carnegie Art Award två gånger, 1998 och 2008.

Hyllning till Dalslands konstmuseum 30 år

Thu, 22 May 2025 12:13:16 GMT

I år firar Dalslands konstmuseum 30 år. Det gör vi med en hyllningsutställning till svensk samtidskonst, den visas i nedre utställningshallen.

Missa inte heller utställningen i parken med konstnärer från Dalsland.

Det är museets chef Jörgen Svensson som tillsammans med konstvetaren och skribenten Magnus Bons gjort urvalet. Verken härstammar från konstsamlaren Jan Watteus samling, som totalt består av 15 000 verk. Ur denna samling har de valt ut ett 25-tal verk att representera den svenska samtidskonsten från 1960-talet och framåt.

– Vi har valt motiv och konstnärer som vi tycker om, bra verk helt enkelt, som man kanske inte ser så ofta, säger Jörgen Svensson.

Han framhåller Bo Trankell (1942–2013) som en personlig favorit. En konstnär med ett figurativt måleri som inte väjde för det enkla.

– Han var en modig målare. Mycket skicklig på att hantera färg. Målade röda stugor och solnedgångar utan att det blev kitsch eller hötorg.

Göteborgsbaserade Karin Wickström (f. 1959) med sina subtila, skissartade vardagsberättelser är också representerad i utställningen. Liksom Anna Sjödahl (1934–2001), en samhällsdebattör och pionjär på den feministiska konstscenen. 1972 visade hon för första gången sin parafras på Munchs Skriet, Vår i Hallonbergen , och tog med den en tätposition som skildrare av maktstrukturer och den utsatta kvinnorollen.

Hans Wigert (1932–2015), Lennart Rodhe (1916–2005) och Elis Eriksson (1906–2006) är ytterligare tre starka namn som skrivit in sig i den svenska konsthistorien. Elis Eriksson var son till den kände värmländske möbelsnickaren Elis Eriksson i Taserud men växte upp som fosterbarn hos en Stockholmsfamilj och hade aldrig kontakt med sin far. Han utbildade sig till skulptör på Kungliga Konsthögskolan 1934–1939. Elis Eriksson var dyslektiker, ett handikapp han skojade med och vände till sin fördel, det blev hans konstnärliga språk. – HÅLL TJEFTEN är en av hans klassiska oneliners.

– Elis Eriksson var en egensinnig och rolig konstnär som på ett alldeles unikt sätt blandade bild och text, det är en svår konst, menar Jörgen Svensson.

Roger Risberg (1956–2011) och den abstrakta målaren Lars Olof Loeld (1930–2023) fanns också på den önskelista som föregick urvalet till utställningen. Liksom skulptören Klara Kristalova (f. 1967), mycket uppmärksammad för sina stora målade och glaserade keramiska skulpturer. Figurativa och berättande – ofta flickor och djur – men med en mystisk, suggestiv underton.

Hyllningsutställningen speglar bara ett axplock av alla de svenska konstnärer som verkat de senaste 30 åren. Om man ser till de stora linjerna, vad är det som hänt på konstscenen under denna period?

– När jag gick ut Valand i slutet av 1980-talet hade postmodernismen kommit in som en frisk fläkt. Den var så tillåtande. Nu kunde man blanda konstnärliga uttryck och stilepoker som man ville. Innan var man nästan tvungen att välja en stil och hålla sig till den. Jag upplevde postmodernismen som en väldig frihet, säger Jörgen Svensson.

– På 90-talet kom den relationella estetiken, då lämnade många konstnärer gallerierna och gick ut i samhället istället. Besökaren blev en del i verket. Man skapade en konst som byggde på mänskliga relationer och sociala interaktioner. Där kände jag mig hemma och jobbade mycket med sådana processer.

– Konsten och konstlivet är mycket mer kommersialiserat idag. När jag gick ut hade gallerierna också konstnärer knutna till sig som arbetade med performance och annan icke säljbar konst. Så är det knappt idag. Det figurativa måleriet har kommit tillbaka, säger Jörgen Svensson och uttrycker en oro för framtiden med minskade offentliga anslag till kulturen och institutionerna. Liksom för politiker som endast tittar på besökssiffror och ratar det som inte är lättsmält.

– Tillgång till bra kultur är en demokratifråga. Och jag är väldigt glad för att Dalslands konstmuseum finns, kan visa kvalitetskonst och fortfarande har fritt inträde.

Jill Högström

Thu, 22 May 2025 12:00:12 GMT

FRÅN MASKINEN TILL KONSTENS VÄRLD

Den svarta pennan har länge varit Jill Högströms främsta redskap. Nu börjar hon långsamt experimentera med mer färg.

– Det är för många val, men det går bättre och bättre, tycker hon. Men fortfarande känner hon sig mest hemma i gråskalan. I galleriet visar Jill Högström ett urval av de bilder hon gjort som förstaårsstudent vid Dômen konstskola.

Dômen konstskola ligger i Göteborg, mitt i Slottsskogens skira grönska, i ett hus som tidigare kallades Björngårdsvillan. 2005 köpte den anrika skolan huset och driver sin 2-åriga grundläggande konstutbildning där.

– Att börja här är det bästa jag gjort. För första gången i livet vet jag vad jag vill och behöver, säger Jill Högström.

Hon möter upp en solig vårdag utanför det stora ljusa tvåvåningshuset.

»Jag har jeanskappa på mig« säger jag som ett kännetecken. »Och jag har cowboyhatt« svarar hon och kommer i samma ögonblick ut på gårdsplanen.

Jill Högström går första året på den grafiska linjen. I en avskärmad del av ett större rum, ligger hennes arbetshörna. Här står ett litet skrivbord översvämmat med arbetsredskap, pennor, tejp, tusch och små plastflaskor med färg. Hennes senaste bilder hänger på väggarna, de är mörka och abstrakta, strama linjearbeten i svart, vitt och gråskala. Andra är mer »kaosartade«, som hon säger. En av dem har ett ovanligt inslag av mörkrött och på den står textat med versaler INDUSTRIELL OLYCKA. Vad betyder det?

– Jag tyckte det passade med min bakgrund, ibland känns det så, svarar Jill Högström och berättar att hon kommer från industrivärlden. Hon gick på SKF Tekniska gymnasium i Gamlestan i Göteborg och efter studenten jobbade hon i fem år som maskinoperatör på SKF.

– Jag har inte haft någon koppling till konst i min uppväxt. Tvärtom, jag kände alltid en stor frustration när jag var yngre och skulle rita något. Jag kunde aldrig göra det exakt, det blev aldrig som jag ville. Men i slöjden väcktes min kärlek till metall, den kan man forma på ett helt annat sätt än trä. Jag ville jobba med metall, därför valde jag industriteknisk linje i gymnasiet.

Det blev kanske inte riktigt som hon tänkt sig, ingen närkontakt med materialet. Jobbet som maskinoperatör handlade mer om logistikarbete i samband med produktionen och att övervaka och ställa om maskinerna till nästa komponent som skulle bearbetas. Gick maskinerna som de skulle blev det dock en del dötid, tid som hon använde till att rita och skriva poesi.

– Jag tog det kontorsmaterial som fanns till hands och det var gula post-it-lappar och en svart kulspetspenna.

De abstrakta små svarta teckningarna klistrade hon in i en anteckningsbok, den har hon fortfarande på sitt skrivbord och tittar ofta i som inspiration till de större bilderna.

Efter fem år lämnade hon industrijobbet, det brände ut henne och efter en längre sjukskrivning bestämde hon sig för att ta sitt konstintresse på allvar, sökte till Dômen konstskola och kom in.

Den abstrakta motivvärlden lockar henne fortfarande mest. Linjespel och olika texturer i kontrast mot varandra. Uttrycket är i många bilder skarpt och tungt och för tankarna till en maskinvärld. Arbetsprocessen är intuitiv och direkt.

– Jag jobbar mot olika begränsningar som jag sätter upp för mig själv. Till exempel att bara använda vissa sorters linjer som böjda, raka eller skakiga. I de mindre bilderna använder jag inte linjal utan bara ögonmått. Det är viktigt.

Hon experimenterar gärna med olika format, underlag och olika typer av pennor, huvudsakligen akrylpennor. Att lära sig de grafiska teknikerna ingår i utbildningen, men där har hon ännu inte riktigt kommit loss med att experimentera.

– Jag har ju gått kurserna, men inte riktigt fattat grejen ännu, tänker att det får ta sin tid.

Hon är intresserad av vetenskap, logik och kvantfysik, det speglas också i hennes bilder, liksom intresset för musik, black metal. Skivomslag är en inspirationskälla. Traditionell konst har hon tidigare inte tittat så mycket på, men är något hon successivt håller på att hämta in. Och hennes bilder håller på att förändras.

– Långsamt arbetar jag mig mot det mer föreställande, säger Jill Högström.

Erik Pauser

Thu, 30 Jan 2025 14:27:31 GMT

LIVET PÅ DEN HÄR PLANETEN

De har inte bara födelsestaden Linköping gemensamt.

De tre – Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff och Erik Pauser – känner varandra sedan 1970-talet och har gjort en mängd uppmärksammade konstprojekt tillsammans. Nu möts de i en gemensam utställning på Dalslands konstmuseum kallad Livet på den här planeten.

Här presenteras de var och en för sig.

MED AVSTAMP I DOKUMENTÄREN

Erik Pauser är främst filmare, men har också jobbat gränsöverskridande med musik, ljud, bildkonst, installationer och performance.

För honom startade karriären med upplevelser från en kreativ tid i musiker- och konstnärskretsar i Göteborg under 1980-talet.

Varför blev du filmare?

– Jag började egentligen med fotografi men gick ganska snabbt över till film. Det var när jag flyttat till Göteborg och hade börjat jobba med Michael (von Hausswolff). Vi hade ett skivbolag tillsammans, Radium 226 05 , och ett galleri i min stora rivningslägenhet i Haga. Jag har aldrig gått på någon konstskola, vi började göra konst direkt.

Men jag gick lite kort på fotoskolan. Sen började jag göra musik- och konstvideos, berättar Erik Pauser.

– Det dokumentära har alltid legat i min intressesfär. Då var jag mycket inspirerad av de amerikanska dokumentärfotograferna som Dorothea Lange och Walker Evans med flera, som skickades ut att dokumentera det fattiga USA på 1940-talet. De hade ett speciellt sätt att närma sig verkligheten som intresserade mig.

– Och i Göteborg träffade jag många konstnärer, Leif Elggren till exempel, och kom i kontakt med performance, installationer och bildkonst och blev inspirerad av det. De där två riktningarna, det dokumentära och de uttryck som ligger närmare konsten, har jag använt tillsammans på olika sätt. Så har det fortsatt.

Erik Pauser (f 1957) har producerat och regisserat ett 20-tal internationellt uppmärksammade dokumentärfilmer. De berör ofta politiska och sociala teman. Ett exempel är The Borneo case som han gjorde tillsammans med Dylan Williams. Filmen berättar om ett av vår tids största miljöbrott, skövlingen av Borneos regnskog.

The Two faces of Roman Martinez heter en annan film där han intervjuar tre generationer amerikanska Vietnamkrigsveteraner som lider av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och går i terapi tillsammans. Den filmen följdes av The face of the enemy där han skildrar vietnamesiska krigsveteraners upplevelser av samma krig, i Vietnam kallat Det amerikanska kriget.

Vad driver dig?

– Jag är intresserad av människor och då kan man inte låta bli det politiska, det historiska och det sociala. Men jag har alltid varit intresserad av konflikter på något sätt. Min pappa kommer från Österrike. Han var med i kriget som 18-åring, satt i ryskt fångläger och det har märkt honom på många sätt, definierat honom.

– Vad gäller dokumentärer är det just det här fördjupade samtalet som intresserar mig. Det händer något intressant när man spelar in och gör intervjuer framför en kamera. Då blir det ett slags fokus, en skärpning.

– Jag har också gjort en film om poeten Johan Jönson, Maskinen , tillsammans med fotografen Lars Tunbjörk. Den är ett författarporträtt men inte dokumentär på det traditionella sättet. Vi gjorde ett manus av hans böcker. Det är en resa genom Sverige, men också en resa in i en författares text.

Och nu har du precis avslutat en film om konstnären Leif Elggren som ska visas på SVT och K special framåt hösten?

– Ja det var ett projekt jag satte igång under pandemin. Det har varit väldigt roligt. Jag har följt honom under lång tid och filmat vad han gör. Och så har vi haft långa samtal om konst. Det var under ett sådant samtal han talade om sängens betydelse i ens liv. Sängen är som en farkost sa Leif, man föds i en säng, man sover, drömmer och älskar. Och så dör man oftast i en säng. Det samtalet inspirerade mig till att ta fram en serie bilder jag tog för länge sedan och nu kommer att visa i Dalsland.

– Det är foton jag tog då jag, tillsammans med min dåvarande fru författaren Johanna Ekström, åkte runt i världen under ett hektiskt år. Varje morgon tog jag en bild av sängen vi sovit i. Det blev som en meditativ övning att ta de här bilderna, att stilla sig, innan man satte igång dagen. Det är en lång serie bilder. Kanske 70 sängar under 1,5 år, jag väljer ut ett 20-tal av dem. Det var mycket intensiva år när vi var gifta, så tog den relationen slut. Och för några år sedan dog hon. Så det är lite grand som ett sorgearbete. En slags meditation över de åren, de nätterna.

Leif Elggren

Thu, 30 Jan 2025 14:24:54 GMT

LIVET PÅ DEN HÄR PLANETEN

De har inte bara födelsestaden Linköping gemensamt.

Här presenteras de var och en för sig.

ARKEOLOG I DET UNDERMEDVETNA

»Sveriges mest kända undergroundkonstnär« har han kallats, Leif Elggren.

Han var 73 år då han 2023 fick det prestigefulla Ganneviksstipendiet och konstnärsnämnden motiverade sitt val så här:

»Leif Elggren har i decennier påverkat generationer av konstnärer. Med lågmäld humor och svart allvar ställer han de små och stora frågorna utan att lämna något entydigt svar. Han rör sig enträget i ett flöde av performance, teckning, dans, musik, text, installationer och mycket mer … i ett ständigt sökande och grävande i vad det är att vara människa …«

Frågar man Leif Elggren själv vad hans konst handlar om, hamnar vi omedelbart hos Sigmund Freud.

– När jag var 14 år började jag skriva ner mina drömmar. Det blev ett viktigt avstamp för mig. Konsten är ju så ihopkopplad med det undermedvetna, psykoanalysen har haft en extrem betydelse för konsten. Surrealismen och dadaismen hämtade väldigt mycket från Freuds Drömtydning (1900). Och alltihop det där blev som en näringslösning för mig.

– När jag sen blev 15 fick jag en bok av min far, Swedenborgs Drömbok (1744). Den blev som en bekräftelse att jag kunde fortsätta jobba med drömmar, att det var helt ok. Drömmen är en gåta. Och konstnärer har i alla tider inspirerats av de underliggande strömmarna i livet, oavsett om det är musik, litteratur eller bildkonst.

– Ja, det är väl i de där områdena jag rört mig och badat i alla år, säger Leif Elggren lakoniskt och avslöjar att han har en god kontakt med andevärlden!

Barndomen och uppväxten i Linköping spelar stor roll i hans konstnärskap. Han växte upp som ensambarn, pappan hade antikaffär och handlade med gammal konst. Han hängde på biblioteket, läste mycket om konst och gick tidigt med föräldrarna till museet. Att han ville bli konstnär var självklart. Men gick först fyra år i tekniskt gymnasium.

– Linköping var en bra stad att växa upp i. Fast det fanns ju svårigheter också. Det var en konservativ, reaktionär anda som rådde. Vi unga ville annat.

Som gymnasist var Leif Elggren en av de ungdomar (poeten Bruno K Öijer var en annan) som 1972 i Linköping startade den idag kulthyllade stenciltidskriften The Guru Papers. Ett gratisfanzine med anarkistisk attityd och inriktning mot poesi och konst.

– Tidskriften betydde mycket för mig. När vi sedan flyttade till Stockholm tog vi med oss allt, redaktionen, arkivet, ja allt. Det blev tio nummer, sen växte det oss över huvudet och vi lade ner.

Men intresset för böcker, tryck och publikationer vidareutvecklade Leif Elggren på Kungliga Konsthögskolan (1975–1980) där Nils G Stenqvist då var professor.

Redan 1977 målade Leif Elggren sitt första verk med diagonala gula och svarta ränder, en färgkombination som blivit något av en signatur för honom. Under senare tid har han, på grund av ögonsjukdom, inte kunnat jobba med de starka kontrasterna sida vid sida. Nu experimenterar han på andra sätt med färgerna gult och svart.

Performance har alltid haft en stark position i Leif Elggrens konstnärskap. Oftast i samband med ljud, musik, och den grupp han bildade 1988, Guds Söner, tillsammans med Kent Tankred.

– På senare tid har vi inte kunna göra så mycket tillsammans, istället har det mer blivit att jag gör solodansperformance. Då använder jag en docka jag har tillverkat, den blir som en slags partner när jag dansar. Jag har tecknat väldigt mycket och det är som om tecknandet kliver in i mig och blir ett med mitt rörelsemönster. Det är väldigt starkt och har blivit mer och mer viktigt.

Många av Leif Elggrens verk är konceptuella, idébaserade. Som cd-skivan han lät göra efter att ha legat en timma under Sigmund Freuds divan på Freudmuseet i London.

– Freuds divan är ju en vedertagen symbol och går som en flygande matta genom hela modernismen. Folk över hela världen har legat på liknande divaner och talat ut i luften. Då tänkte jag, att om jag lägger mig under Freuds egen divan och spelar in, så kanske det blir något annat som kommer ut ur det, säger Leif Elggren och är väldigt glad för att han fick möjligheten att komma till museet och göra detta.

– Det är inget särskilt som hörs. Ljudet som finns på den skivan är mer ett tillgängliggörande. En källa att ösa ur. Att hitta andra nivåer, andra sätt att lyssna på som kanske inte hörs men som klingar inåt hos var och en. Så är det för mig.

Carl Michael von Hausswolff

Thu, 30 Jan 2025 14:08:50 GMT

LIVET PÅ DEN HÄR PLANETEN

De har inte bara födelsestaden Linköping gemensamt.

Här presenteras de var och en för sig.

LJUD, SOM FÄRG PÅ EN PALETT

Att hitta ljud som ingen hört förut och komponera med dem, det är hans nisch och har fört honom ut i världen. Tonsättaren och konstnären Carl Michael von Hausswolff arbetar också med foto, film och installationer.

– Min uppväxt var ganska välbärgad, men musik, konst och litteratur fanns det väldigt lite av i hemmet. Men jag hade en gitarr, min mor lärde mig tre ackord och dem använde jag. Sen fanns det flera väldigt bra musikaffärer i Linköping, berättar Michael von Hausswolff som samtidigt menar att Linköping var en rätt torftig stad vad gäller bildkonst.

– Det man såg var på sin höjd affischer av Salvador Dali och Pablo Picasso som man kunde köpa. Men på omslagen till LP-skivorna fanns det ofta bildkonst, där kunde man se bland annat William Blake och Aubrey Beardsley och även samtidskonstnärer som Andy Warhol och Richard Hamilton. Jag och min bekantskapskrets växte upp och utbildades genom skivaffärerna. De hade både pop och rock men också avantgardistisk musik, nutida musik och elektroakustisk musik. Att jag blandade in performancekonst i mina arbeten är Leif Elggrens fel!

De båda träffades i slutet på 70-talet. Då rekryterades Michael von Hausswolff som gitarrist till det band Leif Elggren, Åke Bjurhamn, Lars Auby och Sven Furberg hade startat – Dom Gröna Dolmarna . Samarbetet utvecklades vidare då Michael von Hausswolff flyttat till Göteborg och tillsammans med Ulrich Hillebrand startat det idag legendariska skivbolaget / galleriet/ tidskriften Radium 226.05 . Här införlivades Erik Pauser också. Radium blev en samlingsplats för Göteborgs unga radikala musiker- och konstnärskretsar under 80-talet. De gav ut pop och rock men lika mycket elektroakustisk och experimentell musik. Erik Pauser och Michael von Hausswolff hade också vid den tiden ett samarbete under namnet PHAUSS .

– På den tiden gjorde jag ingen skillnad på de musikaliska etiketterna utan det var snarare attityden som betydde någonting. Jag var då intresserad av en mer aggressiv och rebellisk typ av musik och konst. Jag har ju spelat med Freddie Wadling och andra, men pop och rock har egentligen aldrig varit den musik som jag velat utöva. Snarare försöker jag hitta ljud som jag aldrig hört förut för att komponera elektro-akustiska verk.

Michael von Hausswolff (f 1956) har en lång karriär inom experimentell musik, särskilt inom elektro-akustisk musik i form av drones och liknande neo-minimalism. Han är känd för sina ljudkonstverk som oftast rör sig i gränslandet mellan konst och musik. Han har representerat Sverige vid flera tillfällen på Venedigbiennalen, haft konserter och ställt ut över världen. Samt gjort en »herrans massa« lp- och cd-skivor.

Du har jobbat mycket med att spela in autentiska ljud, hur arbetar du med det?

– Ja, jag reser mycket, gör inspelningar på olika platser, men jag brukar ofta, i ljudstudion, se till så att det inte låter som de brukar. Om man vill lyssna på verkliga ljud så är det ju bara att gå ut på stan eller i skogen … eller resa iväg någonstans och lyssna. Jag beslutade mig tidigt för att omvandla ljuden, transformera dem, att se vad man kan få ut av ett ljud. Jag ändrar hela tiden ljudbilden. Det finns en slags magi i hela den där hanteringen. Ungefär som när man blandar färg på en palett.

Michael von Hausswolff har också intresserat sig för andevärlden och spelat in förmodade röster från »andra sidan«. Mattergy hette en utställning han gjorde på Konstnärshuset tillsammans med Michael Esposito 2019. Den var baserad på olika ljudupptagningar i husets lokaler. Ljud som låg till grund för en diskussion om existerande röster från andra sidan … andar … spöken … energier …

Kan du berätta lite om bakgrunden till det där?

– I början på 60-talet dök det upp intervjuer i svensk media med en man som hette Friedrich Jürgenson. Han var den första som, enligt honom själv, lyckades spela in röster från andra sidan med bandspelare. Och denna sysselsättning, som kallas för EVP (Electronic Voice Phenomena) har fortsatt vara en paranormal rörelse runt om i världen. Jag plockade upp detta i början av 1990-talet för att jag tyckte att det var en intressant teknik som gjorde att jag kunde hitta nya ljud som jag kunde arbeta med som kompositör. Jag kan också ställa ut de här »rösterna« som konstverk, och det var vad vi gjorde på Konstnärshuset. Alltså, jag propagerar inte för att röster från andra sidan existerar. Men jag kan heller inte säga att det inte gör det. Och det är mycket roligare att säga ja än nej!

Nu kommer du till Dalsland med dina vänner. Vad ska du visa?

– Jag kommer att visa teckningar för första gången; avtryck från de sista månadernas resande. Det blir också ett antal tredimensionella verk som man kanske skulle kunna kalla för skulpturer eller objekt. Och så blir det en film med ljud. Sen kommer Leif och jag ha en performence; vi öppnar en liten passexpedition för vårt gemensamma projekt Konungarikena Elgaland – Vargaland , som pågått sedan 1991. Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Dômen konstskola

Wed, 29 Jan 2025 14:31:32 GMT

TVÅ STUDENTER FRÅN DÔMEN KONSTSKOLA

Galleriet är i år vikt åt studenter från Dômen Konstskola, en konstnärlig grundutbildning i Göteborg. Först ut är Ida Maria Gustafsson och Wilmer Almgren.

Ida Maria Gustafsson

– Skolan har fantastiska lärare och så gillar jag konceptet med gästlärare, säger Ida Maria Gustafsson (f 2003) från Götene. Hon går Måleri 2 på Dômens konstskola och är, precis som sin medutställare Wilmer Almgren, i full färd med nästa steg; att söka vidare till en konsthögskola. Måleri är hennes främsta uttrycksmedel och hon kommer bland annat visa två målningar med djurmotiv.

– Det är inte djur i sig som intresserar mig, det är mer kontrasterna, som ljusmörker, brutalitet-intimitet … säger Ida Maria Gustafsson, men visst har hon hund och gillar hundar mycket.

Wilmer Almgren

Även Wilmer Almgren (f 2004) från Göteborg går andra året på måleri.

– Det var ett självklart val för mig, men nu sysslar jag med det mesta, skulptur, film, foto och text. Jag väljer medium efter den idé jag har, säger Wilmer Almgren som kommer att visa två målningar och en skulptur på temat den egna kroppen.

Skolan startade redan 1959 och hette då Tullan Finks målarskola och låg i Nordstan. Idag ligger den i en stor trevåningsvilla mitt i Slottsskogen i Göteborg. Här finns stora ateljéer, gips- och träverkstad, svets, grafiska verkstäder, bibliotek, mörkrum, projektrum och en datorsal med programvara för film, med mera.

Dômen erbjuder tre 2-åriga grundutbildningar; grafik, måleri och skulptur. Varje klass har sin huvudlärare, alla är yrkesverksamma konstnärer, och utöver det inbjudna gästlärare.

Ebba Matz

Mon, 01 Jul 2024 11:05:23 GMT

SPEGLINGAR AV NUET GENOM BLICKAR BAKÅT

Ebba Matz en av våra mest anlitade konstnärer för offentliga gestaltningar. Med stor känslighet för platsen och dess historia ger hon varje verk sitt specifika uttryck. Tiden har varit ett tema för hennes senaste arbete. Tankarna fortsätter in i den installation hon nu visar på Dalslands konstmuseum.

Ebba Matz (f 1963) har just avslutat ett arbete för Slussen i Stockholm, ett uppdrag som tagit flera år att fullfölja. Verket invigdes i juni, i samband med att nya Vattentorget öppnade, och består av två platsspecifika kuriosakabinett, två väldiga »tittskåp« fyllda med föremål som samspelar med varandra. Dels nygjorda konstföremål hon skapat i samarbete med glasblåsare på The Glass Factory Boda Glasbruk, dels arkeologiska fynd som hittats vid utgrävningarna av Slussen; korroderade kanonkulor, glas- och keramikskärvor med mera. Verket heter Under Tiden och handlar om tid som går och lämnar spår.

Tiden finns också med som tema i installationen på Dalslands konstmuseum, den hon kallar Speglingar av nuet genom blickar bakåt och som tar plats på museigolvet i den övre utställningshallen.

– Det spännande med tiden är att den är så ojämn. Nu är jag 61 år. När jag var ung tyckte jag att 61 var jättegammalt. Så känns det ju inte nu. Man har alla åldrar i sig, alla tider, och ju äldre man blir desto mer förstår man det, säger Ebba Matz.

I installationen blandar hon objekt från olika tider, föremål hon gjort, fått eller samlat på sig.

– Det här är lite som en fortsättning på arbetet vid Slussen. Mitt arbetssätt liknar collage eller snarare assemblage, även om jag inte sätter ihop delarna till en skulptur. De får prata med varandra och jag hoppas att det händer något i mellanrummet, när blicken rör sig mellan tingen.

Ebba Matz kommer från Leksand i Dalarna.

– Mina föräldrar gjorde träslöjd. Far gjorde vindflöjlar, sådana med gubbe och gumma, och mor sydde kläderna till dem. Han gjorde brudkistor och syskrin. Men de var inte bra på att ta betalt, så jag bestämde tidigt att jag skulle ha ett kreativt jobb, men jag skulle ha lön!

– Jag är uppvuxen med att man gör allting själv, och det gjorde vi, material fanns ju, men drömma om något som kostade pengar var ingen idé. Jag gick teknisk linje på gymnasiet och trivdes bra, man kunde ju bli ingenjör, bygga broar ...

Men så blev det inte.

När Ebba Matz var 19 år flyttade hon till Stockholm för att gå på Tillskärarakademin. Det blev en termin. På slingriga vägar kom hon via Idun Lovéns konstskola slutligen till Kungl. Konsthögskolans skulpturlinje, där gick hon 1987–92. I år är det 30 år sedan hon hade sin första separatutställning på Galerie Aronowitsch i Stockholm.

Det har blivit många utställningar och offentliga verk sedan dess, i Helsingborg, Söderhamn, Göteborg, Kumla, Uppsala, Malmö och Stockholm. Verk som alla har en stark anknytning till platsen, både i innehåll och materialval. Det är viktigt. Som verket Sch, tyst, lyssna (2017) framför Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Det består av två delar, en hängande skulptur i aluminium och en teckning nedfräst i marken, båda avbildar en ljudvåg.

Och i Göteborg på Wavrinskys plats finns verket Här! (2006) en 4,5 meter hög knappnål nedstucken i marken. Det röda knappnålshuvudet i glasfiberarmerad plast lyser om en glad boll i luften vid denna lite dystra spårvagnshållplats och trafikknutpunkt.

– Det häftiga med konsten är att man kan röra sig fritt mellan den inre och den yttre världen, mellan fantasi och verklighet. Den känslan driver mig framåt och inspirerar mig i mitt arbete, säger Ebba Matz.

2001 fick Ebba Matz Moderna museets vänners skulpturpris och hon är sedan 2007 ledamot av Konstakademin.

Lars-Göran Nilsson

Mon, 27 May 2024 12:47:33 GMT

DET PERSONLIGA BLIR DET ALLMÄNGILTIGA

Lars Göran Nilsson är främst målare, men arbetar också med installation och text. Det är i den formen han senast ställt ut, ett uppmärksammat verk kallat Osynlig tillbaka som visats på flera platser i landet. Men nu, i Dalsland, är det måleri i en större skala han visar på väggarna i den övre utställningshallen.

Det handlar om sju nya stora målningar (145 x145 cm), fem av dem är målade på järnplåt. Varför järnplåt?

– Jag gick en kurs i emaljmåleri för 20 år sedan. Jag var inte så engagerad, men materialet intresserade mig så jag beställde 15 stora plåtar av hantverkarna där. Jag var trött på att jobba på duk och ville ha en utmaning, berättar Lars Göran Nilsson.

Det är de plåtarna han nu tagit fram igen och de har blivit underlag till nya målningar.

– De har ett gemensamt tema med namn som Natthud, Köttochskuggor och Hjärtblivet . Annars ställer de mer frågor än de ger svar. Energin i ett konstverk finns ofta i något outtalat underliggande. Sen kommer betraktaren och formulerar. Jag vet oftast inte vad jag ska måla. Jag tänker mer på formella saker som yta, djup, komposition, färg och färgernas inbördes förhållande. Och inte minst illusionen av ett rum, säger Lars Göran Nilsson.

Måleri har varit hans ständiga följeslagare, ända sedan sena tonåren, då han trevande förstod att detta var något han ville ägna sig åt. Och sedan, när han studerade på Valands konsthögskola och Konstakademien i Köpenhamn i mitten på 80-talet, blev än mer övertygad. I tider av postmodern attack mot måleriet till förmån för konceptkonst framhärdade han. Och gör så fortfarande.

Vad är det med måleriet som fångar dig?

– Jag fascineras av det illusionsmässiga. Man skapar en illusion av någonting, inte som skulptur där det faktiska objektet står där. Med måleri är det en platt yta som du med färg och komposition får att transcendera till ett rum som uttrycker något.

Lars Göran Nilsson beskriver sin arbetsprocess:

– Jag går in i ateljén och sätter mig på en stol, det brukar börja så. Autopiloten går igång och allt är möjligt. Det finns ingen utsaga, ingen idé. Jag avbildar aldrig något, jag tittar bara på den platta ytan. Ofta vänder jag på duken, då hittar jag ingångar. Om man målar upp och ned händer nya saker.

Titlarna betyder mycket. De funderar han länge på. Kan ändra flera gånger om det inte känns bra.

– Jag är intresserad av det omedelbara, det hastigt nedkastade, det tillfälliga. Som gatans konst, pissoarklotter till exempel. Och primitiv konst. Och de informella franska målarna, som Jean Fautrier, de fascinerar mig. De försökte ta fram det undermedvetna.

Lars Göran Nilsson (f 1954) kommer från Uppsala, uppvuxen i ett bostadsområde öster om stan där det fanns en del sociala problem. Uppväxten har han skildrat i verket Osynlig tillbaka , en gripande installation av hundratalet bruna skokartonger på vilka han på locken i blyerts, med prydlig skrivstil nedtecknat korta berättelser, händelser från uppväxten som på olika sätt varit avgörande för honom. Han har vinnlagt sig om att inte lägga in värderingar eller ha synpunkter. På så sätt vunnit allmängiltighet.

– Jag har alltid varit intresserad av text, alltid skrivit mycket, men har inga anspråk på att det ska vara litteratur. Det är ett bildverk.

Verket har nu blivit en bok med samma titel. Den finns att köpa i museibutiken.

2001 mottog Lars Göran Nilsson Sten A Olssons kulturstipendium.

Sonia Hedstrand

Sun, 26 May 2024 12:48:37 GMT

LIFE IN 2.5 DIMENSIONS

Det tredimensionella livet är den komplicerade fysiska verklighet där vi jobbar, missar bussen, blir sjuka, svikna, känner oss osedda och blir deprimerade. Det tvådimensionella livet är bildernas, tv-seriernas och dataspelens spännande, vackra, dramatiska, underhållande och platta värld. Där är allt mycket enklare, och vi väljer att tillbringa mer och mer tid där.

Vad händer när gränserna mellan den tvådimensionella och den tredimensionella världen suddas ut? När alla använder filter för att se bättre ut och bara postar om sina framgångar men inga motgångar? När du kan gifta dig med din älskade animékaraktär i ett VR-spel? När du kan hyra en partner som alltid är snäll och glad?

Videoinstallationen Life in 2.5 dimensions är en reflektion över hur den ökade graden av representation och performativitet både yrkesmässigt och socialt hör ihop med den globala upplevelsekapitalismens utveckling, samt hur den eskalerande konsumtionen av dataspel och sociala medier påverkar våra relationer och känslor.

Besökaren kliver in i en videoinstallation i essäform, som utifrån italiensk arbetsteori, poststrukturalistisk bildteori och fältarbete försöker förstå vår tid. I 40 korta animerade sekvenser och 10 intervjuer gestaltas det postindustriella konsumtionssamhälle där kommersiella bildmedier, spel och sociala medier förändrar våra känsloliv och relationer. Flera berättelser är hämtade från Japan, där de mest extrema uttrycken för emotionellt lönearbete inom upplevelse- och servicesektorn finns.

Begreppet två och en halv dimensioner är ursprungligen ett japanskt populärkulturellt begrepp, som innefattar cosplay och så kallade meido-kaféer. Med 2,5D menas att ett fenomen översätts från fiktionen till den fysiska verkligheten. Men idag glider det som förr kallades för verklighet ihop med fiktionen allt mer. Därav används i verket begreppet 2,5D för det tillstånd som Jean Baudrillard redan på 1980-talet kallade hyperrealitet, det vill säga livet i mediesamhället.

Uttrycket emotionellt lönearbete myntades av sociologen Arlie Russell Hochschild på 1980-talet. Hon studerade bland annat hur flygvärdinnor måste arbeta med sina känslor på flera olika nivåer. De senaste decennierna har antalet emotionella och hushållsnära tjänster ökat, och det emotionella arbetet har tagit sig in i fler sektorer på arbetsmarknaden. Inte bara i Japan utan även i andra postindustriella länder som Sverige.

På vernissagen på Dalslands konstmuseum 31 augusti kommer inhyrda sakura-arbetare jobba undercover som konstpublik. Ingen kan vara säker på vem som engagerar sig i konsten av egen fri vilja, och vilka som är där för att utföra ett emotionellt och performativt lönearbete. I utställningen finns även en artist book om projektet som utkom 2023.

Sonia Hedstrand, konstnär och konstkritiker

Videoinstallationen Life in 2,5 dimensions av Sonia Hedstrand visas i den nedre utställningshallen.

Du kan även läsa och se mer på:

www.soniahedstrand.se

eller se hela projektet online på: www.researchcatalogue.net/view/1271964/1271965

Verk ur museets samling

Sat, 25 May 2024 12:45:17 GMT

DET BÄSTA FRÅN DALSLAND

I Galleriet visar vi ett urval från museets egen konstsamling. Den omfattar huvudsakligen verk av Dalslandskonstnärer. Urvalet är gjort av Jörgen Svensson, museets nuvarande chef.

Kärnan i samlingen är uppbyggd och donerad av Sten Torstenson, Dalslandskännare och tillika museets grundare. Den består av ca 250 verk däribland ett trettiotal självporträtt. Här finns många välkända namn.

– Det är det bästa av de bästa, säger Sten Torstensson och utnämner Olof Sager-Nelson till sin personliga favorit.

– Han är den främste vi haft, i sina bästa stunder fullt jämförbar med de franska målare som framträdde under samma tid.

Olof Sager-Nelson (1868–1896) föddes på Värmlandsnäs, men växte upp i Åmål och dog utomlands 28 år gammal. Han studerade vid Valands konstskola och var en av de konstnärer som mecenaten Pontus Fürstenberg stöttade.

Känd är också Otto Hesselbom (1848–1913). Han studerade vid Konstakademin i Stockholm och blev ett stort namn utomlands. Många minns säkert hans nationalromantiska vy över sjön Ånimmen, Vårt land , en älskad bild på lyxtelegrammen.

Carl Oscar Borg (1879–1947) från Grinstad, emigrerade till USA och levde med hopi- och navajjoindianer, hans målningar från den tiden är idag mycket eftersökta.

Konsten kom sent till Dalsland, först de senaste hundra åren blommar den upp, menar Sten Torstenson. Ett fattigt jordbrukslandskap med järnbruk och pappersbruk var ingen bra grogrund. Men det hände något på 1930-talet. Då kom folkskolläraren Erland Borglund till Långed och startade legoarbete i hemmen med halmslöjd och träslöjd. Sedermera grundade han Stenebyskolan. Borglund inspirerade många att börja måla.

Alvar Lundin, Ragnar Högman, K Ragnar Johannesson, Ragnar Hult, Pelle Blom och Anders Thyberg är namn som Sten Torstenson framhåller. Liksom Bengtsforsgruppen som framträder på 1940-talet; Algot Galle, Carleinar Tellwe, Lizzie Olsson-Arle, Arne Isacsson och Georg Suttner. De två sistnämnda blev välkända konstpedagoger. Arne Isacsson grundade Gerlesborgsskolan i Bohuslän 1944, där också Georg Suttner var lärare och rektor. Senare blev Suttner rektor för Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Sixten Lundbohm (1895–1982) är en annan målare som gjorde Stockholmskarriär.

Finns det något särskilt som utmärker konstnärerna från Dalsland?

– Ja, nittio procent av dem kommer från den norra hälften av landskapet. Och flera från Ånimskog, som Otto Hesselbom. Det tror jag beror på att det finns ett speciellt ljus där mellan Vänern och sjön Ånimmen.

Var finns de kvinnliga konstnärerna, det är inte så många i samlingen?

– Nej, de har alltid stått lite vid sidan, men Inez Byland och Gerda Palm är bra. Liksom Lizzie Olsson-Arle. Och så har vi Skållerudsgruppen med Lisbet Claesson, Marianne Johansson och Helena Deubler, säger Sten Torstensson.

Eva Lange

Wed, 24 Apr 2024 14:00:16 GMT

»JAG FÖLJER MINA KÄNSLOR«

Eva Lange är en av vårt lands främsta skulptörer. Efter en lång och framgångsrik yrkesbana mottog hon 2015, som första kvinna, det prestigefulla Sergelpriset. Då var hon 80 år och i hög grad verksam. Det är hon fortfarande.

Vi är glada att få visa ett urval av Eva Langes verk.

Det är en anslående syn att öppna dörren till Eva Langes ateljé i ett kulturhus på Söder i Stockholm. Man möts av ett vitt hav av skulpturer, säkert ett hundratal. Manshöga står de tätt i rummet med de väldiga fönstren. Några vilar tryggt på podier – stora skålformer, blomkalkar, källor – i en aura av vit, äggskalstunn skörhet.

På flera små bord och på vägghyllor finns mindre skulpturer samlade. Förlagor till de stora, men också verk i egen rätt, Katten, Vågen, Tulpanen, Vallmon, Huset, Krattan … Små figurer i terrakotta, gips, alabaster, trä, brons, ja i alla de material som Eva Lange använder sig av.

Vad är det som avgör vilket material du väljer?

– Jag tänker inte särskilt mycket, jag följer mina känslor. Man kan också säga att materialet väljer sig själv. Eller skulpturen väljer materialet åt sig. Det är spännande, säger Eva Lange lite underfundigt.

Ska skulpturen placeras utomhus är det sten, marmor eller brons som gäller. Då samarbetar hon med stenhuggare och gjuteri. Annars har hon en speciell kärlek till att jobba med gips. Gips på en kärna av frigolit.

– Det är lätt och smidigt.

Så är många av skulpturerna som nu står i ateljén gjorda. Till exempel den stora skålformen kallad Inside out.

Frigolit? Det låter märkligt? Eva Lange förklarar:

– Tänk dig att du bygger formen ungefär som du bygger en båt, den är ju inte rät utan snarare en skålform. Om du utgår från spanten (i detta fall frigolit) och fäster bit för bit vid varandra, så växer den ju och blir större och större. På det viset kommer jag fram till den form jag vill ha. För att stabilisera formen limmar hon de små frigolitbitarna till varandra med gips. Därefter bestryker hon hela formen med gips upplöst i vatten. Och sedan, när den har torkat, vidtar slipandet av den vita ytan, igen och igen. Ett arbete som aldrig tycks ta slut. Alla ojämnheter ska bort. Eva Lange visar med den gula filen.

Hennes formspråk är rent och avklarnat, ja nästan sakralt. Ibland bryter titlarna allvaret på ett humoristiskt sätt. Som Kaktuspalmen eller Lilla regnet/nattlinnet.

– Jag gillar att ha lite saker och ting för mig. Och språket är en sån där möjlighet att roa sig. Och då blir det ju så, när man tittar på en form, att man ser en kaktus. Men det är ju en palm också. Då finns det ingen anledning att behöva välja!

Hon har ställt ut på de mest prestigefulla institutionerna och hennes offentliga gestaltningar finns på många platser runt om i landet. Nyligen invigdes en skulpturgrupp av Eva Lange i Helsingfors. Göteborgs konstmuseum har marmorskulpturen Själen, en 105 centimeter hög pelare med en liten »böj« på mitten.

– Den kom till i samband med att min mamma hade gått bort. Det är väldigt mycket ett minne av henne. Hennes sinnlighet kan man säga, i ordets vackraste bemärkelse. Jag kände kontakt med henne medan jag gjorde den där.

Eva Lange är född 1935 och uppvuxen i Stockholm. Morfar var konstnär. Far och mor var bibliotekarier. Att hon ville bli skulptör visste hon tidigt.

– Det började nog när jag var vid havet och hittade lera på havsbotten. Då upptäckte jag att jag kunde göra en gubbe av den och blev väldigt glad.

Hon gick på Konstfack och studerade därefter skulptur på Konsthögskolan i Stockholm.

Sin första utställning visade Eva Lange på Gröna Paletten och minns att hon fyllde gallerifönstret med små bebisar i lera – då hade hon just fått sitt första barn.

Vad inspirerade dig, hade du några förebilder?

– Ja, ganska tidigt fick jag syn på Asmund Arle. Han har varit den viktigaste skulptören för mig. Han såg livet. Han var känslig. Det betydde för honom vad livet var. En fantastisk skulptör och tecknare. Det är en ynnest att ha haft en sådan lärare.

Största inspirationskällan har annars varit Gotland, säger Eva Lange och längtar ständigt dit.

– Vi hyrde ett stort hus där och hade hela skogen och naturen utanför. Ljuset och landskapet, Gotland har betytt väldigt mycket för mitt skapande.

Anita Gordh

Tue, 23 Apr 2024 14:01:30 GMT

GÅTFULLA FARKOSTER, LJUS, RÖRELSE OCH STRUKTURER I RUMMET

Ljus och rörelse är centrala begrepp i Anita Gordhs konstnärskap. Hon har uttryckt det i många skilda tekniker och material. På senare tid har hennes fascination för ufon tagit gestalt i blyerts-, tusch- och kolteckningar. Dem får vi se i den nedre utställningshallen, tillsammans med ett magiskt ljusobjekt.

Anita Gordh möter vid tåget i Falköping. Sen följer en färd genom Skaraborgs vackra kulturlandskap. I horisonten syns Kinnekulle och snart dyker Hornborgasjöns gräsklädda strand upp. Några enstaka tranor rör sig makligt vid strandkanten.

– De var 25 000 som mest men nu har de flugit vidare norrut, bara de bofasta är kvar, säger Anita Gordh och prisar närheten till naturen, även om vintrarna är mörka och tunga. Hon hyr ett rött litet hus här, strax nära Dagsnäs slott.

Ett par kilometer bort, i ett annat rött hus, ligger den stora vitmålade ateljén. På väggen hänger flera stora blyertsteckningar, de som snart ska transporteras till Dalslands konstmuseum. Ufon; mörka, gåtfulla, framträder de som dimmiga skuggor ur pappret. Fascinationen väcktes tidigt.

– Jag kan rätt mycket om ufo-fenomenet, jag har studerat det länge. Det är ju ett kontroversiellt ämne, i synnerhet i Sverige, men internationellt är det ett stort forskningsfält. Ufon existerar. De är farkoster framförda av intelligenta varelser som behärskar en teknik som vida överskrider vår, säger Anita Gordh övertygande.

– Jag har själv sett ett. Det var på norra Gotland. En stjärnklar kväll kom ett ljusföremål farande över himlen i en enorm fart. Det gjorde i sin hisnande färd plötsligt ett häpnadsväckande sicksackmönster. Jag hade inte trott mina ögon om vi inte varit två som såg samma sak. Senare har jag kollat med dokumenterade observationer som bekräftar vår iakttagelse.

Men någon »ufo-profet« är hon inte.

– Nej, det får andra vara. Jag är konstnär och intresserad av manifestationer i rummet. Mina teckningar utgår ifrån de lågupplösta, pixlade foton vi oftast ser när ufon presenteras i bild. Den där suddigheten, i en på gränsen till upplöst struktur, fascinerar mig.

– Jag gillar att prata med fysiker och matematiker. De rör sig med abstraktioner, då känner jag mig hemma som konstnär.

Anita Gordh (f 1943) har jobbat mycket med ljus. Bland annat i fiberoptik med graverade plexiglasskivor, programmerade att framför varandra variera ljusflödet. På så sätt har hon skapat en rumslig mönsterstruktur av ljus.

Ett ljusobjekt visar hon också i utställningen på Dalslands konstmuseum. Det är en kopia av den ljusskulptur i plexiglas med ett datorstyrt ljusspel som Moderna museet köpte efter hennes utställning Matter! på Färgfabriken i Stockholm 2005.

Då samarbetade hon med kompositören Michael von Hausswolff som skapade en unik ljudkomposition parallell med skulpturens ljusspel.

Liknande samarbeten, också med dansare och musiker, har Anita Gordh gjort flera under sin 50-åriga utställningskarriär.

Ett stort intresse för vetenskap, filosofi, fysik och matematik har fört henne på många, långa studieresor, bland annat till Guatemala och Mexiko där hon fördjupade sig i Mayakulturen. Något som också resulterat i ett flöde av teckningar.

Anita Gordh finns representerad över landet, bland annat på Moderna museet, Södersjukhuset, Göteborgs konstmuseum och Gotlands konstmuseum, samt på de svenska ambassaderna i Berlin och Prag.

Elsie Larsson

Mon, 22 Apr 2024 14:01:57 GMT

»DET VITA GER SÅ FINA SKUGGOR DET SVARTA DEN DJUPA GLANSEN«

Vit marmor och svart diabas är de två bergarter den dalsländska keramikern och skulptören Elsie Larsson helst arbetat med. Efter ett långt liv med den mjuka leran, började hon hugga i sten vid fyllda 60 år.

– Det var en längtan efter att komma upp i storlek, keramikugnen begränsade ju den möjligheten, berättar Elsie Larsson, som nu visar en retrospektiv samling stenskulpturer i Galleriet.

Elsie Larsson bor idag i Mellerud. Men i 40 år bodde hon med maken Einar och fyra barn på Ryrhalvön, strax norr om Köpmannebro, hennes föräldrahem, en liten gård som de övertagit.

– Där kunde jag stå ute på backen och arbeta med de stora stenblocken.

Idag är behoven av utrymme inte lika stora. En kraftigt begränsad syn omöjliggör det. Men Elsie Larsson uttrycker en stor glädje och tacksamhet över den långa tid hon kunnat syssla med det hon tycker bäst om.

Lyriskt, beskriver hon sitt första möte med stenen. Det var på en kurs i stenhuggeri på Gerlesborgsskolan i Bohuslän för snart 25 år sedan.

– Vi fick pröva på flera olika stenar. Bohusgranit till exempel, som är hård. Diabas är ännu hårdare, men fantastisk att arbeta med. Det blir en helt annan sten när man slipar den, blank och djupt svart. Marmor är lite mjukare, till den behövs inte lika starka maskiner eller vassa klingor.

Om du jämför lera med sten, hur skiljer sig arbetssätten?

– Sten är något helt annat. Man måste förenkla, jag kan inte ägna mig åt en massa detaljer. Det gäller att hitta en form som man tycker om, något som kan ge innehåll, säger Elsie Larsson.

Det är i hemmet i Mellerud vi träffas. Här finns många spår efter ett långt liv med konsten. Mycket måleri på väggarna, på bord och hyllor står flera av hennes terrakottafärgade mer figurativa stengodsskulpturer, men också mer abstrakta former i sten.

Går man ut i trädgården finns större stenskulpturer, liksom flera obearbetade stenblock.

Elsie Larsson låter händerna glida över en mjukt formad marmorsten placerad på ett betongfundament mitt på gräsmattan.

– Fundamentet har Einar gjutit, han hjälpte mig väldigt mycket, säger hon och man förstår att saknaden efter maken, hans omsorg och engagemang, är stor, han avled för fem år sedan.

Skulpturen har inget namn men Elsie säger att det »nog är en slags varelse som stiger upp ur havet«.

Stenen har hon själv valt på en resa till Glanshammar, ett marmorbrott där den kända Ekebergsmarmorn bryts.

– Lera formar man med händerna. Stenen kräver verktyg. Det är skillnaden. Man tar bort, och tar bort, och tar bort … Och så går man runt stenen och funderar: »Vad kan jag göra av det här …« Helt plötsligt ser man något, och så jobbar man vidare på det. Det behöver inte föreställa något, men det ska vara en fin form. Stenen bestämmer.

Alla de mindre skulpturer hon visar i utställningen är av sten hon hämtat själv. Marmorn kommer ifrån Glanshammar och diabasen från Svarta Bergen i Skåne på gränsen till Småland.

– Det vita ger så fina skuggor och det svarta får så djup fin glans.

Elsie Larsson (f 1938) började att arbeta i lera 1964. Hon gick i lära hos en krukmakare i Dals Långed, Arne Glad, och fortsatte sedan på egen hand att förkovra sig.

Första separatutställningen var i Karlstad 1977. Hon valdes in i Dalslands konstnärsförbund 1981. Sedan dess har hon deltagit i de flesta utställningar i förbundets regi, och ställt ut på många orter runt om i Västra Götaland och Värmland, där hon också finns representerad. Mellan 1983 och 1994 drev hon en sommarverkstad på Dalslands Center i Håverud.

Så kom år 2000 och den efterlängtade utbildningen i stenhuggeri på Gerlesborgsskolan blev verklighet. Stenen blev ett favoritmaterial.

– Jag har levt ett bra liv. Högre utbildning var aldrig aktuellt och jag hade ju en stor familj att ta hand om. Nu fortsätter barnbarnen. Det säger att jag inspirerat dem och det gör mig väldigt glad.

Olof Marsja

Tue, 20 Feb 2024 12:40:18 GMT

SKULPTUR MED SPÅR AV ETT SAMISKT ARV

En gång jobbade han på Systembolaget i Bengtsfors. Och innan dess gick han på Stenebyskolan i Dals Långed. Han är född i Gällivare. Idag bor han i Göteborg och är en hett efterfrågad skulptör som nyligen mottog Stenastipendiet för sitt konstnärskap. Vi är glada att kunna presentera Olof Marsja i den övre utställningshallen.

Han har sin ateljé i Högsbo industriområde strax utanför Göteborgs centrum. Här möter han upp en råkall februaridag. Ateljén är stor och välfylld. Höga hyllor längs väggarna sprängfyllda av material. Bubbelplast, verktyg, skulpturer, delar av skulpturer, verk som ska levereras och verk som är under produktion. En bandsåg står mitt på golvet. Ansiktsmasker i glas ligger på en hylla. Små modeller av skulpturer, liksom modeller av utställningsrum finns här också.

På bordet framför honom ligger tre böcker, det handlar om Myter, Hieronymus Bosch och Pieter Brueghel d ä. Själv framhåller han den brittiska konstnären Phyllidia Barrow (1944–2023) som en stark förebild.

– Min skulpturlärare i Helsingfors pratade mycket om henne. Barrow sa bland annat; »Jag gör arbetet för att tänka. Inte för att jag har tänkt klart.« Det är ett citat som betytt mycket för mig. Förlösande på något sätt. Konsten är ett utforskande. Jag behöver inte motivera vad jag gör. Inte heller politisera mitt arbete, säger Olof Marsja och berättar om sitt samiska ursprung. Den som mycket av hans konst tar avstamp i på ett originellt och egensinnigt sätt och med en mycket stark känsla i hantverket.

Olof Marsjas mor är same men inte hans far. Morföräldrarna fanns i Kaitum och tillhörde Girjas sameby. Olof är född i Gällivare 1986. När han var sex år flyttade han med bror, mor och far från Gällivare till Luleå. Mamma ville att han skulle få hemspråksundervisning men det kunde inte skolan ordna. Idag talar han inte samiska.

– I Luleå var samiska exotiskt och knutet till något negativt. Man ville inte säga att man var same. Jag har alltid brottats med mitt samiska arv, med känslan av att inte riktigt ha någon plats.

Han nämner begrepp som »halvblod och helblod«, ord som inte (bör) användas idag, men som ändå finns där i tanken. Det är känslor som dessa han bearbetar i ateljén; sin samiska identitet, sitt ursprung, och blandar det med samtida inspirationskällor, uttryck, myter och berättelser.

Vi ser det i hans skulpturer, här finns det traditionella samiska hantverket och materialen i originell förening med färgat glas, aluminium, stål, epoxi, plast och andra mer vardagliga material och föremål.

– Det handlar inte om någon aktivism för min del. Jag kan känna mig obekväm i förväntningarna från andra på vad det är att vara same, det finns så mycket som jag inte kan leva upp till. Mina figurer får istället vara det jag själv inte orkar vara.

I verkens titlar hittar man ofta nycklar till möjliga referenser. Som till exempel en figur som heter Vägvisaren . Det är också namnet på den första samiskspråkiga filmen någonsin (från 1987). Magin och andevärlden är inte långt borta.

– Jag är en sakletare. Och jag tänker mycket på att saker är »vid liv«. Jag gillar det icke färdiga, det som inte är perfekt, säger Olof Marsja.

Han är uppvuxen med slöjd. Efter gymnasiet och ett år i London, gick han två år på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk, på linjen trä- och hornslöjd.

– Jag ville lära mig den samiska traditionen och där kände jag mig hemma.

Därefter gick han två år på avdelningen metall på Stenebyskolan i Dals Långed i Dalsland, och efter det Konstfack/Smycke och corpus: Ädellab.

Andra året på Konstfack var han utbytesstudent på skulpturavdelningen på Konsthögskolan i Helsingfors. Den perioden blev avgörande. Där hittade han tillbaka till träet, som är ett favoritmaterial och en grundpelare i hans skulpturer. 2017 tog han sin kandidatexamen på Konstfack och efter det har utställningsuppdragen varit många liksom priserna.

2019 fick han Maria Bonnier Dahlins stipendium. 2023 mottog Olof Marsja Sten A Olssons kulturstipendium och ställde ut på Göteborgs Konstmuseum. Då visades för första gången hans mäktiga båtskelett Urdjuret inspirerat av en nordsamisk forsbåt. Det som nu fyller den övre utställningshallen på Dalslands konstmuseum.

Fredrik Åkum

Tue, 20 Feb 2024 12:40:17 GMT

NÄR KOPIAN ÖVERTRÄFFAR ORIGINALET

Fredrik Åkum examinerades från Konsthögskolan Valand 2013. Redan då handlade hans konstnärskap om gränsen mellan det figurativa och det abstrakta, mellan original och kopia, och om fascinationen för upprepning. Måleri är hans utgångspunkt, men han arbetar på många olika sätt. Inte minst med böcker och fanzine.

Fredrik Åkum (f 1987) kommer från Kristinehamn i Värmland, men bor numer i Göteborg. Strax efter examen på Valand fick han ateljé på Konstepidemin, ett gammalt sjukhusområde som nu rymmer arbetslokaler för hundratalet konstnärer. Det är här vi träffas. Han delar ateljén med en tidigare kurskamrat, konstnären Tomas Lundgren (som ställde ut på Dalslands konstmuseum 2017). Det är ljust och välstädat. På arbetsbordet ligger verktygen prydligt organiserade. På väggen en stor och nio mindre, mycket mörka, snarlika målningar.

– Jag testar hur långt jag kan gå innan målningen uppfattas som monokrom, säger Fredrik Åkum.

Han pekar sedan på två vita reliefer som står lutade mot väggen. De ska med till Dalsland. Relieferna är gjutna på ett »primitivt« sätt berättar han och förklarar: I en bädd av lera trycker han ner skärvor av tidigare skulpturer som sen lyfts upp. Kvar blir spår, fördjupningar, i leran. Över dessa spår gjuter han sedan akrylharts. När hartsen stelnat, det kan ta upp till en vecka, lyfter han av avgjutningen och då framträder spåren i stället som upphöjda former, tecken, mot den vita bakgrunden. Den negativa formen har blivit positiv. Reliefen är klar.

– Processen blir som en slags framkallning. Jag är inte ute efter att det ska bli vackert. Min motor är ett slags sökande efter ett bildspråk. Jag har haft en pågående process runt det i tio år nu, ett undersökande av en abstrakt fråga som förmodligen inte går att få svar på.

Arbetet pågår parallellt i olika material och tekniker som likt en visklek växelvis påverkar varandra.

– Mitt måleri är platt och väldigt tunt, relieferna är som en slags motsats till det. De har en annan taktilitet.

Att göra fanzine, böcker och Artists’ books, är ett tredje spår som betyder mycket för honom.

– Fanzine gjorde jag redan som barn. Tyckte det var kul. Jag minns att jag ville rita av en hel film en gång, men min lärare tyckte jag skulle hitta på något eget istället, berättar Fredrik Åkum.

Han beskriver en obehaglig känsla han tidigt upplevde:

– Jag kan få panik och tryck över bröstet av att vistas i museimiljö. Jag känner mig klumpig och stressad … åt vilket håll ska man gå?… kommer jag att utlösa larmet? … Att köpa katalogen var mycket bättre. Då kunde jag sitta hemma och titta på verken i bokform istället. Men då kom förstås frågan; Är denna målning lika bra i verkligheten?

Hans masteruppsats på Valand kretsade kring just detta. Hur förhåller sig kopian till originalet? Vad händer när man gör en kopia på en kopia på en kopia …? Frågor han framgångsrikt undersökt i sitt eget måleri. Som i den hyllade soloutställningen på Färgfabriken i Stockholm efter att han fått Beckers konstnärsstipendium 2020. Utställningen bestod av tjugotalet målningar i gränslandet mellan föreställande och abstrakt. Snarlika varandra, med gåtfulla förskjutningar i det frodigt växtliknande motivet.

Samma fascinerande seriekänsla fanns i de målningar han visade på Göteborgs konstmuseum 2016, då han fick Sten A Olssons kulturstipendium.

–En kopia kan vara mer intressant än ett original, menar Fredrik Åkum. Har jag till exempel använt en målning i ett fanzine, kan jag slänga målningen.

Han ser böcker och fanzine som utställningsplatser jämförbara med ett galleri eller en konsthall. De är också verk i egen rätt. Som nyligen publicerade Two Suns, en bok han jobbat med i två år på ett stipendium från Hasselbladstiftelsen. Med analogt färgfoto och teckningar speglar han närgånget naturen; ljuset, skuggorna, växtlighet, jord, berg och moln.

Målar du utomhus?

– Nej, svarar Fredrik Åkum, men ångrar sig genast.

Många av de teckningar han nu visar på Dalslands konstmuseum, grupperade fyra och fyra under glas, har tillkommit utomhus, under en resa runt Vänern den gångna sommaren. Till utställningen hör också ett nytt fanzine Promemoria utgivet på det egna nystartade förlaget Sunless Press.

Tina Gyllensvärd Isacson

Tue, 20 Feb 2024 12:40:15 GMT

MINNE ÖVER EN STICKAD KULTURSKATT

Tina Gyllensvärd Isacson växte upp i Mellerud. Hon flyttade tidigt till Göteborg men återvände ofta till familjens gård i Dalsland. Tina Gyllensvärd Isacson var en pionjär inom återbruk. 2005 gjorde museet en utställning med hennes stickade restgarnströjor. Det blev en stor succé. Sommaren 2023 gick Tina hastigt bort. Dalslands konstmuseum arrangerar nu en minnesutställning med hennes unika tröjor.

– Tina stickade jämt. Bland annat stickade hon över tvåhundra barntröjor av restgarn som hon skänkte till Röda Korset, berättar hennes make Stellan Isacson som nu återför till museet några av de tröjor som visades här 2005. Små konstverk i sig, skapade av en kvinna med osviklig känsla för färg och form och en skicklighet och omsorg i detaljarbetet långt utöver det vanliga.

Utställningen blev en stor succé. Många tidningar skrev om Tina Gyllensvärd Isacson och hennes passion för att ta vara på allt och skapa något personligt av det.

Utställningen förlängdes flera gånger, busslasterna av besökare till museet var många.

Ordet återbruk hade fått ny aktualitet hos en yngre generation formgivare som »slaktade« gamla ulltröjor och sydde nytt. 60- och 70-talets slit och slängmentalitet hade klingat av och secondhandbutikerna fått ett uppsving. Den rådande tidsandan och miljörörelsen gick före och man började tala om en ny handarbetstrend.

Men för Tina Gyllensvärd Isacson var återbruk aldrig en trend. Hon jobbade hela livet i den andan. Bland annat var hon först i Göteborg med att starta en secondhandbutik för barnkläder, Arvingen, i slutet på 60-talet. Hon var utbildad inom textil och jobbade också som inköpare på Ströms i Göteborg.

Med sina tröjor ville hon inspirera till att göra något användbart av alla de påsar med restgarn många av oss har liggande hemma. Hon hade själv många, hennes mor hade sparat, liksom vänkretsen som, när de fick höra om utställningen, bidrog med ännu mer restgarn. Det kunde man läsa i en artikel i Göteborgs-Posten där Tina också förklarade hur hon gick tillväga. Det första hon gjorde var att sortera garnerna efter färg, därefter bestämde hon vilken grundfärg tröjan skulle ha. Genom att sticka på rundsticka fram och tillbaka spelade det ingen roll om tråden inte räckte varvet ut. Färgfälten blev heller inte så markerade och inte en enda garnstump till spillo.

Tina Gyllensvärd Isacson växte upp i ett hem och i en tid då man sydde eller stickade själv när man ville ha något nytt. Hennes mor var vävlärare. Inget textilt material slängdes, när det var uttjänt sparades det och blev till något annat; en trasmatta, ett lapptäcke, eller något stickat.

Till samtliga tröjor i utställningen har Tina själv skrivit en kort berättelse baserad på vad som inspirerat henne, var garnerna kommit ifrån och hur de använts. På så sätt följer ett stycke familjehistoria med in i utställningen.

Nyttoaspekten var dock inte det viktiga för Tina Gyllensvärd Isacson. Det var mötet och skapandet i sig. Hon skriver:

»Jag vill ta vara på den fantastiska möjlighet till möte som hantverk erbjuder. Möten mellan olika generationer med olika språk, kulturell bakgrund och estetiska värderingar … Jag vill locka människor att uttrycka sig själva genom att arbeta fritt med sina händer. Gammal folkkonst ger kraft åt det nya, ett kretslopp. Jag vill ge kunskap vidare till dem som är unga idag.«

Matts Leiderstam

Tue, 20 Jun 2023 05:53:09 GMT

VAD GÖR RUTNÄTET?

Matts Leiderstam är både en målande och en skrivande konstnär.

Vad gör en bild? Hur ser vi på den, och vad är det vi ser? Det är frågor som han, med queer blick, belyst i flera stora utställningsprojekt liksom i sin doktorsavhandling i fri konst.

De senaste åren har hans intresse kretsat kring ett specifikt rutnät. Från detta projekt visar Matts Leiderstam en installation, ett antal målningar och tryck i den övre utställningshallen.

Rutnätet han syftar på är ett »dolt« hjälpmedel som använts av konstnärer generationer tillbaka, djupt rotat i den västerländska bildtraditionen. Ett nätverk av diagonaler och linjer som delar upp bildytan i 16 rutor. Lagt över duken/pannån hjälper det konstnären att strukturera och komponera motivet.

– Rutnätet har funnits med mig ända sedan min tid på Konstfack, då jag hade Birgit Ståhl-Nyberg som lärare. Hon lärde ut det, och hon i sin tur hade lärt det från Ragnar Sandberg. Rutnätet är ett sätt att organisera saker och ting. Jag använder det när jag målar, gör mina kopior och när jag tänker på hur jag ska installera i ett rum. Det är också användbart när man analyserar målningar, säger Matts Leiderstam.

Vad gör rutnätet? Så lyder hans fråga i detta forskningsbaserade projekt som stöds av Vetenskapsrådet. Han angriper den på samma sätt som i tidigare projekt; alltså både praktiskt och teoretiskt. I slutändan kommer en bok som släpps i mitten av september i år.

Sammanlagt har han gjort ett hundratal abstrakta målningar, så kallade Panels , alla baserade på rutnätet och målade på poppelpannå. Och han har intervjuat konstnärer som arbetat som lärare, om deras förhållande till rutnätet: Finns det kvar? Används det fortfarande? Många svarar nej, men vid mer ingående samtal visar det sig att de använder mobiltelefonens kamera och bildredigeringsprogram i datorn istället.

– Och den tekniken bygger ju också på rutnätet!

Matts Leiderstam låter ana att detta är ett spår han kommer att gå vidare med; hur den digitala tekniken påverkat vårt sätt att förhålla oss till bilder.

Matts Leiderstam har sedan länge undervisat på Konsthögskolan i Malmö. Där har han tidigare varit professor och där disputerade han själv 2006 med avhandlingen See and Seen: Seeing Landscape through Artistic Practice .

Då arbetade han med äldre landskapsmåleri, bland annat med verk av 1600-talsmästarna Claude Lorrain och Nicolas Poussin. Med queer blick och identitet läste han dem på tvärs mot den heteronormativa konventionen, och kunde på så sätt peka på andra dolda budskap i målningarna. Han gjorde också kopior av målningar direkt på plats i museet, kopior där han »justerade« bilden för att tydligare visa på andra möjliga (queera) avsikter.

En metod han använt i flera utställningar. Som Grand Tour ett stort projekt som visades i sin första version 1997 på Venedigbiennalen för att presenteras i helformat på Magasin III i Stockholm 2005 och som därefter turnerade runt världen i många år.

– Gemensamt för alla mina projekt är en slags tankegrund: Vad gör en målning, hur ser vi på målningen och vad är det vi ser? Jag har intresserat mig mycket för fenomenologi, om hur vi läser världen omkring oss. Och vi uppfattar den med utgångspunkt från vår egen erfarenhet – i förhållande till vad vi ser och vad vi vet.

Matts Leiderstam är född 1956. Första jobbet var som drejarlärling på Rörstrand i Lidköping. Han utbildade sig sen till teckningslärare på Konstfack och gick därefter måleri på Valands konsthögskola 1984–1989.

Han var en av de första att koppla ihop gaypolitik med måleri och fick ett stort internationellt genombrott med installationen Herdarna som först visades på Mölndals konsthall 1994, därefter i New York bland annat.

– Då, på 80- och den första hälften av 90-talet, var aidskrisen det mest påtagliga, folk dog runt omkring oss. Jag gjorde flera verk som förhöll sig till den där rädslan för död och sjukdom, men också till attraktion och begär, säger Matts Leiderstam.

Ett av dessa tidiga verk kan man just nu se i en bearbetad version kallad Rekonstruktion 1989–2016 i Moderna Museets utställning Sömnlösa nätter . Moderna är bara ett av flera museer, institutioner och gallerier världen över där Matts Leiderstams konst visats och finns representerad.

Ragnar Schmid

Tue, 20 Jun 2023 05:48:03 GMT

SCARY TIMES OCH ANDRA BILDER

I den nedre utställningshallen visas måleri av Ragnar Schmid, göteborgare med sommarateljé i Dalsland sedan 40 år tillbaka. Tidsandan intresserar honom. Han var student på Valands konsthögskola i början av 1970-talet, den period då konsten var som mest politisk. Då såg framtiden fortfarande ljus ut. Idag är perspektivet betydligt mörkare. Det speglas inte minst i Ragnar Schmids måleri.

Humor är en viktig beståndsdel i hans bildvärld. En mild omfamnande humor som smälter ut över dukens yta och skänker nyfikenhet på de små figurerna som befolkar den. Ganska anonymt gestaltade små personer, ibland djurliknande, ibland med grönsakshuvud, som funnits med i hans måleri länge, placerade i olika rum och miljöer, tillsynes förundrade över sakernas tillstånd, men som ändå finner sig.

Vilka är dom? Vad gör de här och varför? Titlarna ger lite vägledning. Och att det handlar om människan i tillvaron är säkert. Så har det alltid varit.

– Måleri är för mig ett sätt att försöka förstå och se på andra sätt, säger Ragnar Schmid och tillstår att de senaste årens tunga stämningar och dramatiska händelser; pandemi, miljöförstöring och krig, har satt rejäla avtryck i hans måleri.

Färgskalan har ändrats, från tidigare mycket rött och grönt, har han nu gått mer mot brunt och grått. Och han har börjat måla på ett lite annorlunda sätt, mer synliga penseldrag och med inblandning av teckning. Motiven är mörkare.

– Det är inget som jag medvetet bestämt. Det utvecklas fysiskt, av arbetet i sig. I direkt kontakt med färgen. Vad som händer på duken styr. Men jag tänker mycket på komposition. Funderar mycket, ändrar, fram och tillbaka.

Han visar tre målningar som alla ansluter till det mörkare temat. I en av dem, Den långa vandringen, syns de märkligt djurliknande figurerna spatsera på rad i målningens nederkant. Bakgrunden är hotfull.

– Utställningen skulle kunna heta Scary times och andra bilder , säger Ragnar Schmid, för så är ju den tid vi lever i, scary. Människor på vandring i en förödd värld, det är så jag känner det. Humor är ett sätt att hantera. Jag blir själv alltid glad när jag får idéer som är lite roliga.

Det finns en vänligt naiv ton i Ragnar Schmids måleri. Så säger han också att barnboksillustrationer inspirerar honom. Liksom många verk från den tidiga konsthistorien, från 1300- och 1400-talen, den period då konsten ännu inte riktigt fått grepp på centralperspektivet.

– Som verk av van Eyck och Giotto. När renässansen kommer blir det plötsligt tråkigt, säger Ragnar Schmid, men nämner också Goya och dansken Hammershøi som viktiga.

Bland barnböcker är Barbro Lindgrens och Anna Höglunds pekbok Titta Hamlet en favorit.

– Mycket bättre än Shakespeare! skojar Ragnar Schmid.

– Jag har alltid varit intresserad av barn och barns sätt att uttrycka sig. Hos dem finns en närhet till känslan som jag gillar.

Han har själv två söner och är uppvuxen som yngst med två bröder. När så sönerna fick egna barn blev det en pojke och tre flickor. Det har varit extra speciellt att nu också få följa flickor på nära håll, berättar han. Det är skillnad. Erfarenheter han skildrat i två fina serier; Flickor och pojkar .

Gymmet heter ett annat tema som sysselsatte honom i flera år. En fascination över vad som händer där i träningslokalen, bland maskinerna, människorna och kropparna.

Han har också gjort bilder med mer socialt innehåll som Avhysningen och Omsorgsboende .

Ragnar Schmid är född 1945 och gick ut Valands konsthögskola 1974. Då såg han på konsten som ett led i att förändra samhället, och han ingick bland annat i en framgångsrik konstnärsgrupp som hette Rädda Varven.

80-talet innebar en omvärdering berättar han, konsten fick ett värde i sig, i sin egen rätt och där är han fortfarande. På vinterhalvåret jobbar han i ateljén på Konstepidemin i Göteborg. Men varje sommar återkommer han och hustrun, konstnären Eva Dahlin, till ateljéerna i Kvantenburgs gamla skola i Bolstad i Dalsland.

Ragnar Schmid har gjort flera utsmyckningsuppdrag, senast 2018 för två förskolor i Laholms kommun, där hans ömsinta grönsaksfigurer uppskattas stort. Ragnar Schmid finns representerad på flera museer, Statens konstråd, Stockholms stad och i regioner, landsting och kommuner runt om i Sverige.

Freddie Wadling

Tue, 20 Jun 2023 05:45:33 GMT

FREDDIE WADLING (1951–2016)

En levande legend, en mytomspunnen ikon och en sångare av guds nåde. Så minns många musikern Freddie Wadling som dog sommaren 2016. Att Wadling också var bildkonstnär och tecknade och målade under hela sitt liv är kanske mindre känt.

I Galleriet visar vi några av hans senare bilder skapade med digitala verktyg. De har aldrig tidigare visats.

Freddie Wadlings musikaliska historia är vild, brokig och självförbrännande, parallell med punkens. »Skräckmästare i svensk rock« som DN-rubriken löd i en av de sista intervjuerna som gjordes med honom. I den pratar han också om sin syn på konst:

»Jag vill inte ha Carl Larsson, jag vill ha surrealism, gotik, en sorts fasthet i övertygelsen. Arnold Böcklins målning Dödens ö är mäktig, väldigt fascinerande. Jag gillar också Dick Bengtsson, han var ifrågasatt men gjorde väldigt tänkvärda grejer«, sade Freddie Wadling i mars 2016.

Ett uttalande som bekräftar och förklarar den motivvärld han själv rörde sig i.

Freddie Wadling började måla som mycket ung. Han studerade på Tullan Flinks målarskola i Göteborg, den som idag heter Dômen konstskola, och fortsatte måla, parallellt med musiken, under hela sitt liv.

– Freddie arbetade alltid med bilder, jämt och ständigt. Hade han inget material så kunde han rita på hushållspapper. Motiven hämtade han överallt ifrån, ett ord, en bild eller en händelse. Det blev groteskt och pinsamt, lika väl som magiskt och spirituellt. Allt mellan himmel och helvete. Hans hjärna var outgrundlig! säger Bella Wadling, hustru och livsledsagare som ständigt fanns vid hans sida.

– Freddie målade aldrig bara för att det skulle var vackert. Alla bilder skulle säga något. Men själv tyckte han aldrig att han gjorde något bra. Han förstod inte sitt eget värde, menar Bella Wadling.

Carl Michael von Hausswolff, kompositör och konstnär och en av Freddie Wadlings tidiga vänner berättar:

– Jag träffade Freddie 1981. Vi bodde i samma område och spelade in i samma studio. Jag var mycket hemma hos honom och såg ju att han också var bildkonstnär. Han gjorde bilder hela dagarna. Det kom en ström av teckningar och collage från hans hand.

Vid denna tid drev Carl Michael von Hausswolff Radium 226.05, tillsammans med en vän. Radium var ett galleri, ett skivbolag och en tidskrift i Haga i Göteborg. Till detta galleri bjöd de Freddie Wadling att ha sin första soloutställning 1983.

– Freddie var ju mest musiker och kompositör. Bilderna nådde aldrig riktigt ut i form av utställningar. Ofta blir det ju så när man håller på med olika grejer att en disciplin blir förhärskande. Men hans bilder fanns med på skivomslag och i vissa fanzines, han skrev ju också för fanzines och tecknade serier.

2008 visade dock Trollhättans konsthall en stor utställning med Freddie Wadling och efter hans död gjorde Göteborgs Stadsmuseum en hyllningsutställning Freddie Wadlings kabinett som visades 2017–2018.

– Hans bilder var fascinerande och man såg ju att det var väldigt eget. Han kopierade inte någon annan, han hade en personlighet i sin konst nästan redan från början. Det var märkvärdiga collage, som innehöll både kärlek och våld och sex och religion och magi, ja alla möjliga bottnar och olika teman, säger Carl Michael von Hausswolff.

Utställningen på Dalslands konstmuseum visar några av de digitala bilder Freddie Wadling skapade sent i livet. Då han fått en Ipad och upptäckt att han kunde göra sina bilder direkt på skärmen.

– Det var ett perfekt medium för honom då, för han var ganska darrhänt, påverkad av stark smärta, säger Bella Wadling.

– Bilderna skiljer sig lite grand när det blir elektroniskt. De är kanske inte lika intensiva som de på papper. Lite striktare, men annars tycker jag han följde sina principer ganska väl, menar Carl Michael von Hausswolff.

NOT QUITE

Sun, 18 Jun 2023 14:31:40 GMT

Dalslands konstmuseums park 27/5–20/8

I år firar Not Quite 20-årsjubileum med en stor medlemsutställning på Fengersfors bruk. Det firas också med utställning i Dalslands konstmuseums park, där ett flertal konstnärer aktiva i Not Quite ställer ut sina verk. Varje konstnär har själv fått önska plats i parken och alla museets besökare är varmt välkomna att ta en karta och gå en konstpromenad runt området.

Jarl Ingvarsson

Wed, 12 Apr 2023 06:11:56 GMT

MÅLARNAS MÅLARE HAR KOMMIT TILL DALSLAND

Jarl Ingvarsson är en av vårt lands mest uppmärksammade samtidskonstnärer. »Målarnas målare« har han kallats och nyss firade han 40 år som konstnär med en stor utställning på Konstakademien i Stockholm. En explosiv färgexpressionist, med öga för de små betydelsebärande tingen i vardagen.

Det råder en stillsam skräpighet i Jarl Ingvarssons ateljé, belägen på bottenplan i ett stort hus i Sparsör, strax utanför Borås. En gång var här trikåfabrik, nu är det rosa huset sedan länge bostad för två konstnärer; Jarl Ingvarsson och hans hustru Marie Capaldi (som ställer ut samtidigt, se intervju på annan plats).

Papper, sjok av plast, uttjänta färgtuber, sprayburkar, tygstycken, en trasig LP-skiva, färgpytsar, leksaker – med mera – ligger i högar på betonggolvet. Och längs väggarna står mängder av målningar på råa masonitskivor travade. Vän av ordning hajar till, men efter en stunds samtal blir det uppenbart att röran nog är förutsättningen för det här konstnärskapet:

– Jag städar och så hittar jag en bild av något. Sen kan det ta nåt år. Då dyker den här fyrkantiga skivan upp och jag råkar ha blå färg – ja men, då målar jag tuppen på den och ser om det fungerar, säger Jarl Ingvarsson och pekar på fyra stora tuppmålningar som är under vardande.

– Jag tänker aldrig att »nu ska jag börja så här«. Måleri är mer en händelse som jag är en del av. Jag tänker inte. Jag ser.

Han visar två målningar med stora gula kycklingar och en serie målningar av svällande muffins av olika modeschang. Det är sprittande glädje, högt tempo och mycket, mycket färg i lager på lager. Ofta blått, gult och rött. Bokstäver och text, ibland. Abstrakt till viss del, men alltid med föreställande inslag.

– Det blir barnsligare och barnsligare, säger Jarl Ingvarsson och citerar Picasso; »det tog ett liv att lära mig måla som ett barn.«

Det finns också ett allvarligt stråk i Jarl Ingvarssons måleri. Efter en lång period av andligt sökande är han sedan mitten av 70-talet katolik. Arbetsdagen börjar med en stund av bön eller meditation och varje söndag går han i mässan.

– Det finns något som nästan liknar mirakel i att måla. När det plötsligt händer något jag inte själv har kontroll över. Jag gör vad jag kan, sen släpper jag det och går vidare. Det är oerhört viktigt, men inte det viktigaste. Viktigast är Gud och andra människor.

Jarl Ingvarsson är född i Eritrea 1955, som barn till två missionärer från Småland. När Jarl var två år gammal flyttade familjen tillbaka till Sverige igen.

– Jag har inga direkta minnen, men jag är uppväxt med bilder och föremål som vi hade med oss hem. Det var ett aktivt och öppet hem, och alla som kom frågade om tiden i Afrika. Jag har alltid känt mig lite annorlunda. Undrat vad det egentligen är att vara svensk? Jag hade en afrikansk referenskarta i mig. Trodde snö var salt!

Familjen flyttade till Vadstena och Jarl kom i kontakt med målaren Erland Cullberg. Det satte spår.

– Han bodde hos en snäll tant där. En av hans tavlor är ett av mina tidigaste barndomsminnen.

En mycket uppmuntrande teckningslärare på gymnasiet är en annan milstolpe.

Efter jobb som mentalvårdare, postiljon och lantbrukspraktikant gick Jarl Ingvarsson en period i kloster. Därefter börjar han på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm (1978–1983).

– Första året var bara kramp. Sen hittade jag en gammal Konstrevy och såg Bruno Knutman och Francesco Clemente, då började nåt lossna ...

Jarl Ingvarssons råa expressionism välkomnades av konstvärlden och han slog igenom snabbt. Utställningarna har avlöst varandra. 2012 fyllde han hela Liljevalchs konsthall. Och tidigare i år hyllade han X-et Erixon och sina gamla lärare Hans Viksten och Åke Pallarp med utställningen »Festremsor« på Konstakademien.

Jarl Ingvarsson är ledamot av Konstakademien sedan 1995 och finns representerad på Moderna museet, liksom i museisamlingar över hela landet. 2018 tilldelades han Prins Eugen-medaljen för en framstående konstnärlig gärning.

Marie Capaldi

Wed, 12 Apr 2023 06:11:53 GMT

MED FASCINATION FÖR DET DUBBLA

Idag har enäggstvillingarna Hedvig och Sunniva hunnit bli 28 år och bor inte längre hemma. Deras mamma, konstnären Marie Capaldi, som målat av tvillingdöttrarna från första dagen de kom hem från BB, får nu oftast nöja sig med bildmeddelanden på telefonen. För måla dem, det gör hon fortfarande.

– Jag har alltid varit fascinerad av symmetri och av tvåtal. Det är spännande med speglingen också. Redan på Valand målade jag ofta två av samma, säger Marie Capaldi.

Hon visar några målningar från den tiden, och visst stämmer det. Det är två av varje sak och varje person på målningen. Vilken lycka det då måste varit att få tvillingar?

– Ja, jag har verkligen blivit bönhörd! Jag är själv ensambarn, men ända sedan jag var liten har jag velat ha tvillingar. Jag ville också bli konstnär och gifta mig med en konstnär och bo i ett rosa hus på landet. Och allt det där har jag ju fått! säger Marie Capaldi och ser härligt jätteglad ut.

Maken heter Jarl Ingvarsson och han är hennes medutställare i Dalsland (se annan intervju). Tillsammans huserar de i ett stort hus i Sparsör utanför Borås. Jarl har sin ateljé i suterrängplanet och Maries ligger två trappor upp med strålande utsikt över Öresjö.

Det nära och vardagliga, människor och händelser runt omkring, är Marie Capaldis huvudsakliga motivvärld. »En skicklig och känslig kolorist som med små medel skapar förtätade bilder«, skriver Dan Backman i en träffande recension i Svenska Dagbladet 2018, och önskar sig ännu fler målningar av tvillingdöttrarna; »Ju längre hon håller på desto intressantare blir det.«

Tvillingflickorna, bredvid varandra och i likadana kläder, är det motiv man omedelbart förknippar med Marie Capaldi. Det har följt henne genom åren och pågår fortfarande. På väggen i ateljén hänger många porträtt av döttrarna. Men nu är de vuxna kvinnor (båda är konstnärer) lika som bär med svartsminkade ögon och röda läppar, men med lite olika frisyrer och inte alltid tillsammans.

– Den första målningen av dem gjorde jag direkt när jag kom hem från BB. Det var ju så konstigt alltihop, att jag skulle få enäggstvillingar. Sen har jag inte kunnat sluta, det är fortfarande så intressant. Och nu är de väldigt lika mig när jag var i den åldern. Då blir det ännu mer konstigt – som att träffa sig själv i dubbel upplaga! Ytterligare en dimension som är fascinerande.

Katter. Gulliga, med vita klappvänligt gosiga pälsar och klara uppspärrade ögon, är ett annat kärt motiv.

– Jag gillar att måla olika texturer.

Liksom solrosor. Ja, här finns till och med en målning av Karin Larssons broderade solroskudde.

– Jag såg den i Dalarna. Och vi har bott hela familjen i Carl och Karin Larssons lägenhet i Grez en period. Det var inspirerande!

För att inte tala om tårtor – det har hon också målat. Tårtor med cocktailbär på pastellfärgad marsipan och rinnande choklad på fluffiga berg av grädde.

Inte konstigt. Marie Capaldi är utbildad bagare. Gick på Ester Mosessons gymnasium i Göteborg och jobbade som konditor och på posten innan hon hade åldern inne för att söka till konstskolor. För det var vad hon hela tiden önskade. Konstnär eller präst, däremellan stod det. Men först efter förberedande konststudier och tre år på Konstfack kom hon till Valands konsthögskola i Göteborg (1985–1990) och möttes av tvärsäkra deklarationer: »Här målar vi INTE som Göteborgskoloristerna!«

Det minns Marie Capaldi, för Göteborgskoloristen Inge Schiöler var och är hennes absoluta favorit. Hon blandar gärna in lite Schiölerblått och starkt lila i sitt eget måleri. Hon räds inte heller det söta och gulliga.

– Kan man fortfarande vara allvarlig och måla med rosa och grönt? Det är det jag håller på att undersöka. Man måste tillåta sig att måla fult och alldeles för gulligt. Att inte vara rädd för att göra fel. Man måste våga för att det ska hända något, säger Marie Capaldi.

Karl-Erik Eriksson

Wed, 12 Apr 2023 06:11:40 GMT

KVANTMEKANIK I BILDER

En ovanlig utställning visas i Galleriet den här perioden. Ovanlig på så sätt att den handlar om fysik på hög nivå. Det är Karl-Erik Eriksson, professor emeritus i teoretisk fysik, som med konstens hjälp vill visa att kvantmekanikens teorier är solklara.

– Inte alls några mysterier som vissa fysiker velat hävda, säger Karl Erik Eriksson.

Han ser paralleller med dagens verklighet, där sanningen av vissa betraktas som en fråga om tycke och smak.

Tidsandan oroar honom, politikernas förhållande till kunskap som något subjektivt och det faktum att man idag inte ens diskuterar riskerna med att återuppta kärnkraften.

– Det är en fruktansvärt stor skillnad mellan vindkraft och kärnkraft. Den kunskapen verkar man ha glömt idag! Kärnkraft innebär så oändligt många fler processer, man hanterar radioaktivt material som sen ska slutförvaras i tusentals år. Det är ett väldigt krångligt sätt att koka vatten, säger Karl-Erik Eriksson.

Han är född 1935 i Södra Råda i Värmland och har varit med »från början«. Han till och med kände flera av de vetenskapsmän som var med och utvecklade de första kärnvapnen. Karl-Erik Eriksson var en av de få fysiker som var emot kärnkraft på 70-talet. Under långa perioder ägnade han sig åt framtidsfrågor och 1979 tog han initiativ till avdelningen för fysisk resursteori vid Chalmers Tekniska högskola. 1963–2000 var han professor i teoretisk fysik vid Göteborgs universitet. Efter år 2000 har Karl-Erik Eriksson arbetat vid Karlstads universitet och Chalmers.

Men tillbaka till utställningen: Kvantmekaniken är nödvändig för att förstå materien på atomnivå och därunder. I förlängningen viktig för förståelsen av den värld vi upplever till vardags. Exempel är ljuset och dess natur, elektricitet och magnetism och materiens kemiska struktur. Praktiskt taget all ny teknik som utvecklas bygger direkt på kvantmekanik. Men fysikerna är inte överens om vad som händer när man gör en mätning på ett kvantmekaniskt system. Många forskare menar till och med att det ligger utanför vad som går att begripa, att man måste ge upp ambitionen att förstå.

– Detta är helt enkelt fel, menar Karl-Erik Eriksson.

– Jag har försökt att visa att kvantmekaniken är en bra och fullständig teori som den är. All mystik som omgärdat kvantmekaniken är onödig, menar Karl-Erik Eriksson.

Det har han också framhärdat i en bok Give Quantum Mechanics a Chance! (fritt tillgänglig från Chalmers).

I utställningen, som heter »Kvantmekanik i bilder« har Karl-Erik haft ett nära samarbete med konstnären Erik Weststrand, som undervisar i bildteknik vid Grebbestads folkhögskola. De fick kontakt med varandra då Karl-Erik anmälde sig till Eriks grafikkurs.

– Kursen blev aldrig av, det var för få anmälningar, men Erik bjöd in mig till Konstnärernas Kollektivverkstad i Bohuslän och till Grebbestads folkhögskola. Där har vi jobbat tillsammans med det hantverksmässiga. Vi har gjort grafik och tryckt, Erik har lärt mig.

– Arbetet med bilderna och diskussionen med Erik öppnade nya frågor som inte gick att se när jag bara arbetade med fysiken, berättar Karl-Erik Eriksson och menar att konsten kan hjälpa vetenskapen till bättre förståelse.

Tilpo

Tue, 28 Feb 2023 18:58:08 GMT

ALLTID MED EN TRÅD TILL VERKLIGHETEN

Tilpo är signaturen för konstnärsduon Hans Eriksson och Hanna Aihonen. I den övre utställningshallen får vi möta deras gemensamma bildvärld i ett flödande skickligt, häpnadsväckande, halsbrytande och egensinnigt måleri. Alltid med en tråd till verkligheten.

Senast den svenska publiken mötte Tilpo var i en mycket uppmärksammad utställning på Moderna Museet i Malmö förra året. Recensenterna var förbryllade. I Dagens Nyheter kunde man läsa: »Främst bärs hans måleri upp av en mycket egensinnig rytmik, en halsbrytande blandning av stort och smått, av yta och djup, av en raffinerad detaljrikedom och utsuddade konturer…« Och i Svenska Dagbladet: »Hans egensinniga bildvärld bjuder på exotism med en twist. Resultatet landar i betraktarens egna fördomar och blir till en kamp med våra egna heliga kor.«

Nu kommer Tilpo, det vill säga Hans Eriksson och Hanna Aihonen, alltså till Dalsland med ett helt fång nya målningar. Alla målade i Paris. Alla med en gemensam röd tråd – det utspelar sig i Foret Fontainebleau, alltså Fontainebleauskogen med omnejder.

När den här intervjun görs är det en knapp månad innan vernissage. Hans Eriksson och Hanna Aihonen är fortfarande i Paris och det blir ett samtal via högtalartelefon.

Från början hade de tänkt kalla utställningen »Brottstycken« men nu tvekar de. Ett nytt namn som kommit upp och som passar bättre är; »Tidens skvaller«. Titlar är viktiga.

– Det centrala i den här utställningen handlar om tiden, dåtid och nutid, och en interaktion mellan dem. Poetiskt och subjektivt, även om du alltid är större än ditt subjekt, säger Hanna Aihonen och utvecklar hur samarbetet dem emellan går till:

– Det är Hans som målar i huvudsak, men de stora performancemålningarna målar vi alltid tillsammans, liksom installationsverken.

Motiven, berättelserna, växer fram genom en ständigt pågående dialog dem emellan. Fiktionalisering och storytelling är begrepp som Hanna nämner, liksom affirmation, besvärjelse och magi. Många målningar föregås av ett långt idéarbete. Men alla berättelser har en botten i verkligheten betonar de båda.

– Vem som målar eller inte målar är inte viktigt. Det är vår mentala kommunikation som är viktig. Även om Hanna målar mindre så väger det jämt för vad som blir gjort, säger Hans Eriksson.

Hans Eriksson (f 1960) är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan 1981–1986. Redan under studietiden jobbade han under pseudonym och kallade sig då Fruls Tilpo.

– Man var ju ung och ville utmärka sig sådär, då tyckte jag att Hans Eriksson var lite för allmänt att signera med. Fruls Tilpo var ett namn som bara kom till mig. »Jamen ta det, det är bra«, tyckte omgivningen. Sedan, när jag träffade Hanna och vi började samarbeta så tog jag bara bort Fruls.

Att välja konstnärsbanan var ganska självklart för Hans Eriksson. I 13-årsåldern började han måla och sökte mycket medvetet upp olika konstnärer för att lära sig mer. I 15-årsåldern fick han konstnären Bo Trankell som mentor.

– Vi hade några år tillsammans som var väldigt betydelsefulla för mig.

Också Hanna Aihonen var tidigt konstnärligt inriktad. Hon har gått på Dramatiska institutet och därefter bland annat undervisat i scenografi. När de båda träffades föll mycket på plats. Tilpo blev deras gemensamma projekt.

– Det är inte så konstigt egentligen, både måleri och teater handlar ju om gestaltning. När vi träffades var jag jätteinne på det här med teater, så Hans började skriva pjäser till mig och skickade fotografiskisser. Det var så vi fann varandra, i det kreativa, vi var som lekkamrater, vi blev det på en gång, berättar Hanna och skrattar varmt åt minnet.

– Hela mitt liv förändrades när jag träffade Hanna. Konsten blev mer strukturerad, jag fick en tvåsamhet som jag inte haft tidigare. Det var väldigt positivt. Att jobba tillsammans är jättekul, säger Hans Eriksson.

– Det här med myten om den ensamma konstnärsrollen håller på att fasas ut, menar Hans och Hanna. Man kan se det hos den yngre generationen konstnärer, dom är mycket öppnare för att jobba tillsammans med andra. Det är bra.

Sonja Nilsson

Tue, 28 Feb 2023 18:16:48 GMT

ETT VERK OM KÄRLEK OCH DÖD

I den nedre utställningshallen premiärvisas ett nytt videoverk av Sonja Nilsson, Starfish on the beach . Ett verk som berör teman kring kärlek och död, och som den känslige kan uppfatta som mycket obehagligt. Så är också Sonja Nilsson känd för sina tekniskt skickliga, konfrontativa installationer, där betraktaren står i centrum och utmanas.

Sonja Nilsson är född 1977 och uppvuxen i Veberöd, ett litet samhälle på den skånska landsbygden. Direkt efter högstadiet sökte hon sig till konststudier och avslutade sin Master på Valands konsthögskola 2001. Hennes konst har blivit mycket uppmärksammad och visats på många ställen runt om i Sverige och utomlands, bland annat i en stor utställning på Färgfabriken i Stockholm 2013. Sedan 2006 är hon verksam i Berlin och det är därifrån hon skickar svaren på våra frågor.

Dina tidigare verk, som till exempel »Visability is a trap«, har handlat mycket om kön och identitet, tillhörighet/utanförskap, och om ett intresse för psykologiska processer. Hur skulle du själv beskriva ditt konstnärskap?

– Min konstnärliga process börjar oftast med att ett ämne fångar mitt intresse, dess innehåll ter sig då som en paradox för mig, och jag vill undersöka. Under de senaste åren har jag arbetat med en serie verk som berört sociologins begrepp passing : hur en person kan ha förmågan att bli uppfattad som medlem av en identitetsgrupp annan än sin ursprungliga. Då utgick jag från historier baserade på verkliga fall. Min fascination låg i att undersöka och försöka förstå dessa personers unika sätt att handskas med existensen. Dessa arbeten går ju så klart att säga att de handlar om identitetsfrågor, men här gjorde det mig glad att du nämnde tillhörighet/utanförskap, vilket för mig säger mycket mer om vad arbetena handlar om. Jag är nu inne i en ny fas i mitt konstnärskap kring ett ämne som länge intresserat mig, kärlek och död. En kombination som fascinerar mig.

Verket som du nu visar i Dalsland är en ganska makaber historia, i detalj dokumenterad med film och polaroidbilder. Du »klär på« ett skelett, du fyller hålrummen med riktigt kött, du skapar en kvinnokropp, gjuter ett hudliknande skal och låter henne få hår, smink och kläder. Sedan lägger du henne i ett brunt fodral och drar igen. Vilken är bakgrunden till verket och vad vill du berätta?

– Bakgrunden kommer från ett ganska mångbottnat intresse för döden, inbegripet allt från abstrakta idéer som dödsdrift, till en fascination för de maxade övergångarna av livsformer i förruttnelseprocesserna, men kanske främst det poetiska i storheten med det oåterkalleliga. Till skillnad från de abstrakta idéerna kände jag att jag ville jobba konkret med gestaltningen och ha förloppet av nedbrytningen närvarande medan jag under skeendets gång fångade de unika momenten med foto och film på ett interagerande sätt. För mig var arbetet med verket lite som ett försök att skapa henne till att bli fulländad och samtidigt låta hennes existens som död bli uppenbar genom att med sista scenen stoppa henne i liksäcken.

Hur var det att jobba med det här materialet, din känsla?

– När jag införskaffade material för arbetet var jag frustrerad att till en början endast finna svarta liksäckar, samt några vita, vilka alla för mig kändes som att likställas med sopsäckar. Men efter en del sökande, fann jag ett polskt företag som hade bruna liksäckar, vilket för mig kändes som ett mycket mysigare slut att ge henne.

Jag kan ju inte låta bli att tänka på vad som hände sedan? Vart tog hon vägen? Vad gjorde du av henne?

– Hon finns bevarad på ett ställe som är helt tätat för luftutsläpp. Så det ska inte bli en luktangelägenhet för andra i närheten till den platsen. Utan att vilja avslöja för mycket kan jag berätta att det finns en plan på en uppföljning. Det är något som från början varit påtänkt med min nya serie verk, att låta arbetet utvecklas så att varje nytt verk blir ett tillägg, likt en följetong.

Projektet Starfish on the beach är gjort med stöd från Konstnärsnämnden.

Efva Lilja

Mon, 27 Feb 2023 18:17:31 GMT

DANS UTAN TYNGDPUNKT OCH GRAVITATION

– Allt handlar om koreografi, om det så är på pappret, i dans, i skrivandet eller på film, svarar Efva Lilja på frågan vad hon sätter främst i sin långa och mångskiftande karriär, som också innefattar forskning och kulturpolitisk aktivism. Hon har fått en mängd priser och utmärkelser för sitt banbrytande arbete för dansen. En övertygelse om konstens kraft och nödvändighet driver henne.

– För mig är konsten ett sätt att leva, som ett livets essens.

Efva Lilja (f 1956) är född och uppvuxen i Huskvarna. Hon beskriver sin uppväxt där som »komplicerad«, med enda målet att snabbt komma därifrån. Mötet med dansen blev förlösande.

– Jag dansade mig till en motivation att leva. Men det blev en ganska kraftig kollision med den traditionellt borgerliga miljö som fortfarande präglade dansen på 70-talet. Många dansade bara därför att de alltid hade gjort det, eller för att mamma hade satt dig i balettklass, eller så. Och där kom jag med en helt annan ingång till dansen. Det tror jag har varit helt avgörande för att jag blev koreograf. Jag drevs av min övertygelse om konstens betydelse för människan. Alla behöver på något sätt ett fredat rum. Det blev mitt. Sedan dess har konsten tagit mig genom livet på olika vägar.

Hon har alltid framhärdat i hur viktigt det är att ta konsten på allvar. »Om du inte själv upplever nödvändigheten i det du gör, gör ingen annan det heller« är ett välfunnet citat av Efva Lilja.

– För mig är tillvaron en balans mellan det rationella och det irrationella. Det vill säga en balans mellan alla de krav som samhället ställer på oss, och konsten. Vi måste också ha plats för det som är dröm, längtan och fantasi. Det som stimulerar tänkandet och kreativiteten och driver oss förbi allt det där ordningsamma.

Teckna är något hon gjort hela livet. De teckningar hon nu visar i lilla galleriet är inga jobbanteckningar, utan figurer i sin egen rätt. Många små, små väldigt rörliga streckfigurer som svävar över pappret och byggs samman till olika händelseförlopp, bilder eller former.

– Från början var det mina partitur, mina koreografier jag tecknade. Senare, på 90-talet blev teckningarna mer och mer egna i sitt uttryck. Numera far rörelser omkring mig, sökandes efter form och mening. Så jag upplåter mig, kryper omkring på golvet i ateljén och låter mig överraskas. Bökar runt och inventerar, intervenerar, kapitulerar. Vad annat kan man göra i mötet med de alternativa verkligheter bilderna genererar?

– Allt handlar om hur konst kan fungera som ett omkonstruerande av det vi upplever som otillfredsställande och därigenom ge oss nya perspektiv på både oss själva, varandra och tillvaron.

Hon tecknar med tusch direkt på pappret.

– Det är lite som att dansa. Man kan inte ångra något. En rörelse är gjord och då är den gjord. Ett streck som jag drar kan jag inte ändra eller sudda ut.

Vad kan du uttrycka i teckning som inte dansen kan uttrycka?

– Det som jag fortfarande häpnar över är att de här figurerna inte har någon gravitation. De kan göra precis vad de vill. De kan flyga, göra allt upp och ner, eller … I dansen är allting underordnat gravitationen och jag måste balansera min tyngd. Det behöver inte de här figurerna, de kan göra precis vad de vill. Det är så skönt!

»Jag kom ensam«

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 05 Aug 2022 07:19:37 GMT

NÄR JUDISKA FLYKTINGBARN KOM TILL MELLERUD

Dalsländska Mellerud kom att få en central roll i en hjälpinsats då 500 judiska flyktingbarn räddades till Sverige 1939. Många av dem kom till familjer i Mellerud med omnejd. I utställningen »Jag kom ensam« berättas med foton, brev och annan personlig dokumentation, denna djupt gripande historia. Lika skrämmande aktuell idag.

Ingrid Lomfors, historiker och tidigare chef och överintendent för Forum för Levande historia, har ställt samman utställningen. Den bygger på hennes forskning och avhandling runt det svenska händelseförloppet under Kindertransport, en internationell räddningsinsats initierad av ideella hjälporganisationer och privata nätverk, framförallt kvinnliga. I Västsverige var Ingrid Segerstedt Wiberg och Marie-Louise de VylderLehman bland de drivande.

– Min forskning började som ett personligt sökande efter vad som hänt min mamma, sen övergick den till att bli alltmer professionell. Min mamma Nina var ett av de barn som kom till Mellerud. Hon var 12 år gammal och kom från en stor judisk släkt i Wien till en vänlig familj i Mellerud, berättar Ingrid Lomfors.

Räddningsaktionen pågick 1938–1939. Totalt evakuerades 20 000 judiska barn från Nazityskland. England tog emot 10 000 barn och Sverige 500. De kom med tåg till Malmö, Göteborg och Stockholm. De fick inget statligt eller kommunalt mottagande utan allt skedde med ideella krafters hjälp.

Efter ankomsten placerades barnen, som var mellan 2,5 och 16 år gamla, på olika boenden i landet. Många kom till fosterhem på landsbygden, några hamnade på barnhem och andra i kollektivboende. Runt 50 barn kom till Bohuslän och Dalsland, ett tiotal av dem till Mellerud.

– Ingrid Segerstedt Wiberg och några andra kvinnor i Göteborg var väldigt duktiga på att hitta fosterhem. De hade starka nätverk och de annonserade i lokalpressen och då var det många i Dalsland som svarade. Det var familjer som tyckte det var självklart att man skulle hjälpa till efter vad som hände i Tyskland. Många var religiösa, för dem var det speciellt viktigt att hjälpa det judiska folket och stå upp för rättvisan. Sen var det lite egennytta också. Ett barn kunde hjälpa till på gården och i hushållet. De förväntningarna hade man ju också på de egna barnen, säger Ingrid Lomfors.

Via arkiv, brev, foton och inspelade intervjuer har hon kartlagt de 500 flyktingbarnens historier. Från att de lämnar sitt hemland till hur de hade det i Sverige och vad som händer dem efter krigsslutet. Ingen åkte hem, det fanns inget att återvända till.

Utställningen rymmer många brev. Från oroliga föräldrar som, så länge det är möjligt, upprätthåller en vardaglig rapportering om familjen och livet i hemlandet. Men efter hand blir breven glesare och allt mer desperata. Föräldrarna ber i flera fall barnen om hjälp att komma till Sverige. Något som de svårligen kunde bistå med. Sverige hade en mycket restriktiv flyktingpolitik. Det var snarare ett hinder att det redan fanns en familjemedlem i landet.

– För mig tog det ett tiotal år innan jag orkade läsa breven från min mormor och morfar. Det var hjärtskärande att läsa hur de hoppades, men samtidigt fick det svårare och svårare … Det gick för dem som för nästan alla andra judiska föräldrar med barn i Sverige. Antingen fördes de till utrotningsläger. Eller, som i min familjs fall, fördes till skogarna i Vitryssland och sköts ihjäl.

Mer än 6 miljoner judar mördades av nazisterna.

– Det sista brevet till min mamma är inte från hennes föräldrar utan från en kusin som skriver: »Kära Nina, vi måste meddela dig att igår reste din mamma och pappa och lille Kurt iväg, och vi hoppas att allt blir bra …«

– De gick ett fasansfullt öde till mötes. Samtidigt känner man tacksamhet för att barnen fick en fristad i Sverige, säger Ingrid Lomfors och menar att det finns mycket för samtiden att ta lärdom av, även om dagens flyktingsituation är mer komplex. Som att civilsamhället kan göra mycket mer.

– Vi måste alla fråga oss; Hur kan jag bidra? Den historiska erfarenheten säger oss att om flyktingbarnen får rätt förutsättningar så är chansen stor att de ska klara sig i livet. Det gjorde de flesta av dessa 500 barn.

Christina Skårud

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 04 Aug 2022 07:19:34 GMT

MELLAN DET VÄLBEKANTA OCH DET FRÄMMANDE

Christina Skårud är uppväxt i ett miljonprogramsområde utanför Västerås. Hon är familjär med den grå betongen, det syns i hennes måleri. Men där skymtar också något annat, något obestämt, hotfullt och skrämmande.

– Balansakten mellan det välbekanta och det främmande intresserar mig, säger Christina Skårud.

I måleri, collage, objekt och installation skapar hon en slags scener, laddade med gåtfullhet och motstridiga innebörder. Barndomens urbana miljöer återkommer hon ofta till och bryter dem mot samtida inslag. Etnicitet, könstillhörighet och klass, är ord och begrepp som hon ofta gestaltar och ställer frågor kring.

Christina Skårud har sin ateljé i ett hus på Ringön på Hisingen, ett gammalt industriområde strax intill älven. Det är här vi träffas, i hennes ljusa rum med två fönster som vetter mot en grå husvägg (den bästa utsikten menar hon!).

På den ena långväggen hänger pågående målningar och på motstående sida finns »collagestationen«. Ett bord där hon tecknar, klipper och klistrar sina collage på vita papper.

– Jag jobbar hela tiden parallellt med måleri, collage och installation. Jag är en långsam målare. Jag behöver vänta in motiven, titta på dem länge. Under tiden gör jag annat, säger Christina Skårud och pekar på en hög modemagasin på golvet. Ur dem hämtar hon mycket material.

– Jag tycker om den världen, säger hon och visar på klippta detaljer, bitar av kläder, tyg och annat som är inslag i de surrealistiska collagen. Ofta handlar de om kvinnor och kvinnorollen, makt, systerskap, men också om våld. »Hon var en sån där som alltid kom först och gick hem sist« är titeln på ett av collagen.

– För mig är det viktigt att titlarna är besvärliga, för det här är jobbiga personer!

Surrealisternas förhållningssätt tilltalar henne, dem känner hon sig besläktad med, att inget är som det till synes verkar. Hon nämner Giorgio de Chirico och hans metafysiska måleri. Hon nämner också den argentinska konstnären Leonor Fini. Surrealisternas intresse för psykologi, det undermedvetna och det magiska är också Christina Skåruds.

– Jag bygger mina egna världar, det är dom jag vill vara i, säger hon och berättar att det gjorde hon redan som barn. Hon var inte »duktig på att teckna« i traditionell mening, hon byggde kojor och rörde sig mer i en egenritad låtsasvärld. Där ville hon fortsätta vara och det blev drivkraften att söka vidare.

Hon kom till Göteborg och KV:s förberedande konstskola, efter ett år på Hovedskous målarskola kom hon in på Valands konsthögskola 1996. Hon gick där under en period då måleriet var starkt ifrågasatt.

– Man fick kämpa för att få måla, och vi var några stycken som ville det. Men hur skulle jag bli bra på det? Det var då jag började måla efter foto. Men ganska snabbt gled det iväg. Jag är ju inte intresserad av fotorealism på det sättet.

Men fortfarande har Christina Skårud oftast ett foto som utgångspunkt och skissunderlag för sitt måleri. En bild hon sett eller tagit själv. Sen utvecklas bilden till något helt annat. Så är det med målningen »Only the dead are smiling«, där vi ser en figur bakifrån, ensam i ett gråtungt betonglandskap, iklädd en huvtröja med texten Only The Dead Are Smiling på ryggen.

– Det där var en person som gick framför mig och som jag smygfotograferade. Hen finns i en värld som intresserar mig, och som jag känner igen mig i. Om man är uppvuxen i ett förortsområde så har man den där hukande känslan och rädslan i ryggmärgen. Det är inte samma sak som att gå på en gata i stan. Nu bor jag i Masthugget, men har jag rätt att var trygg där uppe på mitt berg ...? Världen är så ohyggligt orättvis. Klassklyftorna så stora. Vissa har så förfärligt mycket pengar. Vissa måste bo i områden där man är rädd för att bli skjuten. Alla de här frågorna, som man pratar så mycket om idag, finns också i mig och de arbetar jag mycket med.

Christina Skårud (f 1973) har ställt ut på museer och gallerier över hela landet och finns representerad i flera samlingar, bland annat Göteborgs konstmuseum, Västerås konstmuseum och Norrköpings konstmuseum.

Tove Axel-Nilsson Karlsson

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 01 Jul 2022 07:38:48 GMT

STORT, SNABBT OCH SLAGKRAFTIGT

– Jag älskar att måla stort, säger Tove Axel-Nilsson Karlsson och har fyllt väggarna från golv till tak i galleriet med sin bildvärld. Tove har sina rötter i graffiti och är den tredje studenten från Gerlesborgsskolan som i år ställer ut på museet.

Lilla galleriet är reserverat för museets samarbete med de grundläggande konstnärliga utbildningarna i regionen. Här får elever, som skolan väljer, chansen att ställa ut. Tidigare år har studenter från Stenebyskolan, Tillskärarakademin i Göteborg och Dômens konstskola i Göteborg visat arbeten. I år kommer de från anrika Gerlesborgsskolan i Bohuslän där Tove Axel-Nilsson Karlsson snart påbörjar sitt andra år.

– Idag målar jag lagligt, det lockar mig inte längre att stå ute och frysa och vara rädd för att någon ska komma, säger Tove Axel-Nilsson Karlsson och skrattar gott.

Hon kommer från Stockholm och efter en slingrig väg mellan olika skolor och jobb satsar hon nu fullt ut på konsten. Hon gör det med en framgångsrik karriär i restaurangbranschen i bagaget. Genom att varva konst och jobb ska hon försörja sig, det är tanken.

Intresset för graffiti kom tidigt.

– Konst har varit jätteviktigt för mig ända sedan jag var liten, allt annat i skolan var pest och pina. I sjuan började jag på Waldorfskolan i Järna och satt på pendeltåget 40 minuter varje dag, då kollade jag mycket på all graffiti som fanns längs den linjen. Och jag hade en kompis som höll på med graffiti, det gjorde också att jag kom in på det, säger Tove Axel-Nilsson Karlsson.

Men under en period på åtta år lade hon undan alla skissblock och färger för att helhjärtat jobba med att bli riktigt bra på NÅGOT. Hon valde restaurangbranschen. Började som städerska på ett nöjesfartyg, och slutade som servitris på Operakällaren och utbildad sommelier. Självförtroendet återvände, liksom tankarna på att ta upp konsten igen. Så sökte hon sig via Vårdinge folkhögskola till Gerlesborgsskolan i Bohuslän.

– Jag ville komma bort från Stockholm. Det är sån himla skjuss att få komma till en ny plats. Och så finns det en vägg där som jag kan måla på. Och man behöver inte ursäkta sig för att man vill måla. Men det har ju inte alltid varit lätt, man kommer väldigt nära sig själv ...

I graffitin har hon sina rötter, men idag ligger hennes uttryck mer åt vad som kallas »sprayart«. Likheterna är dock många.

– Det är en stor fråga inom rörelsen vad som är graffiti, och vad som är mural? Jag använder sprayfärg och det kommer ju från graffiti. Och jag gillar fortfarande tags och bokstäver, men har gått över till att måla mer realistiskt och figurativt.

Stort, snabbt och slagkraftigt, det är egenskaper som hon gillar med att måla på vägg. Utgångspunkten är alltid en pappersskiss som hon förstorar upp på väggen via ett rutsystem. På hennes Instagram (tove.ank) hittar man verk hon skapat ute, här finns bland annat flera självporträtt och porträtt av vänner.

– Vad jag gillar med graffiti är att det är så socialt, säger Tove Axel-Nilsson Karlsson och berättar att hon drivit en studiecirkel i graffitikunskap på skolan.

Men året på skolan har också gett henne nya idéer, här har hon fått utforska andra material och andra uttryckssätt. Och hittat fram till nya konstnärskap. Den holländske grafikern MC Escher och den svenska målaren Hilma af Klint är två konstnärer som fascinerar henne starkt just nu.

Så det är ju inte helt säkert att det är just väggmåleri hon kommer att syssla med i framtiden. Men att det blir konst i någon form är tveklöst.

– Min drivkraft, mitt fokus, det som får mig att glöda och känna att jag lever, det är att måla och se vad som händer.

Kent Iwemyr

website@sitemodify.com (Website Editor) — Wed, 06 Apr 2022 14:15:24 GMT

POESI FRÅN DET VILDA

Från skogarna i Bergslagen och människorna runt det forna brukssamhället Hallstahammar hämtar han sina motiv. Kent Iwemyr kan konsten att berätta gripande och humoristiskt om livet i glesbygden. En gåva som fört honom ut långt ut i världen.

Kent Iwemyr var 48 år när han hade sin första soloutställning. Det var hos Magnus Karlsson i Västerås som då precis öppnat galleri (han är nu en av Stockholms mest hyllade gallerister) och året var 1992.

Idag har Kent Iwemyr ställt ut separat på fler ställen utomlands än i Sverige. I Leipzig, Bern, San Fransisco, Bermuda, Milano, Köpenhamn, Berlin, New York … listan är lång, och räknar man grupputställningar blir den ännu längre.

Och han har hela tiden behållit sin karakteristiska stil, ett naivistiskt berättande måleri, där miljön inte sällan är ett lite ödesmättat vinterlandskap i kvällningen, ett ensamt hus och några människor inbegripna med varandra. Något händer, ibland lite oklart vad, men en underfundig titel hjälper till att leda associationerna, som; Man jagar bäst om natten sa flickorna och katten . Men det är också sommar i glesbygden hos Kent Iwemyr; midsommar, campingliv och kanske Norrlandsmästerskapet i stövelkastning för ogifta kvinnor .

Med pensel och akrylfärg och med glimten i ögat gestaltar han de historier han hört eller varit med om, skrönor, där inte allt kanske är riktigt sant, men en god historia. Här finns också melankoli och eftertänksamhet, som när flyttlasset står packat utanför huset och mamman tröstas av sönerna i målningen Gråt inte mamma .

– Jag gillar udda människor. Björnjägarn där är min favoritkonstnär, säger Kent Iwemyr och pekar på en liten tavla på köksväggen signerad Nils Rundgren 1969.

– Björnjägar’n var bygdemålare uppe i Bergslagen och ett riktigt original. På vartenda utedass satt det en sån där teckning förr. Han debuterade på Liljevalchs vårsalong och det gjorde jag också 1989. Fast då målade jag abstrakt, jag gav upp det sedan. Den kom aldrig, den där kraften som gör en målning till en fantastisk målning. Istället började jag måla som jag gjorde när jag var ung, och som jag gör nu.

Vi sitter vid köksbordet i det röda gamla huset på Skantzenområdet i Hallstahammar. Här har Kent Iwemyr och hustrun Sonya bott i 36 år. Utanför fönstret, i trädgården, går två änder och pickar och i trädet skuttar ekorrar. En hackspett sitter på fågelbordet. Djur har de alltid haft omkring sig, det är Sonyas stora intresse. Idag har de »bara« två katter, men det har varit många djur genom åren, flera skotska hjorthundar.

Kent Iwemyr är född 1944 och uppväxt i Hallstahammar. Det är från livet här och i omgivningarna han hämtar sin inspiration. Några arbetsplatsskildringar är det inte. Han hamnade aldrig på Bultfabriken, industrin som hela samhället snurrade runt när han var tonåring.

– Jag var i den första årskullen som fick gå nio år i skolan. Alla killar fick sen åka upp till Bulten och testa sig. Där jobbade 3500 människor när jag var barn. Men inte jag. När yrkesvalsläraren pratade om fria yrken, då tänkte jag »Det fria, det tar jag!«

Han utbildade sig först till hantverksmålare.

– Men jag var ju skidåkare och ville inte vistas bland lösningsmedel, jag ville vara i skogen och började en utbildning till skogvaktare. Men då var det någon som sa att »det där är bara kontorsjobb nu för tiden«. Så jag utbildade mig till byggnadsingenjör, men nej, det var inte min grej.

Först efter bildlärarstudier på Konstfack i Stockholm hamnade han rätt. Men nu är det många år sedan han jobbade som lärare. Nu gäller ateljén, inhyst i ett gammalt kök i en annan del av det röda huset. Två påbörjade målningar står lutade mot väggen och på ett bord ligger några färgtuber och en palett. Annars är här tomt. Ett tiotal målningar finns utställda i Sydkorea och de som ska till Dalslands konstmuseum är under transport. En soloutställning är nyss avslutad i Leipzig.

– Jag har haft en jäkla tur, säger Kent Iwemyr och menar mötet med Magnus Karlsson som blev startskottet till en internationell karriär.

Men »tur«, det är att vara alltför blygsam. Kent Iwemyrs varmhjärtade bygdeskildringar är ett unikt inslag i samtidskonsten, lika hyllade i Seul som i New York.

Annie Lindgren

website@sitemodify.com (Website Editor) — Wed, 30 Mar 2022 14:28:13 GMT

UNDER YTAN FINNS EN ANNAN VÄRLD

Leran och det transparanta glaset är Annie Lindgrens huvudsakliga material. Med dem formar hon sin högst personliga undervattensvärld. Ett korallrev fullt av fantastiska djur, märkliga växtformer och underliga varelser. Följ med till den nedre hallen, till utställningen Under Ytan .

Annie Lindgren har sin ateljé bara några mil från museet. I den gamla fabriksbyggnaden hos Not Quite, konstnärskollektivet som huserar i det nedlagda bruket i Fengersfors med verkstäder, utställningshallar, butik och café.

– Min ateljé är större än min bostad hemma, stora hus och ytor betyder bara mer att städa, säger Annie Lindgren lättsamt och öppnar den tunga dörren in till verkstaden.

Det är en anslående vy som möter. Keramiska föremål överallt, på hyllor upp över väggarna, på bord och golv. Och längst bort; ett akvarium och en djungelliknande samling av gröna växter framför två stora fönster som vetter ut mot fabriksgården.

Bruksföremål ja; vaser, slingriga ljusstakar och mäktiga fat … men fram för allt en mängd stora växt- och djurlikande former i olika färger och utvecklingsstadier.

Några färdigbrända, andra står på vänt. Det är bara några veckor kvar till vernissage och här pågår febril verksamhet. Nya objekt tas ur brännugnen dagligen. Andra ligger färdiga för montering. Här i ateljén har hon allt hon behöver för att bygga den undervattensvärld hon förutsatt sig att skapa.

– Den här tänkte jag hänga i taket, säger Annie Lindgren och visar tre skulpturdelar som hon ska bygga ihop till en bläckfiskliknande form.

– Bläckfisken är ett häftigt djur. På bara några sekunder kan den förändra sig helt; hudens struktur, formen, färgen. Allt för smälta in i den omgivande miljön. Att se en bläckfisk i ögonen känns i hela kroppen! Du anar inte …!

Blötdjur ( mollusca på latin, mollusker på svenska), som snäckor, sniglar, bläckfiskar med flera – har en speciell plats i hennes hjärta. Sprunget ur hennes stora intresse för dykning. Det gör hon oftast på varmare breddgrader, nära korallreven. Under vattenytan hämtar hon sin inspiration. Som till havsmadamerna , en slags havets huvudfoting med höga, elegant vridna porslinsben och en mjukt rundad kropp i sandgjutet glas.

– Det lekfulla och absurda styr mig. Jag dras till de barocka formerna. Och glas har jag arbetat med parallellt med keramiken i många år. Glaset har en lätthet som leran saknar, det tillför en känsla av liv, menar Annie Lindgren.

Hennes miljöengagemang är starkt. Att korallreven är på väg att försvinna oroar henne djupt. Men hon förundras också över naturens förmåga till anpassning och kraft till återhämtning.

– Jag har dykt en hel del i Thailand och på stränderna där ligger så mycket skräp, så mycket plast som flutit iland från havet. Men mitt i allt skräp finns det vackra också, mollusker som har assimilerat och lever i symbios med skräpet, det är fascinerande att se.

Annie Lindgren kommer ifrån Årjäng. Här drev morfar och mamma en dam- och herrekipering. En slingrig väg, bland annat via jobb på Dramatens och Kungliga Operans tapetserarverkstäder, förde henne till konsthögskolan i Bergen där hon tog sin masterexamen i keramik 2004 och därefter följde ett års pedagogiska studier.

Idag delar hon sin tid mellan undervisning på Kyrkeruds folkhögskola (där hon själv gick en gång) och den egna konstnärliga verksamheten. Annie Lindgren har ställt ut på gallerier och museer både i Sverige och Norge.

– Förgänglighet har länge varit navet i mitt skapande. Jag leker med tanken på ett post-homosapiens. Då kommer livet i haven och på land att börja leva och frodas igen. Det är ur de tankarna mina objekt till den här utställningen växt fram.

Victor Karlsson

website@sitemodify.com (Website Editor) — Tue, 29 Mar 2022 14:30:03 GMT

TÅLAMOD, TÅLAMOD, TÅLAMOD …

Två år har det tagit Victor Karlsson att med tuschpennor måla den myllrande detaljrika bild Tålamod till tillfredställelse 1 som nu hänger på väggen i lilla galleriet. Lika länge har han också studerat på Gerlesborgsskolan i Bohuslän, den konstskola som museet samarbetar med det här året.

Galleriet är reserverat för de grundläggande konstnärliga utbildningarna i regionen. Här får utvalda elever ställa ut. Tidigare år har studenter från Stenebyskolan, Tillskärarakademin i Göteborg och Dômens konstskola i Göteborg visat arbeten. Nu har turen kommit till Gerlesborgsskolan i Bohuslän där Victor Karlsson snart avslutar den 2-åriga linjen.

Hans 2 x 1,5 meter stora bild Tålamod till tillfredställelse består av en myllrande blandning av symboler och bilder; små blommor, korgar, ansikten, koifiskar, slingrande ormar, bläckfiskar, ugglor, döskallar … som binds ihop av ett återkommande vågmönster.

– Jag tar det som faller mig in, säger Victor Karlsson och berättar om resor till Sydamerika och Karibien som satt spår, men framför allt är han inspirerad av tatueringskonst, främst den som har sina rötter i Japan.

De små svartskäggiga gubbansiktena som ligger nedbäddade i korgar har han hämtat därifrån. De ansiktena har han också prövat att skulpterat i lera och bäddat ner i riktiga korgar!

– Jag gillar att blanda olika material. Figurerna har olika betydelse, just gubbarna i korgarna är inspirerade av japanska daruma-dockor som står för lycka och välgång.

Han använder Faber Castells tuschpennor, ett sextiotal olika färgtoner ingår i den stora bilden. Bara den lilla vågen innehåller fyra blå toner. Och tålamod är, som titeln antyder, en viktig egenskap för arbetet.

– Jag börjar i mitten på pappret och jobbar mig utåt. Skissar först med blyerts, sen fyller jag i konturerna med svart tusch och därefter går jag på med färgen.

Han har också dekorerat skor och kläder med sina intrikata mönster och symboler.

– Det blir som tatueringar fast man kan ta av dem.

Vad är det med tatueringar som fascinerar dig?

– Det är så mänskligt på något sätt, har funnits i många tusentals år och över hela världen. Det är fascinerande hur en tatuering kan förändra en kropp, ja förändra hela människans utstrålning.

Victor Karlsson (f 1993) kommer ifrån Dingle, ett samhälle i Munkedals kommun, inte långt från Gerlesborg. I Dingle är han född, uppväxt och har jobbat i större delen av sitt liv. Några utvikningar har de blivit. Ett livslångt filmintresse fick honom att söka till högskolan i Örebro och filmprogrammet.

– Men det var inget för mig, jag hoppade av efter bara några veckor. Det var väldigt mycket läsa och analysera. Nej, det var bara fel.

Han återvände hem och började jobba, körde truck på ett lager. Sen följde en period av resor ut i världen. Jobbade igen, och försökte sig på en utbildning till grafisk formgivare. Inte heller det stämde. Det är först nu, på Gerlesborgsskolan, han tycker att han är bland de människor han vill vara.

En film fick avgörande betydelse:

– När jag såg » I rymden finns inga känslor « kände jag ingen mig. Den filmen fick mig att söka sjukhuskontakt för att undersöka om också jag hade Aspbergers syndrom (som Sam i filmen). Och när jag fick min diagnos kändes allt väldigt mycket bättre, jag fick svar på mycket som jag funderat på. Det bara underlättade allt.

Han började rita och måla igen, det som han gjort mycket som barn.

– Och jag började inse att man måste göra det man tycker om, så jag sökte till Gerlesborgsskolan och kom in.

Nu har han har sökt vidare till flera konsthögskolor, men har ännu inte fått alla antagningsbesked. Om det inte går vägen har han en annan dröm, att bli tatuerare.

David Svensson

Tue, 25 Jan 2022 12:20:45 GMT

RUM FÖR MINNEN, TANKAR OCH TID

Rum och ljus är centrala begrepp i David Svenssons konst. Oavsett om det rör sig om ett monumentalverk som Life Line i Odenplans T-banestation. Eller små intima verk som de i Coverings , den utställning han nu visar i museets övre hall. Här har boken en huvudroll. Boken som ett rum för ljus, minnen, tankar och tid.

David Svensson är en av de mest anlitade svenska konstnärerna för offentlig gestaltning. Det är oftast stora, tekniskt avancerade verk som inbegriper ljus och många samarbeten med andra kompetenser för genomförandet. Som Life Line vid Odenplans västra entréhall, ett av Stockholm Citybanas mest iögonfallande konstverk. Det omfattar 400 meter fluorescerande LED-ljus hängande i taket. Men upprinnelsen till verket är allt annat än teknisk:

– Jag skissade på det verket i samband med att vår son Isak föddes. Under förlossningen håller man ju koll på barnets puls via en CTG-apparat. Jag blev fascinerad, frågade och fick kopior på alla de där CTG-kurvorna. Hans pulskurvor fungerade som utgångspunkt till de 32 linjerna som lyser i verket. Jag tyckte det blev en fin metafor; att se den kommunala trafiken som blodomloppet i en stad, som stadens puls, berättar David Svensson.

Det är ofta så för honom, rummet ger idén, som sedan tar form i mötet med hans egen referensram av minnen och upplevelser.

Men det är helt skilda arbetsprocesser att arbeta med offentliga rum jämfört med att göra något för ett gallerirum, en konsthall eller ett museum. Han arbetar hela tiden parallellt med offentliga verk och utställningar, och har så gjort nästan ända sedan han slutade på Konsthögskolan i Malmö 2000. Utställningslistan är mycket lång. Hans konst har visats på gallerier och konsthallar runt om i Sverige – på Artipelag, Moderna Museet och Wanås Konst, med flera – liksom internationellt som på Kunsthallen Brandts i Odense och Krannert Art Museum i USA.

– Ateljéarbetet är småskaligt och mer intimt. Och där gör jag i princip allting själv, och jag gillar verkligen det, det är en fin kontrast till när man jobbar med större grejer där många personer är inblandade och en del sker utanför ens kontroll.

De verk som han nu visar på museet tar sitt avstamp i gamla böcker. Sviten har en lång process bakom sig. I över tio år har han jobbat med äldre böcker i olika serier.

– Det började med att jag skulle skriva en dedikation i en bok jag gjort. Det gjorde mig intresserad av hur författare dedicerat sina böcker. Så jag började köpa på mig en massa gamla böcker med dedikationer i. Det var väldigt spännande. En del skrev bara ett namn som »Till Margareta« och andra en halv sida.

– Det här intresset förde mig vidare till de tomma sidorna, en slags spillsidor, som finns i början och i slutet av en bok. På riktigt gamla böcker är dessa sidor väldigt vackra, märkta av tiden. Pappret har förändrats, det har olika färgton och ibland finns det avtryck efter inlagda urklipp, som recensioner lagda i diktsamlingar till exempel. Ja, så har den ena idén lett till den andra. Jag ser en koppling till måleriet på flera sätt, ljuset, färgnyanserna och materialiteten.

Rent konkret är utställningens verk skapade av gamla bokpärmar fästa på målarduk. Pärmarna ligger nakna, kant i kant på olika sätt, likt poetiska pussel av färgfält stämda till varandra efter ton, ljus, yta och tecken. Textinnehållet är frånvarande, men ibland har en titel fått ge namn åt verket.

– Jag vill inte att det ska vara för mycket information. Det är mer boken i sig själv, som idé, som ett rum, som intresserar mig. Dess visualitet, materialitet och eventuella spår märkta av tiden.

Men böckerna måste vara minst 70 år gamla.

– Yngre böcker har ingen aura, ingen patina, inga avtryck. Idag är det mycket svårare att hitta gamla böcker än när jag började leta, säger David Svensson och berättar att han lagt ner mycket tid på att dammsuga antikvariat och loppmarknader. Inte bara efter böcker. Mycket annat också, som gamla lampkupor av pressglas och filmdukar – andra objekt han använt i sin konstnärliga praktik.

David Svensson är född i Skillingaryd 1973. Han är bosatt i Malmö och examinerad vid Konsthögskolan i Malmö år 2000, efter tidigare studier vid HDK i Göteborg, Statens Kunstakademin i Oslo och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Han finns representerad med offentliga verk på ett drygt 25-tal olika platser runt om i Sverige. Samt på museer och i konstsamlingar i Sverige och internationellt.

Läs mer på davidsvensson.net

Trinidad Carrillo

Tue, 25 Jan 2022 12:20:42 GMT

KONSTNÄREN SOM MAGIKER

– Att vara konstnär är att vara magiker, säger Trinidad Carrillo övertygande. Och man tror henne. Hon är fotografen som står med en fot i den svenska kulturen och en i den peruanska. Lika beroende av båda.

I den nedre utställningshallen möter vi hennes suggestiva bildvärld där en trolsk växtlighet gömmer hemliga skikt. Ett starkt bildspråk som fört henne till en av de främre positionerna i Fotosverige.

Trinidad Carrillo (f 1975) kom till Sverige från Peru i 11-årsåldern. Hon flyttade hit till sin pappa som var musiker och poet. Det är på ungdomsgården i Rinkeby hon blir intresserad av fotografi. Där fanns ett fotolabb och en ung handledare.

– Egentligen gick jag på dans med alla hippa kids i trakten. Jag var nyfiken på foto, men vågade aldrig knacka på dörren. Där var så mörkt, och där gick aldrig någon ut eller in. Men en gång tog jag mod till mig, knackade, och jag släpptes in. Sen, brukar jag säga, att jag aldrig mer kom ut! Jag lämnade dansgruppen och gick in i en slags häxcirkel där man magiskt framkallade bilder …

I fotolabbet träffade hon andra tjejer i 13-årsåldern.

– Vi var ett fint gäng som pratade massor om häxor och gudinnor.

Trinidad Carrillo betonar att hon, ända sedan hon var mycket liten, »lekt med det magiska«. En lek som hade mycket bättre förutsättningar att utvecklas i barndomens Peru där folktro och uråldriga traditioner fortfarande är levande bland befolkningen, liksom schamanism. Det sistnämnda intresserar henne djupt.

När Trinidad Carrillo var 20 år återvände hon till Peru och stannade i två år.

– Jag ville se vad jag hade gått miste om. Se hur jag förhöll mig till platsen och den till mig. Jag välkomnades och jag uppskattade det. Resan blev själva starten för mig och mitt arbete, en vändpunkt. Mycket i mitt skapande har sedan rört sig kring detta; att flera saker händer samtidigt, parallella verkligheter, andra dimensioner. Det kan liknas vid sagoberättandet, drömmandet, när verkligheten blir något annat. Som poesi.

Efter denna resa har hon regelbundet återvänt till Peru, varje år fram till 2020, då covid-19 satte stopp. Att flytta för gott har aldrig varit aktuellt.

– Jag kom ju in på fotohögskolan här. Och jag gillar Sverige. Jag har arbetsro här. Och jag har arbetsinspiration där. Ingenting är svart eller vitt.

– I Peru är ursprungsbefolkningarnas kultur skyddad på ett helt annat sätt än samernas här i Sverige. Och där finns en rikedom som man faktiskt kan nå. Jag söker den kunskap som ursprungsbefolkningarna har, säger Trinidad Carrillo, och berättar om hur resorna dit gett henne ovärderliga möten med människor, natur och kultur.

Ett alldeles speciellt intresse har hon för medicinalväxter eller »häxväxter« som hon kallar dem. Hon samlar på dem, hon fotograferar dem och hon läser allt hon kommer över och intervjuar folk om dem. Växter som används inom den alternativa läkekonsten, av homeopater, nutida häxor och schamaner, med uppgift att bota och läka. Eller försätta en person i trance, ge hallucinationer och andliga upplevelser. Växter som också, i fel dosering, kan ta livet av folk. Som till exempel den mytomspunna alrunan, en växt med mångtusenårig historia i folktron.

Under flera strapatsrika resor i djungeln i Peru har Trinidad Carrillo fotograferat dessa magiska växter. Med sin gamla Rolleiflexkamera, med film, i mörker och med långa slutartider, skapar hon naturmystik. Några av de bilderna vi kan se på museet nu. Som den ståtliga, men mycket giftiga, kaktusen San Pedro och den vackra Änglatrumpeten.

– Änglatrumpeten har länge varit min favorit. Men inte bara för att den är vacker, den är lite allting. Jag älskar hur den doftar. Det är en blomma som kommer ut om natten. Och dess kraft har med drömmen och sömnen att göra.

Trinidad Carrillo är bland annat utbildad vid Högskolan för fotografi i Göteborg (1998–2001, 2004–2006) och har en rik utställningsverksamhet bakom sig i Sverige och utomlands. Hon var den första fotograf att motta Swedish Photography Award 2018 som följdes av en utställning på Världskulturmuseet. Hon finns representerad i samlingar runt om i landet och har utfört flera permanenta fotoinstallationer, senast 2019 på Huddinge Sjukhus, och 2018 för Regionens hus i Göteborg. 2019 erhöll Trinidad Carrillo Konstnärsnämndens femåriga arbetsstipendium. Hon har sin ateljé på Konstepidemin i Göteborg.

Stina Karlberg

Tue, 25 Jan 2022 12:20:35 GMT

MELLANRUMMENS BETYDELSE FÖR KREATIVITETEN

Med havet och Bohusläns klippor inpå knuten ligger Gerlesborgsskolan. En konstskola med rika anor. Stina Karlberg är den första studenten från skolan att ställa ut i Galleriet i år. Hon visar videoinstallationen Här & där .

Detta är nu fjärde året som museet samarbetar med de grundläggande konstskolorna. Tre elever, som skolan själv väljer ut, får under året chansen att presentera ett konstnärligt arbete i lilla galleriet. Tidigare har studenter från Stenebyskolan, Tillskärarakademin i Göteborg och Dômens konstskola visat upp vad de förmår. Nu har turen kommit till Gerlesborgsskolan. En anrik konstskola som startades 1944 av konstnären Arne Isaksson. Idag finns skolan både i Gerlesborg och i Stockholm och drivs som en stiftelse. Konstnären Elin Wikström är verksamhetsledare och VD. Skolan erbjuder en tvåårig grundutbildning på heltid med syfte att förbereda eleverna för högre konstnärliga studier. I Gerlesborg fungerar skolan också som ett nav för kulturlivet i trakten med utställnings- och konsertverksamhet, liksom ett rikt utbud av fristående konstkurser.

Stina Karlberg (f 1999) är uppväxt i Stockholm och gick sitt första år på Gerlesborgsskolans filial i Hjorthagen. Men efter att ha påbörjat en annan utbildning, i grafisk formgivning och illustration på Konstfack, kände hon att hon längtade tillbaka till den fria konsten. Nu går hon andra året på Gerlesborgsskolan i Bohuslän.

– Jag har alltid tecknat mycket och jag är intresserad av digitalt skapande, så det såg ut som om en grafisk utbildning var det rätta. Men efter hand blev det allt mer tydligt att det inte är på uppdrag jag vill jobba, utan med idéer som kommer från mig själv. Jag saknade att tanken får ta mycket plats. Och jag saknade konstsammanhanget. Därför sökte jag mig tillbaka, berättar Stina Karlberg.

Hon är väldigt nöjd med skolan. Klassen är liten och gemenskapen med studiekamraterna betyder mycket, liksom att det finns mycket tid för handledning och personlig kontakt med lärarna. Och läget, i Gerlesborg, är extra viktig för henne som kommer från en storstad.

– Alla säsonger blir så påtagliga när man är omgiven av natur. Det känns som en sån lyx att få vara på den här platsen och i det här sammanhanget.

Förflyttningar har upptagit mycket av hennes tid de senaste åren. Från hemmet till skolan, från Farsta till Ropsten, från Stockholm till Göteborg, från Göteborg till Gerlesborg, från bostaden till ateljén … Mellanrum som hon använt till att filma.

– Det tog en timme på tunnelbanan till skolan. Då hann mycket hända och jag filmade hela tiden. Lite allt möjligt av sådant jag stötte på och som intresserade mig. Sådant jag inspirerades av.

Och hon har fortsatt att filma sina förflyttningar. En omstridd väg mellan bostaden och ateljén i Gerlesborg har fått mycket plats till exempel. Alla de här filmerna har hon nu klippt ihop till en fyra minuter lång videoloop, Här & där , som visas i Galleriet. Loopen består av olika videor/filmklipp som projiceras på sex tunna papper som hänger på olika höjd och avstånd från tak och väggar i galleriet.

– De tunna papperna gör att man kan se bilden både bakifrån och framifrån, man kan gå runt i videon i rummet.

Vad vill du berätta?

– Jag tänker inte riktigt så. Det var själva problemlösningen jag gick igång på, hur jag skulle installera den här multikanalvideon för att få den rumslighet som jag eftersträvade. Hur det skulle gå till rent praktiskt.

– Sen, under arbetets gång har det kommit upp nya tankar. Tankar om vad förflyttningen betyder, om att alltid vara i rörelse, vara på väg, och vilka känslor det väcker? Och vad olika platser gör med en? Det är intressant att se hur det tar sig uttryck i konsten, säger Stina Karlberg och betonar »mellanrummens betydelse för kreativiteten«.

– Promenaden är en stor del av min kreativa process. Den hjälper mig på olika sätt att lufta tankarna. Det blir en slags skaparpaus då det händer saker, mellanrum då allting faller på plats.

Johan Nobell

Mon, 21 Jun 2021 06:01:16 GMT

EVOLUTION SOM GÅTT SNETT

En landskapsmålare i den mer absurda skolan intar övre utställningshallen. Johan Nobell är född och uppvuxen i ett jordbrukarhem på Gotland. Som konstnär har han vistats mycket utomlands, framförallt i USA och New York. Perioder som satt tydliga avtryck i hans konst och resulterat i en internationell karriär.

Platsen där man befinner sig påverkar det konstnärliga uttrycket, menar Johan Nobell. Som en av inspirationskällorna till sitt lätt surrealistiska landskapsmåleri nämner han Hudson River School, en grupp amerikanska, romantiska 1800-talsmålare. Det måleriet mötte han i början av 2000-talet. Han hade fått ett stipendium från IASPIS, bodde i New York och tittade mycket på amerikansk konst, men var också en mottaglig observatör av livet i storstaden och dess omgivningar.

– Jag hade visserligen målat landskap tidigare, men inte på samma sätt. Då började jag göra landskap med abstrakta element i. Som ett slags reminiscenser, lämningar från det industriella samhället, säger Johan Nobell och kallar dem postindustriella målningar.

Ett berättande måleri i en blek pastellton. Besynnerliga fantasilandskap, iscensättningar befolkade av konstiga varelser – varken människa, djur, eller växt – som äter eller låter sig ätas. »Drömskt vackra och samtidigt farligt olycksbådande bärare av stämningar och känslor« som en utställningstext beskriver dem. En slags civilisationskritik, tecknad i olja på duk, förklädd i serieteckningsliknande slapstickform.

– Efter hand blev lämningarna allt mer förmänskligade, de tog också form av växtlighet, som en slags evolution som har gått lite snett. Mutationer som styrdes av gifter. Nu har jag pausat det uttrycket för att instället måla helt abstrakt, ungefär som närbilder av kroppsliga organ.

Johan Nobell syftar på sin senaste utställning Injudicious Gardening (ungefär Omdömeslös / Oförståndig Trädgårdsskötsel) som visades på Anna Bohman Gallery i Stockholm 2020. Den är namngiven efter en dikt av den hyllade amerikanska poeten Marianne Moore. Även målningarnas titlar kan härledas till samma litterära källa. Det är Johan Nobells speciella arbetsmetod: Inför nästan varje ny galleriutställning har han en samarbetspartner, en författare oftast, senast var det Fredrik Ekman.

– Vi satte oss ner och diskuterade olika scenarier, händelser eller ämnen som jag ville ta upp i målningarna, och därefter gjorde han research på dem. Det var lite som att jobba med en uppslagsbok, Fredrik är oerhört kunnig och litterärt bevandrad, det är mycket roligt att arbeta tillsammans med någon på det här sättet.

Med kunskap om denna arbetsmetod öppnar sig Johan Nobells måleri på ett nytt sätt. Utställningsnamn och verkstitlar blir ledtrådar till ett hav av referenser – till konst, musik, film, populärkultur och vetenskap.

Som utställningen Uncanny Valley från 2014. Titeln betyder inte bara Kuslighetens Dal , utan är också namnet på en hypotes relaterad till mekaniska men verklighetstrogna avbildningar av människor (robotar). Ett begrepp som myntades av robotteknikern Masahiro Mori. En annan utställningstitel är Unspoiled monsters , den tar avstamp i en novell av Truman Capote.

– Jag ser på måleriet som ett hantverk där olika förhållningssätt till traditionen blir av betydelse. Undergroundkonst kontra renässansmåleri är en del av min inspiration. Det vill säga; jag försöker hitta motsägelsefulla uttryck som trots allt har gemensamma nämnare.

Husgudar har han inga, men nämner Jessica Stockholder (1959–), Sidney Nolan (1917–1992) och Alberto Savinio (1891–1952) som exempel på konstnärer som var betydelsefulla för honom under utbildningstiden.

Johan Nobell är född 1963 och utbildad vid Valands konsthögskola i Göteborg (1989–94). Han etablerade sig snabbt på den internationella konstscenen och har sedan länge regelbundet separatutställningar på gallerier i New York, Belgien och Köpenhamn, förutom på hemmaplan. Utställningslistan är mycket lång. Han har också undervisat på flera av landets konsthögskolor.

Utställningen i Dalsland är i viss mån retrospektiv, Johan Nobell visar både äldre och helt nya verk.

Lotta Antonsson

Sun, 20 Jun 2021 12:39:37 GMT

FOTO SOM SPRÄNGER GRÄNSER

Lotta Antonsson är en förgrundsfigur inom det samtida svenska fotografiet. Hon slog igenom stort redan som student på Konstfack. Då var hennes tema feministiskt, med humor och ironi skärskådade hon den manliga blicken och objektifieringen av kvinnan. Idag, trettio år senare, är temat fördjupat och uttrycket mycket mer komplext.

Lotta Antonsson studerade på Konstfack i början av 1990-talet, en tid då den fotografiska bilden genomgick ett paradigmskifte. Från att huvudsakligen ha använts i dokumentärt syfte blir kameran nu ett konstnärligt verktyg. Fotografiet intog den samtida konstscenen. Precis där Lotta Antonsson ville vara. Hon skapade bilder på många olika sätt, stod både framför och bakom kameran. Ofta utgick hon från redan befintliga bilder, lade till och drog ifrån, manipulerade bilden så att betydelsen förändrades. En slagkraftig titel förstärkte budskapet. Take it as a man hette examensarbetet. This girl has inner beauty var verket hon visade på Moderna Museet 1991 i utställningen Lika med . Några år senare kom den humoristiska bildserien Anyway you want me , där hon själv poserade tillmötesgående i olika djurförklädnader.

– Jag hade turen att befinna mig på rätt plats vid rätt tid och kunde uttrycka de saker jag ville. Det var en spännande tid. Som ung konstnär handlade det då om att ha ett direkt anslag för att förmedla vad jag ville ha sagt. Att ta plats. Nu tycker jag det finns en attraktion i att hålla tillbaka ett uttryck, smyga sig på, säger Lotta Antonsson.

Hon pendlar mellan ateljén utanför Falkenberg och en studio i Berlin. Där finns hennes arkiv: böcker, tidskrifter, tidningar, urklipp och föremål. Hon är en samlare av stora mått, framför allt bilder från 60- och 70-talen, material hon använder i sin konstnärliga praktik. Huvudsakligen gäller det utställningar på gallerier, museer och konsthallar. Men hon arbetar också med artist books och andras skiv- och bokomslag. I am a Woman heter boken om det egna konstnärskapet som kom 2016.

– Sedan långt tillbaka har jag jobbat med ett slags expanderat fotografi. Jag vill utveckla den fotografiska bilden till att bli något mer än bara ett tvådimensionellt uttryck. Jag är intresserad av hur långt jag kan gå, innan det övergår till något annat, säger Lotta Antonsson.

Besökaren på Dalslands konstmuseum kommer att möta ett arrangemang av foto, collage och objekt, placerade på podier i en mycket medveten rumslig scenografi. Korall, snäckor, ametist och andra halvädelstenar är symbolladdade objekt hon använder sig av.

– Jag vill prata fotografi på ett annat sätt, ur ett konstnärligt, undermedvetet perspektiv. Jag försöker dra ut fotografiets metafysiska beståndsdelar, som tid, ljus, förruttnelse, svärta, papper … Jag tar mig friheten att leka med de begreppen.

Ända sedan tonåren har de surrealistiska konstnärerna inspirerat henne. En rörelse som inte satte några gränser mellan olika uttryck – poesi, litteratur, konst och fotografi. Surrealisterna – som Germaine Dulac, Dora Maar och Eileen Agar – använde ofta snäckan i sina verk. Ett centralt objekt även för Lotta Antonsson.

– Snäckan har varit ett naturligt inslag genom hela mitt liv och i mitt konstnärskap. Jag är uppvuxen vid havet och har samlat snäckor sedan jag var mycket liten, jag har fortfarande kvar min gamla snäcksamling. Det finns många lager av betydelser i snäckan, den är en etnografisk symbol som finns i många olika kulturer. Den är också en stark konsthistorisk och psykoanalytisk symbol och det intresserar mig mycket.

– Du lägger snäckor över ögon, i munnar och ibland täcker de hela ansiktet?

– Jag tänker att det skapas ett eget rum där bakom snäckan, att den blir en slags skyddande mask, men det finns också något brutalt i den. Det som i början syns vackert, fint och skört, kan sen bli väldigt obehagligt. Känslor smyger sig på. Det finns en stark symbolverkan i hur jag formar mina verk. Sen behöver det inte skrivas på betraktarens näsa, men för mig är det viktigt att veta vad jag håller på med.

Lotta Antonsson (f 1963) har en lång internationell karriär bakom sig. Mellan åren 2007 och 2016 arbetade hon som professor i fotografi vid Göteborgs universitet. 2016 fick hon Stenas kulturstipendium. Hon finns representerad på Moderna Museet, Statens Konstråd och Hasselbladstiftelsen i Göteborg, med flera museer.

Dalslandsstolen

Sat, 17 Apr 2021 07:55:52 GMT

Studerande på Stenebyskolan Trähantverk & Möbelsnickeri har tolkat Dalslands-stolen på nya sätt!

Den ursprungliga Dalslandsstolen sägs vara från 1830-talet och gjord av Kalle på Myrevarv, Dalskogs socken. Vi på Stenebyskolan gjorde uppmätning och bekantade oss närmare med Dalslandsstolar av David Spilg på Café Bonaparte. Med våra Dalslandsstolar har vi lagt till våra personliga intryck och erfarenheter av Dalsland.

Utställningen på Dalslands konstmuseum öppnar 17 april och pågår i ca två veckor.

Samtidigt visas fyra studenters tolkningar av verk ur museets samlingar.

Vill du veta mer om vårt projekt eller kontakta någon av studenterna? Besök då vår hemsida Trähantverk & Möbelsnickeri - Stenebyskolan

Du kan även följa oss på Instagram- @lillsnickensteneby

Ann Edholm

Thu, 25 Mar 2021 12:00:04 GMT

ABSTRAKTA RUM FÖR LIVETS BERÄTTELSER

Ann Edholm är en förgrundsfigur inom den svenska abstrakta samtidskonsten. Hon målar stort och starkt reducerat med bara några få formelement på djupa, förtätade ytor. En målning av Ann Edholm är fysisk. Den känns i kroppen. Den går man in i.

Hon var 27 år när hon kom in på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Då hade hon redan gått på Konstfack keramik och glas, samt flera år på Gerlesborgsskolan i Stockholm.

Men det var ju konst jag ville hålla på med, säger Ann Edholm och berättar om sin snirkliga väg fram till Konsthögskolan (1981–86) men väl där, stabilt förvissad om att ha hittat rätt. (Och efter bara några år kom hon tillbaka som gästprofessor!)

– Det var fantastiska år med stor frihet, och lugn och ro att jobba, jobba. Det var ju också en sådan tid i början på 80-talet, man jobbade hårt. Men också en tid där gränserna mellan olika discipliner började lösas upp. Jag höll på mycket med skulptur och installationer, att bygga i rummet. Det syns fortfarande i mina stora målningar hur jag tänker i rum och arkitektur.

Under studietiden gjorde hon ett utbytesår i New York som fick stor betydelse för henne.

Senare, 1987, fick hon ateljéstipendiet PS:1 som innebar ännu ett år i New York. Då fick hon möjligheten att träffa konstnären Barnett Newmans änka Anna-Lee Newman. Barnett Newman (1905–1970) tillhör grundarna av den abstrakta expressionismen och är en av de konstnärer som Ann Edholm fortfarande är mycket intresserad av, både för hans verk och för hans politiska hållning. Här känner hon sig hemma.

– Jag har alltid målat abstrakt. Även när jag var liten gjorde jag mer abstrakta saker. Och visst kan man säga att jag är abstrakt expressionist, vad det nu är? Men det finns alltid ett innehåll i mina målningar. Oftast ett existentiellt. Titlarna är jätteviktiga.

I serien Tungan på Ordet – 28 mycket stora, strängt grafiska målningar – har Ann Edholm, med referenser till de 14 stationerna på Jesus Golgatavandring, gestaltat sitt eget livs vandring. Ett urval ur serien visades på Bildmuseet i Umeå förra året och är ett fint exempel på hennes förmåga att berätta i kraftfull abstrakt form.

De senaste tio åren har måleriet i mycket kretsat kring tankar runt hennes egen tyska bakgrund (Ann Edholms mor är tyska och kom till Sverige efter kriget), andra världskriget och de judiska deportationerna under nazismen.

– Jag läser mycket poesi. Rumänen Paul Celan och polacken Tadeusz Borowski är viktiga.

Båda har gestaltat upplevelser från kriget, Celans föräldrar dog i koncentrationsläger och Borowski satt som fånge i Auschwitz. Ett annat verk som inspirerat är Georges Didi-Hubermans Image malgré tout (1994) där han skriver om fyra fotografier från Auschwitz, tagna i hemlighet inifrån gaskamrarna ut mot träden och gården där de döda kropparna ligger staplade.

I Dalsland kommer publiken att mötas av flera verk med denna anknytning, som Ängarnas avlägsna grönska och den stora målningen Ettersberg . Den sistnämnda är namnet på den skog i Weimar i vilken koncentrationslägret Buchenwald låg. Ann Edholm har själv varit där och bott på ett närliggande slottshotell – där SS hade sitt högkvarter. Målningen består av en stor (240 x 315 cm) djupsvart yta av färg i lager på lager. Några få vita, asymmetriska inslag i ytterkanterna påverkar på ett avgörande sätt upplevelsen. Man vinglar till.

– Jag har försökt gestalta fallandet. Eller rättare sagt; sekunden av insikt om något förfärligt och oåterkalleligt. Det var verkligen ett fallande tillbaka i historien när det stod klart för mig vad slottet vi bodde på använts till under kriget, det visste jag inte när vi tog in där. En insikt om hur snabbt saker kan förändras.

Ann Edholm är född i Stockholm 1953. Hon bor och arbetar idag i en gammal skola i Lid utanför Nyköping. Hon har varit professor i måleri vid konsthögskolorna i Stockholm, Göteborg och Umeå. Är sedan 1999 ledamot av Kungliga Akademien för De Fria Konsterna. Hennes utställningsmeriter och representation på museer och gallerier i Sverige och utomlands är omfattande. Bland offentliga verk märks en mäktig textil ridå för ECOSOCsalen i FN-skrapan i New York. I den ser man den betydelsebärande kilen, en vass geometrisk form, som återkommer i Ann Edholms konst.

Bianca Maria Barmen

Wed, 24 Mar 2021 12:02:24 GMT

ÖGONBLICK AV KONCENTRERAD NÄRVARO

Stillhet och koncentration utmärker Bianca Maria Barmens konst. Hon arbetar främst med skulptur, men även teckning, akvarell och foto. I en figurativ bildvärld gestaltar hon minnen och erfarenheter. Kontemplativt och drömlikt, med starka band till både kristendom och buddhism.

Bianca Maria Barmen (f 1960) finns representerad på flera museer och med offentliga verk på många platser över hela landet, liksom på Svenska Institutet i Paris.

Hennes uttryck är lågmält och dröjande. Skalan är liten och förtätad. Länge var hennes små gipsskulpturer enbart vita, på senare tid har en mild färgskala tillkommit. Utgångspunkten är oftast lera eller vax som sedan överförs till gips och ibland vidare till brons eller andra metaller. Verkens poetiska titlar ger vägledning till tolkning och förståelse, men förstärker också det mångbottnade och drömlika. Det finns alltid en berättelse bakom.

– Det kan vara en mening i ett litterärt verk, en bild ur nyhetsflödet eller ett konstverk ur historien, sådant sätter igång min arbetsprocess, säger Bianca Maria Barmen på telefon från Lund där hon bor och arbetar.

Collector on the beach (Samlare på stranden) heter den gipsskulptur runt vilken hennes utställning i museets nedre hall formerar sig. Skulpturen visar en kvinna klädd i ljusblå kappa, hon sitter på huk med några föremål framför sig. Skulpturen har sin upprinnelse i en teckning av ett skeppsbrott som en faster till Bianca Maria Barmens mormor gjorde som 17-åring. Teckningen hängde på mormoderns vägg. Det berättas att fastern dog ung, 22 år gammal, i »galopperande lungsot«. Både teckningen och den unga kvinnans öde har gripit Bianca Maria Barmen djupt och tankarna gav form till skulpturen.

– Teckningen är mycket dramatisk, väldigt höga brottsjöar reser sig över de förlista skeppen. Jag kan tänka mig att hon kanske kopierat någon gammal mästare. Sen har jag, i dialog med hennes bild, föreställt mig en kvinna ensam på stranden som samlar in drivved och föremål som blåst iland efter stormen.

Ensamma gestalter, sittande på knä eller huk, är ett återkommande motiv hos Bianca Maria Barmen. En kontemplativ kroppshållning som i kombination med den stillhet verken utstrålar, för tankarna till konst och religion med rötter i Asien. Hon har också vistats flera längre perioder i Japan, ett land som fascinerar henne mycket. Och hon är gift med en man från Kambodja med en bakgrund i buddismen. Själv bekänner hon sig till en kristen tro.

– Jag tycker det är spännande med samtal mellan religionerna. Att hitta mötet mer än konflikter. Jag har precis läst Fågelkonferensen (ett sufiskt verk från 1200-talet), en fantastisk berättelse med stämningar som inspirerat mig mycket.

Tidig egyptisk konst är en annan inspirationskälla. En skolresa för längesedan till Luxor och Konungarnas dal gjorde outplånligt intryck.

Också den lilla skulpturen Och där bortom , gestaltar en kvinna. Hon har rakt svart hår och är klädd i blekrosa tröja, byxor och blå sockar. Hon sitter på knä på en rundad vit form, »en slags farkost«. Skulpturen kan härledas till ett ungdomsfoto av Bianca Maria Barmens mamma. Ett foto som fängslat henne på grund av blicken, en ung kvinna mitt emellan barn och vuxen, ett fruset ögonblick av tid som sträcker sig både framåt och bakåt.

Tiden som glidande begrepp förundrar och sysselsätter henne mycket. Vad är tid? Finns tid? Och hur kan man förklara känslan av att alla tider ibland känns närvarande samtidigt?

– Tid är ju väldigt mycket relaterat till våra kroppar, genom dem blir man medveten om tidens gång. Sedan finns det ögonblick, som kan innehålla en evighet. De här ögonblicken man bär med sig genom livet fastän de just bara var ögonblick. De lägger sig som i en slags evighetskapsel inom en själv. Lite av det försöker jag fånga i mina skulpturer; evighetens närvaro i ögonblicket.

Bianca Maria Barmen är född i Malmö och uppvuxen i Viken utanför Helsingborg. Studerade till arkitekt i två år innan hon bejakade lusten att uttrycka sig konstnärligt. Hon gick på Hovedskous konstskola i Göteborg och därefter på Konstakademin i Köpenhamn 1985–92. Ett av hennes senare arbeten är Vilande våg , en skulpturgrupp i brons för Nya Karolinska Sjukhuset i Solna.

Daniel Gardebrandt

Tue, 23 Mar 2021 12:04:02 GMT

MED MODERNA ÖGON PÅ 1600-TALET

Daniel Gardebrandt är tatueringskonstnären som nu studerar måleri på Dômen konstskola. I Galleriet kan vi se hur han skickligt tolkar 1600-talsmåleri och förenar det med sin vurm för modernismen. Det började med ett besök på Göteborgs konstmuseum …

Galleriet är scenen för museets samarbete med de grundläggande konstutbildningarna i regionen. I år är det studenter från Dômen konstskola i Göteborg som ställer ut här. Skolan har tre 2-åriga utbildningar; skulptur, måleri och grafik, som förbereder de studerande för fortsatta konstnärliga högskolestudier.

Daniel Gardebrandt (f 1988) har snart avslutat andra året på måleri där Malin Bogholt är huvudlärare. När vi talas vid väntar han på besked från konsthögskolor runt om i Norden som han sökt till. Han är välformulerad och mycket tydlig med vad han är intresserad av.

– Måleri är form för mig. Vad jag gestaltar är sekundärt. Jag är intresserad av formernas interaktion. Varför uppfattar man det ena som förgrund och det andra som bakgrund? Vad är tingens essens? Och hur långt kan man abstrahera en form, innan den upplevs som oigenkännlig? Sådana frågor utforskar jag med mitt måleri, säger Daniel Gardebrandt.

Han är född och uppvuxen i Vänersborg. Pappa är konstnär.

– Som barn hängde jag mycket i min fars ateljé, han är djur- och naturmålare. Jag följde med honom på utställningar, var med i tryckverkstaden och mycket annat.

Efter gymnasiet flyttade Daniel Gardebrandt till Fellingsbro för att gå en klassisk animationsutbildning, vilket innebär analogt tecknande, med penna på papper.

– Det blev en väldig massa tecknande, sen visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på. Men tatuering har alltid intresserat mig. En slags folkkonst som finns vid sidan av, en fascinerande subkultur. Så jag blev lärling på en tatueringsstudio i Örebro, och hade sedan egen studio i några år. Men efter tio år tyckte jag det var dags att hitta på något annat. Då fick jag möjlighet att jobba som bildlärare i Vänersborg och flyttade tillbaka till mina gamla hemtrakter.

En längtan efter att ytterligare fördjupa kunskaperna i måleri fick honom att gå vidare och söka sig till Dômen konstskola i Göteborg. Här mötte han sina likar; ledning, lärare och studenter som, liksom han själv, är intresserade av att diskutera konstnärliga problem och utmaningar.

Nu är vi framme i nutid och samtalet kommer in på de verk han ska visa på Dalslands konstmuseum, en grupp målningar som cirklar runt ett gemensamt motiv; fiskar. Oljemåleri tillkommet i en strängt hantverksmässig process. Det börjar i skissblocket, för att sedan flyttas över till duken där formerna successivt färgsätts i dialog med varandra. Den ena målningen har fött den andra.

– Det är något i fiskens form som fascinerar mig, säger Daniel Gardebrandt och berättar att allt började med den stora målningen Mongringen, en rumsliknande interiör där ett grönt kakel binder ihop fonden. I centrum en butiksdisk. Ett 20-tal fiskar i olika stadier av död ligger på disken och i högar i förgrunden. Till vänster en grå låda och ur den krälar ålar …

En obehaglig, men samtidigt en glatt kubistisk 50-talskänsla sprider sig över duken.

Vad är nu detta?

– Det är en parafras på en 1600-talsmålning av David Teniers d y, Fiskmånglare. Den finns på Göteborgs konstmuseum och jag vet inte riktigt varför jag fastnade för den. Men den klickade igång något som låg och grodde, tills jag började jobba med det.

Den som letar upp Teniers målning från 1680 kan konstatera att Daniels parafras är minst sagt en självständig tolkning. Tankarna går snarare till kubismen och de två svenska modernister som Daniel Gardebrandt sätter högst, Otto G Carlsund (1897–1948) och GAN, Gösta Adrian-Nilsson (1884–1965). Även de undersökte hur mycket formen kunde upplösas utan att tappa sin identitet.

Men har inte fiskarna också en mer personlig anknytning till dig, du är ju uppvuxen vid Vänern, Sveriges största insjö?

– Ja kanske – som barn var jag och min morfar mycket ute och fiskade. Han var en storfiskare av rang!

Konstvandring i Dalsland

Wed, 10 Mar 2021 14:16:15 GMT

Samlingsutställning på museet 18/5–21/5 2023

Samlingsutställning med konstnärer och konsthantverkare som deltar i Konstvandring i Dalsland.

Caroline Lobell

Wed, 10 Mar 2021 09:59:09 GMT

HUR MINNEN KAN ÄRVAS I GENERATIONER

I Galleriet visar Caroline Lobell installationen Pärlemor, en vandring i och ovanpå minnesfragment och förnimmelser som relaterar till barndomen, ett socialt arv och genetik. Verket är skapat på Dômens konstskola i Göteborg där hon är student och utställningen ingår som en del i museets samarbete med de grundläggande konstnärliga utbildningarna.

– När verket kom till tänkte jag mycket på gener och arv, och hur minnen kan ärvas i många generationer, hur förnimmelser och trauma kan lagras i vår DNA, berättar Caroline Lobell, som just avslutat första året på grafiklinjen på Dômens konstskola i Göteborg. Hon är den tredje studenten från Dômen som detta år visar verk i Galleriet.

Installationen kom till som resultat av en övningsuppgift i foto. Uppgiften var att ta med sig »tre saker som betydde något« och från denna utgångspunkt skapa ett foto. För Caroline Lobell blev det något helt annat.

Hon arbetade inte bara med tre saker utan många fler, och lade till nya inslag efter hand – papper, färg, föremål, sådant som fanns i och utanför projektrummet. Främst har hon arbetat med kol och flytande bläck över stora papper. Men verket innehåller också foton och föremål, som metall, stenar och torra växter. Och utblommade dahlior, som hon fick ta med sig hem efter ett studiebesök i Botaniska trädgården.

– Jag älskar dessa blommor. De påminner mig om när jag var liten och fick gå med min farfar till kolonin där han odlade massor av dahlior, säger Caroline Lobell.

Hon beskriver en intensiv och intuitiv skapelseprocess där alla sinnen var närvarande, liksom kroppen, händerna, ansiktet. En bearbetning av också mörka minnesfragment som tog sig fysiska uttryck.

– Jag hade kontakt med mig själv på ett sätt jag inte upplevt förut. Det var som att vara vaken i sin egen dröm, och sen komma till sans och undra; Vad är det här, vad har jag gjort?

Caroline Lobell (f 1974) är född och uppvuxen i Vadstena. I gymnasiet gick hon bild- och teaterlinje, dansade också mycket. Därefter har hon sysslat en hel del med konsthantverk i olika former, gjort smycken och sålt till butik bland annat. Hon har en textilutbildning, är utbildad sömmerska. När de två barnen var 18 och 21 år gamla förverkligade hon en länge närd dröm; att gå en konstutbildning. Hon sökte och kom in på Dômens konstskola.

– Istället för att backa, kastar jag mig ut. För om jag inte provar då går jag sönder, så har jag tänkt, säger Caroline Lobell som till hösten fortsätter studierna på skolans skulpturlinje. I framtidsplanen ligger att söka till Textil konst på HDK, Högskolan för konst och design i Göteborg.

Dômens konstskola

Skolan startades 1959 av Tullan Flink och har sedan 2005 huserat i Björngårdsvillan mitt i Slottsskogen i Göteborg. Lokalerna har stora ateljéer, gips- och träverkstad, svets, grafiska verkstäder, bibliotek, mörkrum, projektrum och datorsal med mera. Skolan har tre tvååriga utbildningar i grafik, måleri och skulptur som ger grundläggande kunskaper för vidare studier på konstnärliga högskoleutbildningar. Undervisningen är till största delen praktisk, men det ingår även föreläsningar i konsthistoria, samtidskonst och konstteori med mera. Första året är ett basår och andra årets fokus bygger på att utveckla den egna form- och bildvärlden.

Patrik Andiné

Thu, 11 Feb 2021 07:28:50 GMT

NÅGOT HAR HÄNT, ELLER HÅLLER PÅ ATT HÄNDA …

Årets första utställare i övre hallen är Patrik Andiné. En målare vars slipade teknik och suggestiva idévärld både fascinerar och förbryllar. Vad är det han berättar egentligen? Och varför?

Patrik Andiné (f 1968) kommer från Göteborg. Han är utbildad vid Hovedskous målarskola och gick därefter på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1990–1995. Fick ett snabbt genombrott och är idag representerad på flera museer och i privata samlingar. 2010 tilldelades han Stena-stipendiet och i år fick han Konstakademiens Uno Troilis-stipendium.

På Konstepidemin, ett område i Göteborg där över hundra konstnärer är verksamma, har Patrik Andiné sin ateljé. Ett avlångt rum fullt av föremål. En boxarsäck hänger från taket, staffli, färger, penslar, böcker, foton, målningar … och på ena långväggen de dukar han för tillfället jobbar med. Den som är bekant med Patrik Andinés måleri känner igen sig. Här finns de svulstigt snötyngda granarna, de mystiska draperierna, den bruna papperspåsen och de inåtvända människorna inbegripna i gåtfulla situationer. Något har hänt, händer, eller håller på att hända …

Många recensenter har försökt sig på att tolka hans bilder. Velat placera in honom i ett fack. Då ligger surrealismen nära till hands. För en drömlik motivvärld har hans måleri rymt ända sedan debuten.

– Det finns klart saker jag kan känna igen mig i surrealismen, men nej, jag tillhör inte den. Jag vurmar mer för romantiken, säger Patrik Andiné och nämner även målare som Balthus och Carl Spitzweg (1808–1885) som starka inspirationskällor.

– Spitzweg är en fin målare. Han är så vacker med färg och ljus. Små målningar med fin stämning och fina miljöer, men också lite humor.

Men där Carl Spitzweg illustrerar naturalistiskt, fantiserar och fabulerar Patrik Andiné.

»Man ser vad det föreställer … Men man vet ändå inte riktigt vad man ser. Det ser både rart sagoboksaktigt och otäckt ut.« som Bo Borg skrev efter Patrik Andinés senaste utställning på Galleri Hammarén.

Hans måleriteknik är beundrad. Klassiskt skiktmåleri utan synliga penseldrag. I lager på lager lägger han på oljefärgen som måste torka emellan för att skapa djup. Ofta lackar han målningen efteråt för att ytterligare förstärka uttrycket.

– Måleri består av komposition, problemlösning och lust. Att lösa måleriska problem, det är egentligen det som det handlar om för mig. Sen kan man ju säkert hitta en berättelse, men den kommer i andra hand, menar Patrik Andiné och beskriver en intuitiv process.

– Man går igång på en idé och startar med en slags historia, men sedan kan det hända att jag sandpapprar bort något, och så ändras historien. Bilden måste få ha sin egen gång, det är viktigt. Man behöver inte alltid begripa allt. Måleri kan vara som poesi, förmedla en stämning och en känsla.

Han tar fram ett litet häfte av den peruanska poeten Cesar Vallejo, detta ska han snart ge sig in i. Annars läser han mycket deckare. Och boken »Venus i päls«, en erotisk klassiker, har också funnits där som inspiration.

Men scouterna då? Och papperspåsarna? Och snön? Jodå, det finns trådar bakåt. I ungdomen var han med i Missionsförbundets scouter i Sävedalen. Åkte på läger och satte upp tält.

– Fast jag var en slarvig scout, det regnade in hos oss … Scouter är roliga att måla och de symboliserar både bra och dåliga saker. Man lär sig om naturen, hjälper tanter över gatan och sådär … men att tillhöra en sammanslutning kan också ge en lite obehaglig »vi-och-dom-känsla«, som Hitlerjugend.

Papperspåsarna handlar mycket om familjen (varje medlem har sin påse!) och den skilsmässa han nyligen gått igenom, att ständigt packa, bära, och vara på väg.

– Jag gillar min egen lite barnsliga symbolik där. Och den bruna påsen har en så vacker färg, står så fint mot snön, det grå och ljusblå.

Och den snötyngda naturen, den som han så ofta återkommer till? Att han skulle vara inspirerad av Gustaf Fjæstad (1868–1948), en annan snömålare av rang, förnekar Patrik Andiné. (Fast han blev väldigt stolt då Göteborgs konstmuseum hängde en av hans målningar i samma rum som Fjæstads.)

– Han målar ju äkta snö, krispig, vår första svenska fotorealist. Fjæstad duttar. Min snö är mer slajmig, det är ju en låtsasvärld, säger Patrik Andiné.

Katarina Warrenstein

Thu, 11 Feb 2021 07:20:18 GMT

TIDEN, DÖDEN, SAKNAD OCH LÄNGTAN

Skulptören Katarina Warrenstein arbetar helst med återbrukat material. Sådant hon hittat, fått eller ärvt. Hennes konst kretsar kring frusna minnesbilder, ofta från barndom och uppväxt, som hon gett ny gestalt. Ni möter hennes verk i den nedre utställningshallen.

Katarina Warrenstein är född 1954 och uppväxt i Solna. Hon beskriver sig själv som en människa som aldrig riktigt känt att hon passat in, inte förrän hon, efter Nyckelviksskolan, kom till skulptur på Konstfack där hon gick 1979–1984.

Hon lever och arbetar i Stockholm och är medlem i det konstnärsdrivna galleriet Studio 44. Hon har sin ateljé i ett 1700-talshus på Söder och går dit varje dag. Hon trivs med ensamheten. Då kommer minnena.

– Det är som en ständig ström av bilder inom mig. Ibland plågsamt intensivt. En del flyter bara otydligt förbi, men ibland fastnar något och kommer upp till ytan. Jag grabbar tag i det och ser vad det kan vara.

Så beskriver Katarina Warrenstein sin arbetsprocess; en känsla som hon först arbetar intuitivt med, därefter kommer tankarna på utförande, och vad hon vill säga.

Hon använder många olika material; brons, trä, textil, men har på senare tid blivit allt mer inriktad på att återanvända både material och föremål. Hennes lekfulla skulpturer innehåller ofta objekt som tillhört någon för henne speciell person.

– Mina föräldrar dog med mycket kort mellanrum, så det blev mycket att ta vara på. Vi körde allt till landet och nu håller jag på att succesivt gå igenom det där, då hittar jag mycket som jag kan använda.

Hon har som målsättning att allt arbetsmaterial ska vara nästan gratis och att hon ska kunna forma och frakta det mesta själv.

– Det är en reaktion på allt slit och släp jag upplevt som skulptör genom åren, jag har saknat en lätthet i arbetet. Nu känns det som jag fått en ny frihet i formspråket. Och dessutom blir jag självständigare.

Efter studierna har hon regelbundet ställt ut över hela landet. Liksom hon haft flera utsmyckningsuppdrag, bland annat en utomhusskulptur i brons, »Genom mörka skogen«, till Karolinska Institutet. Titeln återspeglar en barndomsberättelse.

– Jag hade en väldigt rik barndom, rik på människor och udda miljöer. Min mamma kom från Deje utanför Karlstad. Där hade hon en stor släkt och många systrar. Det var ett fantastiskt persongalleri, att träffa alla de här människorna, höra vad de tyckte och tänkte och se hur allt hängde ihop.

Också på pappas sida var det en stor släkt med många personligheter. Det är ur dessa upplevelser Katarina Warrenstein hämtar sin inspiration. Det är glada och goda minnen men också sådant som var tungt och förbjudet att tala om.

– Det inträffade ju händelser som man aldrig pratade om, men som färgade av sig på alla som var berörda. Sådant som förändrade deras liv för alltid.

Ett centralt verk i utställningen heter »Den andres ögon«. Det härstammar också från ett barndomsminne, en gestaltning av känslan att vara påpassad.

Verket består av en mängd tunna metallgalgar, kemtvättsgalgar, överklädda med vitt papper. På pappren har hon målat stora svarta ögon. Galgarna hänger i olika höjd från taket och rör sig, snurrar – ögonen rör sig. I installationen hänger också ett kvinnoplagg och ett mansplagg.

– Jag har sparat galgar för att jag tycker om formen, det blir en luftighet. Och kläderna, ja de är från två personer som haft stort inflytande över mitt liv, säger Katarina Warrenstein och sammanfattar;

– Min utställning handlar om det vanliga. Det som många konstverk handlar om. Tiden döden, minnet, saknad och längtan. Och den stora gåtan, livet. Det vill säga nästan allting … Till exempel hur kan den människa jag vet är död, vara här i rummet med mig, med sin personlighet? Och hur kan det vara så att jag aldrig mer får se de människor som är så nära mig, i rummet? Jag är mycket kvar i det förflutna och det är minnen som styr vad jag gör.

Ellinor Hagman

Thu, 11 Feb 2021 07:07:15 GMT

DÔMEN TAR PLATS I GALLERIET

Lilla galleriet är vikt för museets samarbete med de konstnärliga grundutbildningarna. Elever från Stenebyskolan i Dals Långed och Tillskärarakademin i Göteborg har tidigare ställt ut här. I år får tre studerande från Dômen konstskola i Göteborg den möjligheten.

Först ut är Ellinor Hagman från skulpturutbildningen. Hon visar två verk, »Kapsel« och »Yarn Pixels«. Båda verken bygger på en intervju som Ellinor Hagman gjort med sin finska farmor där hon berättar om sin uppväxt och dramatiska upplevelser under finska vinterkriget.

Intervjun spelas upp i verket »Kapsel« och samtalet iscensätts med en köksinteriör, två stolar vid ett bord, och i fonden en video och en 3D-animation.

– Jag ville gestalta det här mötet mellan farmor och mig. Allt som syns (och hörs) i installationen relateras till något som hon berättar. Med hjälp av bilder och objekt vill jag förankra minnet, historien, i nutiden och få det att leva vidare … Min farmor har betytt väldigt mycket för mig. Hon är en väldigt stark person. Det är hon som alltid tagit med mig på museer och uppmuntrat mina konstnärliga intressen, berättar Ellinor Hagman.

Vi träffas i skulpturutbildningens lokaler på skolan som ligger i Björngårdsvillan, mitt i Slottsskogen i Göteborg. Det är vinter ute, kylig februari, och utsikten över parkens stora vita gräsmattor är anslående. I detta hus har Dômen konstskola huserat sedan 2005.

Men skolan är långt äldre än så. Den startades 1959 och hette då Tullan Flinks målarskola och låg nere i Nordstan. Efter några flyttar kom så tillfället att förvärva Björngårdsvillan som stod tom. Lokalerna ritades om och anpassades helt efter en konstnärlig verksamhet.

Skolan breder ut sig på tre våningsplan. Här finns stora ateljéer, gips- och träverkstad, svets, grafiska verkstäder, bibliotek, mörkrum, projektrum och en datorsal med programvara för film, med mera.

– Vi har mycket lärartid och hälften av tiden är det gästlärare som undervisar. Det ger en väldig bredd och förbereder de studerande väl för högre konstnärliga studier, framhåller Anna Persson, skolchef och själv konstnär.

Idag erbjuder Dômen konstskola tre 2-åriga grundutbildningar; grafik, måleri och skulptur. Totalt 64 studerandeplatser. Varje klass har sin huvudlärare, alla är yrkesverksamma konstnärer, och utöver det inbjudna gästlärare.

Skolan drivs i stiftelseform med statliga och kommunala anslag. Den står under Myndigheten för Yrkeshögskolans tillsyn och berättigar alltså till studiemedel.

För att komma in på Dômen konstskola krävs gymnasiekompetens eller motsvarande. Behörig att antas är också den som bedöms kunna tillgodogöra sig utbildningen. Man söker med arbetsprover, de är avgörande för om man blir antagen. Eleverna kommer från hela landet.

Många studerande går sedan vidare till konsthögskolor och designhögskolor i Sverige, men också till Norge och Finland och till Amsterdam, Wien, Glasgow, med flera städer i Europa.

– Men inte alla, säger Anna Persson, och påpekar att utbildningen kan leda till många estetiska yrken långt utanför den traditionella konstnärsrollen. Som till exempel filmare, attributör, scenograf, illustratör, serietecknare, animatör, arkitekt, bildpedagog, dekoratör, perukmakare, kreativ konsult, etc.

Vårens första utställare från Dômen, Ellinor Hagman, valde skulpturutbildningen för att hon ville arbeta med olika material i det tredimensionella rummet. Hon är mer än nöjd med skolan.

– Här har jag fantastiska relationer till klasskamrater, fått mycket teknisk kunskap, men även lärt mig mycket teoretiskt om konst. Jag lär mig något nytt om världen varje dag, säger Ellinor Hagman.

Nu söker hon sig vidare till konsthögskolor över hela Europa. Helst vill hon till Helsingfors, staden där farmor och farfar träffades …

Astrid Sylwan

website@sitemodify.com (Website Editor) — Sat, 05 Sep 2020 05:47:54 GMT

HON KÄNNER VÄRMEN I MARKEN HON GÅR PÅ...

Hon sökte tio gånger innan hon kom in på Konstfacks masterutbildning för fri konst. Då var hon 29 år. Sen gick karriären snabbt. Idag är Astrid Sylwan en av Sveriges mest hyllade abstrakta målare. Möt henne i utställningen »Hon känner värmen i marken hon går på och alla haven som hon simmar i«.

En obändig målmedvetenhet och en nästan ofattbar uthållighet har fört henne dit hon är. Målare skulle hon bli, men vägen dit var lång.

Under de tio år det tog för Astrid Sylwan (f 1970) att komma in på en konstnärlig högskoleutbildning slipade hon sina verktyg, också teoretiskt. Två förberedande konstskolor samt universitetsstudier i konstvetenskap, kulturgeografi och estetik hann hon med innan Konstfack släppte in henne. Ansökningen bestod av en serie små blomstermålningar, pelargonier.

– Jag visste bara att jag ville måla, men inte vad jag skulle måla, säger Astrid Sylwan och skrattar varmt åt den »ocoola« person hon var på den tiden. Måleri stod inte högt i kurs på konsthögskolorna i slutet av 1990-talet, Nya media var trenden. Men Astrid Sylwan framhärdade. Som tur var hade Konstfack en professor, Anders Widoff, som såg hennes talang och fick henne att släppa loss i färg och format.

– »Astrid, gör något! Måla det största du kan!« sa han och det gjorde jag …

2005 avslutade hon studierna och efter det har vägen kantats av lovord, utställningar och uppdrag.

Storskalighet har blivit ett signum för Astrid Sylwan, liksom högt uppdriven färg, kraftfullt och självsäkert pålagd i lager på lager. Målningarna är stora, ofta flera meter höga och breda. Och de många offentliga verken är gigantiska. Som »Ramble and Roam« en 30 meter lång keramisk vägg (10 000 plattor!) i Umeå. Liksom »Skies« ett annat keramiskt verk på Stockholm Citys östra plattform.

– Att måla stort är ett sätt att våga ta plats, och det var viktigt för mig förr. Nu tycker jag om stora målningar för att man inte bara tittar på dem, man är i dem. De omsluter dig och du får en kroppslig upplevelse. För att se helheten tvingas du röra på dig och det blir nästan som en dans, det tycker jag om.

Astrid Sylwan målar abstrakt, i den meningen att det sällan finns några medvetet figurativa inslag i verken. Ofta har hon en idé som hon utgår ifrån, sedan arbetar hon intuitivt, försätter sig i ett meditativt tillstånd.

– Jag brukar kalla mig för landskapsmålare när folk frågar. Inte så att jag ställer mig ute i naturen, men på ett annat sätt. Jag jobbar känslomässigt med mitt måleri. Det är en sorts spegling av mitt själsliga och psykiska tillstånd och vart jag befinner mig just nu.

Titlar är viktiga för henne. De kommer till när målningarna är färdiga och hon funderar mycket på dem.

– En titel speglar alltid någon form av känsla. Den ska inte förklara verket, men hjälpa till att lyfta blicken.

För länge sedan målade Astrid Sylwan i olja, men blev sjuk av lösningsmedlet. Nu använder hon akrylfärg och är lyrisk över dess kvaliteter.

– Akrylfärg har fantastiska egenskaper, man kan blanda ut den och det blir som akvarell – eller man kan jobba tjockt och pastost. Akryl har så stor bredd i uttrycket. Men det är ett väldigt snabbt medium, man kan inte vänta tills imorgon med att tvätta ur. Man måste ta snabba beslut. Låter man färgen halvtorka lämnar det spår … men det är också en kvalitet man kan använda.

Talar man inspiration, så är det ord, språk – helst poesi – snarare än bild, som betyder mest för Astrid Sylwan. Hon nämner Gunnar Ekelöf och Karin Boye. I bakgrunden finns också en morfar, Gotthard Gustafsson. Han var intendent på Nordiska museet och målade och skulpterade de mest fantastiska saker. En konstutställning med Per Kirkeby på Moderna museet för länge sedan, är också omöjlig att gå förbi.

– Det mötet förändrade mig i grunden. Jag var 19 år och hade aldrig sett något liknande. Kirkeby öppnade en dörr för mig som jag inte trodde fanns, och det språket har färgat mig. I många år försökte jag måla som han. Det funkar ju inte, men jag har hans måleri i mig. Precis som jag har min klassiska skolning. Tio års modellstudier sitter i kroppen, säger Astrid Sylwan och menar att den kunskapen är nödvändig för att det abstrakta måleriet ska få innehåll och djup.

Ann-Jeanette Sjölander

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 04 Sep 2020 05:45:15 GMT

NÖRD PÅ CIRKLAR OCH SYMMETRI

Det sparsmakat återhållsamma har alltid tilltalat Ann-Jeanette Sjölander.

– Jag älskar symmetri och kan hålla på i evigheter med att mäta och planera, säger hon. I den nedre utställningshallen visar Ann-Jeanette Sjölander sina senast teckningar och målningar från ateljén i Stockholm.

Med passare och linjal, akryl, blyerts och färgpennor lockar hon fram de mest märkligt lysande former. Det är ett pillgöra. Noggrant fyller hon de cirkulära formerna med linje efter linje. Ett verk kan ta många veckor att göra. Effekten blir mjukt tredimensionell. Somliga associerar linjen till garn, men sådana kopplingar avvisar Ann-Jeanette Sjölander bestämt.

– Nej, det har inget med garn att göra, fast jag har hört tanken förut. Det är bara så att jag är nörd på symmetri. Jag blir hög på det här görandet, sitta ner och mäta och planera. Jag tror det är lugnande. Visst har jag gjort några försök att jobba mer expressivt, men det var helt misslyckat. Det är inte min grej. Jag vill lägga band på mig i stället, säger Ann-Jeanette Sjölander.

I åratal har hon grävt djupt ner i symmetrins vetenskap och uttryck (det finns flera olika typer av symmetri). Läst mycket och utvecklat ett konstnärligt språk som är omisskännligt hennes eget.

– Radial symmetri, alltså en symmetri som följer radien, förekommer till exempel jättemycket i naturen, i växter och organismer. Den kopplingen gillar jag! Plötsligt blev mina bilder inte så abstrakta och återhållna, utan organiska!

Ann-Jeanette Sjölander kommer ursprungligen från Malmberget. Redan i åttaårsåldern visste hon att hon ville bli konstnär, en farmor som var amatörkonstnär inspirerade. Hon gick Valands Konstskola i Göteborg 1983-88. Några år därefter flyttade hon till Finland för att vara gästlärare på Nordiska Konstskolan. Hon blev kvar i elva år och ställde ut på många olika ställen i Finland innan hon flyttade tillbaka till Stockholm.

En ryggskada tvingade henne att överge det mer fysiska sätt hon dittills jobbat på. Från att ha snickrat stora former i trä, övergick hon till att rita och måla på papper. Och kärleken till symmetrin, geometrin och de sparsamma formerna utvecklades i en annan riktning.

Hennes arbetsprocess är sträng planering. Först gör hon en skiss på rutat millimeter papper. Formernas konturer överför hon därefter till det stora pappersarket på vilket verket sedan växer fram. Hon väljer det största ark hon kan hitta, kombinationen av ark kan ibland bli två meter högt.

– Det första jag mäter ut är mittpunkten, sen arbetar jag utifrån den.

Processen är likt ingenjörens; blyertspenna, linjal och passare är verktygen, därefter kommer eventuell färg.

Ska formen vara svart, grundar hon formen med akrylfärg och går därefter på med färgpennor och/eller blyerts. Lägger linje efter linje med linjal.

– Mina linjaler är helt utnötta och vingliga!

Ibland vibrerar färgen som vore den fluoriserande? Men så är det inte.

– Nej, jag använder vanliga färgpennor. Om färgen lyser beror det på relationerna mellan färgerna.

Förr jobbade hon huvudsakligen med kvadrater, nu är det mest cirkulära former.

– Cirklar fungerar bäst på ett rektangulärt pappersark. Då får också luften utanför dem energi.

För Ann-Jeanette Sjölander, som för många andra konstnärer, är den konstnärliga processen också en rent fysisk upplevelse.

– Jag känner i hela kroppen när det blir rätt, säger hon och beskriver på liknande sätt hur andras konst kan påverka henne, som verk av Mark Rothko, Joel Shapiro och Agnes Martin.

– Man hissnar och blir alldeles yr i bollen, det är nåt sinnligt utomjordiskt … första gången jag såg en Mark Rothko i verkligheten började jag gråta!

Tillskärarakademin i Göteborg

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 03 Sep 2020 05:41:06 GMT

DENIM – SOM NI INTE SETT DET FÖRUT

Samma vecka som coronarestriktionerna slog till, påbörjade studenterna på Tillskärarakademin i Göteborg vårens stora designprojekt. Att utföra praktiskt arbete på distans är inte helt enkelt. Men de klarade det galant och resultatet kan vi se i Galleriet.

Museets samarbete med Tillskärarakademin i Göteborg består denna gång av en utställning med experimentella klänningar och hattar i denim. Det är resultatet av ett projekt som förstaårsstudenterna på Modist- och Skrädderiutbildningarna genomförde i våras. Projektet heter »Skala, volym och förskjutningar«. Med dessa tre ord som utgångspunkt skulle studenterna skapa en experimentell klänning, respektive två hattar med tydligt släktskap; en avantgardehatt och en ready-to-wear-hatt. Projektet startade med en individuell research, skiss- och formprocess som sedan förverkligades genom mönsterkonstruktion och hantverksmässig sömnad.

Materialet de fick använda var lika för alla; en ekologisk denim från Nudie – ett anrikt Göteborgsföretag som jobbar med jeans. Denim är ett material med många utmaningar, det är kraftfullt, oliksidigt och med tydlig struktur.

Projektet pågick under flera veckor och det var precis i uppstarten som skolan stängde på grund av corona. Studierna gick över till att ske på distans. Nu gällde det att jobba hemifrån.

– Det var nog det svåraste, att inte få vara på plats och inte ha tillgång till de redskap och material som finns på skolan, säger Tova Berg, student på modistlinjen. Men utifrån de förutsättningarna är hon nöjd med sitt resultat.

Tova Bergs avantgardehatt blev en hög V-formation, som två spiralformade spröt som strävar uppåt/utåt, och inspirationen hämtade hon från en bild på en väg som delade sig upp mot himlen. En bild från det moodboard hon gjort med utgångspunkt från de tre projektorden; skala, volym och förskjutningar. (I researchprocessen ingår att alla studenterna gör ett så kallat »moodboard« – ett inspirationscollage av bilder, teckningar, ord m m, utifrån hur de uppfattar uppgiften. I detta collage tar de sedan avstamp för sitt skapande.)

Men innan hon satte saxen i tyget, skissade hon tredimensionellt, det vill säga draperade och modellerade med olika kvaliteter av papper på ett frigolithuvud i full skala. På så sätt sökte hon sig fram till formen som hon ville ha den, och som hon sedan sydde upp i denim. Nåja, så enkelt gick det ju inte.

– Denim är ett väldigt tungt material och jag bygger ju min modell på höjden så det var en utmaning. Bland annat tog jag en pincett och drog ut vissa trådar ur väven. Jag lade också in en speciell typ av ståltråd i sidorna för att kunna böja formerna och få dem att stå uppåt, berättar Tova Berg.

För att ytterligare stärka upp mönsterformerna använde hon flera olika typer av mellanlägg i lager på lager.

Den tekniken använde också Pernilla Vesala, student på skrädderi, för att få formerna att stå upp i sin experimentella klänning. Hon valde ordet »förskjutning« som utgångspunkt och mer konkret har hon tänkt på skolios, det vill säga ett tillstånd då ryggraden är krökt åt sidan.

– Om man tänker sig att en klänning har skolios, hur skulle den se ut? Så började jag drapera på docka med olika typer av papper. Snabbt, upp och ner med olika idéer, utan att tänka så mycket. Från början blev det en form på vänster sida och sedan en form på höger sida av kroppen. Sakta knöt jag samman dessa. Sen kom frågan hur jag skulle få dem att hänga kvar på kroppen och att stå upp som en skulptur? Jag var tvungen att sätta in ett axelband. Formerna hålls upprätt genom alla mellanlägg och det grundarbete jag gjorde, säger Pernilla Vesala.

Att drapera på docka eller huvud i full skala och med papper i olika kvaliteter, är ett mycket spännande och förlösande sätt att söka sig fram till en design på, tycker både Tova Berg och Pernilla Vesala.

Sammanlagt är det tolv studenter som ställer ut: Tova Berg, Emelie Granqvist, Michelle Grund och Gustav Wulff från Modistlinjen. Joanna Lindqvist, Emelie Zoe Hellström, Johanna Lundgren, Lucia Paust, Linnea Rosvall, Clara Tybrandt, Beatrice Uhras och Pernilla Vesala från Skrädderi.

TEST COPYRIGHT

website@sitemodify.com (Website Editor) — Wed, 27 May 2020 13:38:40 GMT

Visas i övre hallen

5/9–14/11 2020 – Astrid Sylwans abstrakta färgexplosioner är svåra att undvika när man ser dom. Det är som att få färgen kastad över sig. Den inneboende energin som hennes målningar har tycks utstråla lika mycket eufori som desperation. Det är därför också ett måleri där betraktaren själv tvingas pendla mellan olika känslolägen.

Helene Billgren

website@sitemodify.com (Website Editor) — Tue, 28 Apr 2020 13:24:31 GMT

BESÖK I HELENE BILLGRENS VÄRLD

»Helene Billgren har aldrig varit bättre än nu«. Rubriken toppade en av Sveriges största dagstidningar i november. Då fyllde hon hela Liljevalchs med sin konst. Nu har hon laddat om och kommer till Dalslands konstmuseum med flera nya målningar men också teckningar, objekt och assemblage.

Det har varit mycket Helene Billgren den senaste tiden. Först den stora retrospektiva utställningen »faran är över« på Liljevalchs konsthall i Stockholm i höstas. Kritikerkåren var enig; Helene Billgren – flickrumskonstens nestor – har kommit ut som en av Sveriges bästa samtida målare. I januari var det så premiär på realityserien »Äkta Billgrens« i SVT, sex avsnitt om familjen Billgren; Helene, exmaken Ernst och barnen Elsa och Sigge.

– Ja, tänk att utställningen och hela den där teveinspelningen gick i check, det är ju bara fantastiskt! Och det är jag väldigt tacksam för. Men nu gäller nya saker. Jag målar och sedan arbetar jag med scenografi och kostym till en dansföreställning för Riksteatern, berättar Helene Billgren på telefon från Stockholm en dag i slutet på april 2020, när Sverige är satt på sparlåga och en tung coronavante ligger över hela landet.

– Allting är bara hemskt. Jag har ateljé på Konstakademin på Drottninggatan, mitt i stan bland alla regeringsmänniskor, och där är så ödsligt nu, allt är nedstängt. Då kommer det här som en liten ljuspunkt, fast det är ju inte heller helt oproblematiskt att ta sig till Dalsland …

Helene Billgren är född i Norrköping 1952. Flyttade till Mölndal när hon var nio. Studerade på Valands konsthögskola i Göteborg 1982–1987. Det är där hon träffar Ernst Billgren som hon var gift med 1983–2012. På Valand träffade hon också Stefan Uhlinder (som också ställer ut på museet denna period, se separat artikel). Tiden före Valand var famlande. Lite jobb här och där, i hemvården och som städare på Sahlgrenska bland annat. Först när hon fick ett ritblock under armen kände hon att hon kommit rätt. Sedan har konstnärskarriären nästan gått som på räls.

Tidigt hittade hon en egen stil. En cool flicka/kvinna av 60-talssnitt med tuperat hår, jeans eller kjol är ett motiv som Helene Billgren återvänt till. Distinkt tecknad med kol och involverad i lite humoristiskt skruvade situationer. Flickan finns också med i de senaste målningarna, nu är hon liten och mer diffus i konturerna, ofta bakifrån, ståendes som förundrad i ett översköljande färgstarkt landskap.

– Flickorna har varit jätteviktiga för mig ända sedan barndomen. Jag och min syster höll på jättemycket med klippdockor. Vi letade i tidningar och vi ritade tjejer, mannekänger och kläder. Sen kom det där bort lite. Jag försökte vara lite mer »seriös« i mitt måleri.

Ett tag målade jag mor och barn och sånt … det skulle vara socialrealism … ja herregud! säger Helene Billgren och skrattar.

– Det var Ernst som fick mig att bejaka det där igen. Han sa: »Fan gör vad du vill, det här är ju bra, det är ingen annan som gör sånt.« Sen började jag göra objekt och tog upp tekniker som man gör som barn; trä pärlor, sy korsstygn, skrapa och sudda på ett speciellt sätt. Alla de här sakerna som jag älskat. Det var väldigt härligt att få göra det igen.

Ett förflutet som hästflicka kan också spåras i Helene Billgrens bildvärld. Och under en lång period tecknade hon nästan bara sjuksköterskor.

– Jag tyckte om att teckna med vitt. Och rött, då blir det lite blod också, och en snygg färgkombination! Sen behövde jag ju inte hitta på så mycket händelser, bara en sjuksköterska signalerar ju att det är något viktigt på gång!

– Jag jobbade ganska mycket med det här röda korset också. Det som betyder både »hjälp« och »hjälpa«. Det där är viktigt för mig; att det finns både en positiv och en negativ ingång i det jag gör. En tvetydighet. Då tycker jag att jag har lyckats. Under en 20-årsperiod målade hon inte alls.

Nu är det måleriet som upptar Helene Billgrens mesta tid. Det är inte helt enkelt. Hon målar med akryl och med pannån liggande på golvet. Det är tungt och svårt och hon kan bara hålla på ett par timmar om dagen, sen blir det för jobbigt för både ryggen och hjärnan.

– Jag lade av för att det är väldigt dränerande att måla. Det är färg, form och innehåll som ska samsas och få ett bra gemensamt uttryck. Den kombinationen! … Herregud, alltså!

Stefan Uhlinder

website@sitemodify.com (Website Editor) — Mon, 27 Apr 2020 13:24:33 GMT

OM MÄNNISKANS OCH ANDRA ARTERS BYGGEN

Stefan Uhlinders konstnärskap kan tydligt delas upp i två spår. Figurativt måleri å den ena sidan, mönsterkomposition på textil och papper å den andra. I båda fallen spelar hus och träd väsentliga roller. Möt hans myllrande bildvärld i den nedre utställningshallen.

I unga år ville Stefan Uhlinder bli botanist. Men pappa, elektrikern, avrådde. Inte anade han då vad som väntade istället! Stefan Uhlinder valde konstnärsbanan och hamnade efter några förberedande skolor på Valands konsthögskola i Göteborg tillsammans med bland andra Helene Billgren (se separat artikel). – I början av 80-talet var Valand ganska »lös« i konturerna. Skolan låg på Lindholmen, en rest från det röda 70-talet, och en tämligen förslummad miljö. Undervisningen var klent strukturerad och närvaron av studenter förvånande låg, berättar Stefan Uhlinder och skrattar lite åt saken. – Göteborg på 80-talet var dock en spännande plats. Vi studenter såg till att öppna ett studentgalleri Rotor i centrala Göteborg och vi drev en väldigt populär svartklubb, kallad »Klubben«! Det är på galleri Rotor som Stefan Uhlinder och Helene Billgren för första gången ställer ut tillsammans 1985. Det har blivit sex gemensamma utställningar sedan dess. Numer gör de också verk tillsammans, allt under beteckningen BU. På Dalslands konstmuseum disponerar de var sin våning och det är två soloutställningar, fast säkerligen slinker det in ett och annat BU-verk också …

Efter Valand flyttade Stefan Uhlinder tillbaka till Stockholm. Men mycket av hans hjärta finns kvar i Göteborg. Bland favoritplatserna är Botaniska trädgården. Förstås. Här får botanisten i honom fritt spelrum. Han avslöjar att han nog tagit upp ett och annat ovanligt rönnbärsfrö från marken i Botaniska. Att driva upp träd från frön är nämligen en annan konst som intresserar honom. Så går också naturen som en röd tråd genom Stefan Uhlinders konstnärskap. Han tecknar frön och frökapslar, bin, bikupor, blommor … men framförallt träd. I mikroperspektiv eller på avstånd. Vi ser dem i det solitära oljemåleriet och i mönsterrapporternas upprepningar. I hans motivvärld ställs ofta naturen mot människan. Träd mot hus. Modernistiska huskroppar hänger i tunna trådar från trädens grenar.

– Jag brukar sällan bestämma mig i förväg för vad en målning ska handla om. Ofta sitter jag och tittar på enkla, tanklösa skisser och då kan jag få syn på något som jag jobbar vidare på. Ofta handlar det om en slags spänning mellan mänskliga byggen och andra arters byggen, ja, hela biosfären, säger Stefan Uhlinder. Mönsterrapporternas motiv kan tolkas som en civilisationskritik om man så vill. Eller så tittar man bara på verken rent visuellt, upplever den dekorativa effekten av färg och form. Det är den här dubbelverkan som finns inbyggd i de repetitiva mönstren som fascinerar honom.

– En mönsterrapport är lite som ett frö. När det växer bildas plötsligt en ny gestalt! Hans fascination för mönster leder tillbaka till uppväxten på Söder i Stockholm. Hemma hos en moster stöter han för första gången på Josef Frank, den svensk-österrikiske arkitekten och formgivaren som skapat en odödlig mönsterskatt.

– Jag tittade på hennes fina gardiner och försökte komma på hur de där fantasifulla mönstren skapats. Det är inte helt enkelt att förstå. Boken Pepis flora blev en nyckel. Idag behärskar Stefan Uhlinder konsten till fulländning. Han har kurser i mönsterkomposition (varit på Stenebyskolan i Dals Långed bl a) och han är textilansvarig på KKV, Konstnärernas Kollektivverkstad, i Stockholm. Men någon »textilare« i vanlig mening ser han sig inte som. Han trycker på bomull, linne och papper. Både för hand och digitalt. Men det är inte brukstextil han skapar. Hans mönsterrapporter är unika verk precis som målningarna.

– Fast jag skulle gärna göra metervara, men det är en tuff bransch. Som konstnär har han använt tekniken i flera offentliga gestaltningsuppdrag. Bland annat i det prisade uppdraget för Tunets Trygghetsboende i Råcksta som fått unika möbeltyg och tapetverk av Stefan Uhlinder.

Sju studenters arbeten

website@sitemodify.com (Website Editor) — Sun, 26 Apr 2020 13:24:37 GMT

HUR EN FUL FISK BLEV EN JACKA … OCH ANDRA SKRÄDDADE BERÄTTELSER

Museets samarbete med Tillskärarakademin i Göteborg fortsätter. Den här gången är det sju studenter från Skrädderiutbildningens andra årskurs som ställer ut. De visar resultatet av ett projekt kallat Det Nya Hantverket .

De sju studenterna representerar olika grenar av den treåriga skrädderiutbildningen.

Ted Larsson , Isa Jungstrand och Rebecka Wettermark kommer från herrskrädderi. Emelie Brink Harrysson , Najma Yasmin och Nadire Salihi går damskrädderi och Rebecca Simonsson är inriktad på klänningsskrädderi.

– Studenternas arbete bygger vidare på de erfarenheter de gjort under första årets studier. Uppgiften nu, har varit att integrera nya metoder och tekniker för att hantverksmässigt skapa nya plagg, berättar Lina Rosquist, lärare i experimentell mönsterkonstruktion på skolan. I förutsättningarna har ingått att använda skolans laserskärare. En annan del har varit att utforska begreppet »experimentell mönsterkonstruktion« och integrera det i sin arbetsprocess. Projektet började med att varje student tilldelades en bild på en ful fisk som utgångspunkt och inspiration. Därefter följde en research-, skiss- och formprocess för att avslutas med mönsterkonstruktion och sömnad.

Ted Larsson går på herrskrädderi och har gjort en vit ulljacka med anslående broderi- och applikationsarbeten. Ja, det är faktiskt äkta grönskimrande skalbaggsvingar (importerade från Asien) som han broderat fast på jackans övre del. Och runt nederkanten vajar skira, röda vallmoblommor i sidenorganza på tunna broderade stänglar i grönt.

– Jag fick en bild på en drakfisk, det är en randig fisk med en massa taggar som lever i tropiska vatten, berättar Ted Larsson och säger att han tyckte uppgiften var svår. Hur skulle en fisk kunna inspirera till ett plagg? För hans del blev lösningen mycket personlig.

– Min bror gick bort i en överdos för några år sedan. Så jag kopplade ihop de två: droger och fisken. Eftersom drakfisken är giftig och injicerar sitt gift med en massa sprutor över hela kroppen. Men hur skulle jag kunna göra något vackert av något som är fult och hemskt …? Alltså, jag gick från drakfisk till droger, och från droger till vallmo. Så är kopplingen. Blommorna och de gröna bladen är laserskurna. Hela jackan är väldigt skör. Det var viktigt för mig att det var äkta material och riktiga tekniker för att få fram den här skörheten som finns i livet, säger Ted Larsson.

Rebecca Simonsson går klänningsskrädderi och har speciellt fokuserat på experimentell mönsterkonstruktion. Med den utgångspunkten har hon skapat sin lite flikigt geometriska klänning.

– Jag visste vilka former jag ville ha men visste inte hur jag skulle komma dit. I traditionellt klänningsskrädderi utgår man från färdiga storleksmallar och justerar på dem. Men den här gången jobbade hon istället direkt på en docka och klippte fram formerna i brunt papper och vitt bomullstyg. På så sätt fick hon fram mönsterdelar att sedan klippa själva klänningstygerna efter.

– Det har varit jätteroligt. En teknik jag definitivt tänker återkomma till, säger Rebecca Simonsson som också sytt den korsettbas som klänningen vilar på.

Emelie Brink Harrysson går damskrädderi och har också experimenterat med konstruktionen. Koffertfisken har varit utgångspunkten för hennes research. Den har små skira fenor med tydliga veck och en hård solid kropp. Hon har tolkat den i en cremevit ullkappa med detaljer i korallrosa siden. Ärmarna är speciella, de är plisserade.

– Fenorna förde mina tankar till plisseringar och det har jag alltid varit intresserad av så det bestämde jag mig för att experimentera med. Kappan är sydd till henne själv och hon har jobbat mycket med passformen, det vill säga mönsterkonstruktionen.

– Det är svårt att hitta mallar med bra passform över storlek 50. Då är det bättre om man ritar mönstret själv från grunden, säger Emelie Brink Harrysson.

Läs mer: www.tillskararakademin.se

Michael Johansson

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 08:15:29 GMT

PAKETERA FÖR NYTT LIV

Han är mannen som lyckats paketera en traktor, en bil och en husvagn i samma intagande konstinstallation! Nu ställer Michael Johansson ut på Dalslands konstmuseum.

– Det är viktigt att konsten talar ett språk som lyckas bjuda in betraktaren. Men den måste också innehålla något överraskande, något som skiljer sig från vardagen och hur man vanligtvis ser på saker. Annars blir det inget spännande, säger Michael Johansson, konstnär från Trollhättan som numer har hela världen som arbetsfält.

Michael Johansson (f 1975) bygger sin konst av det redan använda, vardagsföremål han funnit i sin omgivning, på loppis, i secondhandbutiker – eller i den inbjudande konsthallens förråd! Genom ett känsligt pusslande med objektens olika färger, former och ytstrukturer blir resultatet likt lekfullt abstrakta målningar eller skulpturer.

Han bygger med möbler, köksgeråd, lådor och pärmar, men också med större föremål som containrar, bilar och husvagnar. De sistnämnda objekten lyckades han förena i en uppmärksammad tio meter hög installation Self Contained, som visades i Umeå på Umedalens skulptur 2010.

Michael Johansson i ateljén i Berlin.

Från början var hans insamlande ostrukturerat, om än med en särskild dragningskraft till dubbletter … Numer samlar han oftast in de föremål han behöver specifikt, efter att idén är formulerad och platsen bestämd.

– Man lär sig vad som funkar lätt och vad som är svårare att använda. Ju mer kvadratisk form saker har desto lättare. Jag tycker om väskor och lådor och sånt, för de är ganska neutrala. De har en fin symbolik men tar ändå inte över.

Sen går han systematiskt tillväga. Packar varje luftrum minutiöst, lägger sak vid sak, tätt tätt likt ett pussel. Gamla former bildar nya. Han bygger torn och kuber eller fyller hela väggar och andra platsspecifika hålrum med de insamlade föremålen. Genom att färgsortera dem, lägger han till ytterligare en dimension. Själv beskriver han processen som att »nollställa« föremålen. Ta bort deras funktion och omvandla dem till något man känner igen men inte längre kan använda.

– Det är spännande att använda sig av det som har en historia, man ser slitage och att föremålen varit med om saker. Mitt arbete blir en slags ompaketering av ett tidigare liv, säger Michael Johansson.

På det här sättet har han jobbat ända sedan han avslutade sina studier vid Konsthögskolan i Malmö 2005. I denna veva sade han definitivt adjö till pennor, penslar och oljefärg och började bygga istället.

– När jag var ung hade jag en väldigt konservativ konstsyn, det var bara måleri och teckning som gällde för mig. Och det skulle vara tekniskt skickligt. Det var jag också, men jag hittade bara inget sätt att gå vidare med det, förklarar Michael Johansson på telefon från Seoul i Sydkorea, där han befinner sig för att förhandla om nya utställningsprojekt.

Idag verkar han på en global konstscen och har ställt ut på gallerier och konsthallar över hela världen, i Europa, Asien Australien och Amerika. Internet har haft en inte oviktig roll i sammanhanget.

»Never odd or even«

– Jag var med på en mässa i Berlin för elva år sedan och blev ganska uppmärksammad, många tidningar och magasin skrev om mig. Det spreds via internet och vissa dagar kunde jag ha över 100 000 besökare på hemsidan. Jag fick många inbjudningar och det som verkade intressant hoppade jag på, vilket ledde till en hel del bra projekt.

Så har det fortsatt. Michael Johansson tycks ständigt vara på resande fot. Mindre objekt bygger han i ateljén i Berlin, där han bor sedan drygt sju år tillbaka. Större verk byggs på utställningsplatsen av föremål som han samlar in lokalt. Är verken tillfälliga rivs de och föremålen återgår till varifrån de kom.

I Sverige har han gjort flera permanenta offentliga verk, senast avtäcktes ett utanför Sjömarkenskolan i Borås. Och han har mycket nytt på gång, bland annat i Norrköping, Örebro och Karlskrona.

Hendrik Zeitler

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 08:11:43 GMT

KAMERALÖSA BILDER FRÅN HAMMARKULLEN

Fotografen och konstnären Hendrik Zeitler tycker om utmaningar. En sådan är att fotografera kameralöst om natten. Metoden är både omständlig och extremt tidskrävande, men ger mycket speciella bilder. I den nedre utställningshallen visar han foton från Hammarkullen i denna teknik.

– Jag försöker skapa landskapsbilder utan storslagna vyer. På det här sättet vill jag ifrågasätta det traditionella landskapsbegreppet, säger Hendrik Zeitler som har stor erfarenhet av sedvanlig landskapsfotografering. På 1990-talet var han hyllad fotograf i den genren. Nu lockar begränsningarna honom mer och han menar att bilderna som han tagit kameralöst i skogen, på innergårdar, parkeringsplatser och lekplatser med mera, i och utanför hemmet i Hammarkullen (ett bostadsområde i Göteborg) berättar lika mycket om platsen som en traditionell landskapsbild. Att fotografera utan kamera är världens äldsta fototeknik, bland annat sprungen ur britten Henry Fox Talbots experimenterande på tidigt 1800-tal. För Hendrik Zeitler är tekniken en stark passion och en del av hans intresse för bilder som alltjämt är fotografiska, men som inte avbildar på samma sätt som vanliga fotografier. Att fotografera kameralöst ger foton som närmast ser ut som grafiska bilder.

– Jag går ut om natten eftersom jag jobbar med extremt ljuskänsligt material – en strimma månljus kan göra bilden helt svart. På plats i skogen bygger han sitt tält av fyra blixtstativ och många meter svart tyg.

Sedan bär han in en blixt i tältet, pappret exponeras av filtrerat blixtljus. Han exponerar fotopapperet så nära motivet som möjligt, och skapar en bild i skala 1:1.

– Objekten närmast pappret blir skarpa, med tilltagande oskärpa ju längre bort från pappret de är. Motiven blir också större ju längre bort från pappret de befinner sig, ett slags omvänt perspektiv.

Det ljuskänsliga fotopapperet transporterar han i flera lager av ljustäta påsar. Pappret måste sedan framkallas och fixeras för att bilden ska bli synlig. Oftast påverkas bilden också av de rådande ljusförhållandena – månen, gatubelysningens strålar, eller små hål i transportpåsarna – då bildas det som brukar kallas glitches i digitala sammanhang. Små intressanta »fel« i bilden, oväntade ljusstråk eller ljuspunkter.

– Det brukar bli en bild per natt, säger Hendrik Zeitler och bekräftar en stor uthållighet och ett outtröttligt tålamod. Han gör flera exponeringar av varje motiv och håller på tills han nått ett resultat han är nöjd med. Bilderna ska bli en bok så småningom. Hendrik Zeitler har bott i Hammarkullen i 20 år och lika många år har han använt motiv från stadsdelen i sina bilder. Men det är inte människorna och miljonprogrammets grå huskolosser som främst intresserat honom, utan naturen i området och spår av människor och liv i naturen. 2014 kom hans bok 424 (de första siffrorna i Hammarkullens postnummer) och 2018 kom Open Shutter Hammarkullen. Bilderna i den sistnämnda är fotograferade med storformatskamera och med mycket långa exponeringstider. På så sätt har allt som lyst och rört sig lämnat spår i bilderna. Ett annat sätt att experimentera. Hendrik Zeitler kom från Tyskland till Sverige som utbytesstudent för 21 år sedan. Han blev kvar och utbildade sig vidare i fotografi på fotohögskolan i Göteborg och konsthögskolan i Stockholm. Idag är han en väletablerad konstnär med många utställningar bakom sig, liksom flera prisade fotoböcker. Han är lärare på Akademin Valand i Göteborg och jobbar också med beställningsuppdrag.

Zamina Scillasdotter Håkansson

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 08:09:25 GMT

SKRÄDDARKONST I GALLERIET

Förra året samarbetade museet med Stenebyskolan i Dals Långed. Utvalda studenter fick ställa ut i lilla galleriet. I år välkomnar vi Tillskärarakademin i Göteborg till samma utställningslokal. Publiken kan se fram emot skräddarkonst på hög nivå och förstklassigt hantverk.

Tillskärarakademin ligger i Gamlestadens fabriker i Göteborg och här studerar ett 80-tal elever. Skolan har fem heltidsutbildningar. En grundutbildning i mönsterkonstruktion och sömnad samt fyra längre yrkeshögskoleutbildningar; Skräddare-herr, Dam & klänning, Modist, Scenkostym & historiska dräkter samt Mönsterkonstruktör. Dessutom ger skolan många kortare kurser.

– Våra studenter får jobb och man hittar dem både här hemma och utomlands. Många i viktiga positioner på prestigefulla företag. Studenten som gjort de här hattarna jobbar nu som modist hos Philip Tracy i London, säger Sofia Höfvner Skogh, rektor på Tillskärarakademin. Hon visar oss runt på skolan och pekar på några glasmontrar i en av korridorerna. De innehåller ett tiotal fantastiska hattar, fantasifulla och utförda med tveklös precision i hantverket. Philip Tracy, ja det är Englands mest hyllade hattdesigner … Att lära sig behärska de traditionella hantverksteknikerna är ett mål med undervisningen. Ett annat är att ge studenterna verktyg och styrka att våga experimentera, hitta och utveckla sitt eget formspråk. Den treåriga skrädderiutbildningen avslutas just med ett sådant examensprojekt kallat Min Vision. Då ska studenterna skapa en mindre kollektion och dessutom göra en muntlig presentation av sin arbetsprocess från research och idé till färdig produkt.

Det är ett sådant examensarbete vi nu kan se utställt i lilla galleriet. Upphovskvinnan heter Zamina Scillasdotter Håkansson och hon gick ut Tillskärarakademin i Göteborg 2019 med ett projekt kallat Närmare än naket. I denna kollektion kombinerade hon flortunna, hudfärgade organzaplagg med långa skräddade kappor i tyg av kraftigare karaktär, dels ett möbeltyg i blekt ormskinnsmönster, dels ett grönt vadderat tyg. Inspirationen har hon hämtat från kroppen i rörelse, dansföreställningar, dikter, musik och naturen. I botten ligger ett djupt grundat hantverkskunnande som hon utmanat och experimenterat med för att skapa form och uttryck.

– Min idé var att förena skrädderi, design och konst i plagg som också ska förmedla ett djupare budskap. Jag har tänkt mycket på hur sociala medier pressar människor att endast visa upp en kraftigt redigerad bild av sig själva. Man vågar inte visa sårbarhet. Många mår dåligt, men det är inget man pratar om, säger Zamina Scillasdotter Håkansson. Hon gjorde sin praktik hos Iris van Herpen i Amsterdam, en av det internationella avantgardemodets största stjärnor och en förebild. Idag driver Zamina sitt eget företag – Zamina Scillasdotter – på Kungsholmen i hemstaden Stockholm. I sin studio arbetar hon med beställningsskrädderi, men också med projekt inriktade mot konst, scen och röda mattan. Hon har själv dansat mycket.

– Jag jobbar i gränslandet mellan design, skrädderi och konst. Kanske ser jag mig själv mer som konstnär, det har alltid varit viktigt för mig att uttrycka mig, i text, musik, dans och nu i mina kläder, säger Zamina Scillasdotter Håkansson. Idag talar man mycket om hållbarhet, och modeindustrin får mycket kritik. Hur känns det att jobba i en sådan bransch? – Jag känner ett särskilt ansvar och har alltid hållbarhet i åtanke. Mina plagg ska uttrycka mycket men alltid gå att använda. De ska hålla länge och jag jobbar mycket med att de ska kunna användas på många olika sätt, säger Zamina Scillasdotter Håkansson och menar att hållbarhet ligger i beställningsskrädderiets natur, det är ett högklassigt hantverk som ger unika plagg som lever länge. Efter den treåriga skrädderiutbildningen har Zamina Scillasdotter Håkansson avlagt gesällprov och nu har hon fått sitt gesällbrev i damskrädderi. Ett bevis på att hon till fullo behärskar de traditionella skrädderiteknikerna.

– Jag har lärt mig hantverket från grunden och nu kan jag skapa fritt för jag har alla byggstenarna!

Jan Håfström

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 08:04:32 GMT

ARKEOLOG I SITT EGET LIV

Jan Håfström tillhör den svenska samtidskonstens allra största. Han avslutade sina studier på Konsthögskolan det magiska året 1968 och är fortfarande fullt verksam 82 år gammal. Fyra gånger har han representerat Sverige på Biennalen i Venedig och bara i år har han haft flera separatutställningar runt om i landet. Det är en ära att nu få presentera Jan Håfström på Dalslands konstmuseum.

Det är inte första gången han är i Dalsland. Några år på 40-talet har satt outplånliga spår. – Min mamma är född i Håbol och växte upp i närheten av Dals Ed. Vi åkte dit, mamma och jag varje sommar, och hälsade på hennes syster. De hade åtta barn och det var som en revolution för mig att komma ut där på landet, träffa alla kusinerna och få ingå i deras krets. Jag hade börjat teckna mycket då – rätt blodiga saker, sjörövare, pirater, krigsscenerier … – och de blev min publik. De stod i en ring runt mig och tittade och uppmuntrade mig att rita mer. De uppskattade också de lekar jag introducerade, som var en slags gestaltning av teckningarna. Mamma sydde kläderna till. De där åren har betytt väldigt mycket för mig, säger Jan Håfström som fortfarande gärna återkommer till Dals-Ed. Barndomens intryck och upplevelser går som en röd tråd genom Jan Håfströms konstnärskap. Omformade och återskapade, igen och igen. Speglade mot den lilla världen, familjen, såväl som mot den stora, globala och politiska. Med referenser till populärkulturens hjältar – Fantomen, Tarzan och Robinson Kruse – men också till litterära och konsthistoriska verk som varit viktiga för honom, som Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta (1902) om kolonialismens övergrepp.

Som målare debuterade Jan Håfström på 1960-talet då popkonsten var det nya. Många minns säkert hans stora, suggestiva, målning Skogen som länge hängde uppe i samtidssamlingen på gamla Moderna Museet i Stockholm. En sugande bild av diagonalt slingrande trädstammar inbäddade i grönt lövverk. Som lianer i en djup djungeln. Popkonst? Ja faktiskt.

Moderna Museet äger sammanlagt 52 verk av Håfström. Måleri, litografi, seriegrafi, skulptur, installation, teckningar och filmer speglar hans utveckling.

Bland de mest välkända finns den närmast ikoniska målningen Farmor från 1972. Liksom en serie kvadratiska målningar i akryl på masonit från 2002 då Jan Håfström introducerat Mr Walker, alias Fantomen civilklädd. En figur som blivit en signatur för Håfström. (2014 invigdes också en sju meter hög aluminiumskulptur av Håfströms springande Mr Walker på Järnvägsplan i Stockholm.) Målningarna har tydliga konturer och rena färgfält. Håfström använder serietidningsformatets platta, lättlästa ikonografi och tar det någon helt annanstans. Tonen är mörk och mystisk, som ofta i Jan Håfströms senare verk. – Mr Walker dök upp i mitt måleri första gången 2001. Men jag såg ju honom redan på 40-talet. Fantomen hade en helsida i VeckoRevyn, den kom varje fredag och den prenumererade min mamma på. Allt är sammansatt. Ofta vet man ju inte varför man ger sig på en sak förrän långt senare. Men idag kan jag se att det är något med Walkers kläder och hatt, som har en relation till min far. Och att han var en aning bortvänd, en aning frånvarande, en aning maskerad. En främling på flykt. De dragen har varit en slags energi för mig att hålla kvar den här figuren. Ett skäl att måla honom, precis som jag målade farmor. Arnold Böcklings målning De dödas ö (1886) är ett annat verk som Jan Håfström bearbetat och kommenterat.

Återigen hamnar vi i barndomen.

– När jag skulle börja skolan var jag fortfarande sängvätare. Det tyckte mamma var jobbigt och tog mig till en barnläkare för att få hjälp. Och där, i väntrummet, hängde en svartvit reproduktion av De dödas ö som jag satt och tittade på och var helt uppslukad av. Mamma har berättat detta efteråt, jag minns det inte själv. Men jag har alltid känt igen De dödas ö som om jag drömt om den. Kanske är det synminnet som ligger längst bak och som gjort att jag återkommit till den. Den skrämmer mig inte, tvärtom. Jag känner mig trygg med den, säger Jan Håfström. Den utställning som nu visas på museet innehåller delar av en tidigare utställning Paradise Lost? som Jan Håfström visade i Venedig 2009.

Lotta Melin

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 08:03:53 GMT

I MÖRKRET FINNS SKÖNHETEN

I den övre utställningshallen visas måleri, installation och skulptur av Lotta Melin, välkänd och hyllad koreograf som efter en kris tog farväl av dansen och började måla. Kroppen har varit hennes redskap, nu är den också hennes motiv.

– Som koreograf har jag alltid jobbat med andra konstformer, ljud, video, teater … och också scenografi och kostym, på det sättet har övergången inte varit så svår. Men det finns en väldigt stor skillnad: Som koreograf jobbar du med andra människor. Att hålla på med måleri är så mycket mer ensamt. Men det var också nödvändigt för mig då och en lättnad att inte behöva ta hand om andra, säger Lotta Melin. Lotta Melin är född i Gällivare 1961 och uppväxt i Umeå. När hon var 17 år flyttade hon till Stockholm för att vidareutbilda sig inom dansen. För snart fyra år sedan började hon måla som led i en läkeprocess efter en utmattningskrasch. Då hade hon arbetat framgångsrikt i många år under de krav som ställs på en frilansande kulturarbetare om hen ska överleva på sin konst. Att producera dansföreställningar är – förutom att skapa ett dansverk – ett omfattande arbete; söka pengar, anställa folk, sälja in föreställningen … etc, etc. Krafterna tog slut och 2013 sade hon ett officiellt farväl till dansen med verket Gare du Nord på Konstakademin. Expressens recensent var hänförd, och citerade med sorg slutraderna i programmet: »Med dessa tio föreställningar tar Lotta Melin avsked från danskonsten som hon bedrivit under senare år. Det kulturpolitiska klimatet i Sverige gör det omöjligt att fortsätta. Lotta Melin älskar sina dansare, sina medarbetare och sin publik, men vill inte riskera sin hälsa med att stångas mot en byråkratisk apparat där egensinnigt konstnärligt skapande får allt mindre plats.« – Politiken har förändrats, den har blivit så mycket mer byråkratisk. Du ska vara någon slags varumärke, sälja dig, åka på mässor … till slut är man inte konstnär längre, säger Lotta Melin.

I en dröm fick hon uppmaningen att börja måla. I samma dröm fick hon också instruktioner hur hon skulle måla; på rispapper med tusch, i rött och svart. Hon följde uppmaningen och överraskade både sig själv och omgivningen med den drivna tekniken. Det blev många bilder som för tankarna till kroppen och dess inre organ, till skelett- och kroppsdelar. – Jag fick mycket starka vägledningar och kom in i ett väldigt flöde. Det var som att trycka på en knapp, jag bara målade och målade och hade ingen tanke på vad det var. Nu när jag fått mer distans kan jag se att det är som en fortsättning av mitt koreografiska forskande. Hon ser också ett samband mellan målningarna och sin far som var läkare, ortoped. När hon var liten var hon ofta hos honom i hans behandlingsrum och såg alla röntgenbilder på skelett som hängde där. – Det var ju dem jag målade ! Han var läkare och hjälper mig att läka! Så tolkade jag vad som hände. Det blev som ett samtal jag förde med min pappa, som jag knappt träffade efter skilsmässan.

Utställningen, som heter Från mörkrummet, innehåller flera av dessa tidigare verk. Men också tre nya verk, tre självporträtt i akrylmåleri. – De porträtten är hämtade från ett foto jag hittade för några år sedan. Jag är ungefär fem år gammal och det är taget i en fotoautomat. När jag tittade på den här bilden blev allt så himla starkt. Vem var den här lilla flickan ? Hon såg ändå hoppfull och glad ut? Jag vet att kortet togs strax innan mina föräldrars skilsmässa, vilket var en omvälvande händelse i mitt liv. Efter den blev livet väldigt annorlunda och inte så roligt. Att måla dessa porträtt, som hon gjort i tre olika varianter, har varit ett sätt att gå tillbaka, framkalla fotot på nytt, återskapa minnet i ett nytt skimmer, menar Lotta Melin, som nu känner att måleriet är hennes medium.

Men hon har inte lämna dansen helt. De senaste åren har Lotta Melin skapat och framfört performanceverk till maken Jan Håfströms utställningar. Ett samarbete som började på Biennalen i Venedig 2009 och senast befästes 2018, då Håfström invigde en fast installation, Barnet i tornet på Örebro slott. Båda ställer nu ut måleri på Dalslands konstmuseum. Men denna gång kommer hon att framföra en performance i sin egen utställning. – Vi kommer att få verken att leva och ljuda! Hela min konstnärliga verksamhet finns ju med mig in i måleriet, säger Lotta Melin.

Alice Kettle

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 07:57:20 GMT

FYRA PALLAR FÖR MILJÖN

I Galleriet möter vi Alice Kettle, designer från Storbritannien som nu går möbeldesignlinjen på Stenebyskolan i Dals Långed.

Hon visar fyra pallar gjorda på fyra olika sätt och med olika uttryck. Med detta vill hon belysa hur olika tillverkningstekniker påverkar en produkts livscykel. En fråga som i förlängningen har betydelse för miljön. Alice Kettle (f 1992) kommer ifrån södra England. Hon har alltid tyckt om stolar och möbler och för fem år sedan fick hon tipset att besöka Möbelmässan i Stockholm. Hon gjorde så och det var där hon upptäckte Stenebyskolan och den 2-åriga masterutbildning skolan driver i samarbete med Göteborgs universitet; Wood Oriented Furniture Design. För ett år sedan beslutade hon sig att söka. Hon kom in och är inte besviken. – Allt jag oroade mig för, älskar jag idag. Att bo i ett litet samhälle vid sjön, att kunna gå i skogen. Och att få tillgång till och lära sig alla maskiner i verkstaden. Folk är så vänliga och hjälpsamma. Det är lätt att vara kreativ här. Det är lyx, och jag är oerhört tacksam, säger Alice Kettle.

När vi når henne för den här intervjun befinner hon sig ute till havs, utanför den brittiska kusten. På ett forskningsfartyg som arbetar med frågor runt plasten i havet. Hon är en av flera kompetenser som finns med på fartyget, här finns även fysiker och kemister, som ur olika perspektiv leder workshops i frågan. Vad kan en designer göra för att få människor att ta mer ansvar för miljön? Den frågan är ständigt aktuell för Alice Kettle.

Hon utbildade sig till produktdesigner på Edinburgh College of Art och har efter utbildningen arbetat med brittiska företag och organisationer som arbetar för miljön. Som Surfers Against Sewage, en marin organisation inriktad på att minska plastföroreningarna i haven, och Vegware, ett förpackningsföretag som endast använder komposterbara växtbaserade material. På Vegware var hon grafisk designer. Men längtan efter att arbeta självständigt och med händerna igen tog henne till Steneby.

Hennes första projekt på Stenebyskolan var de pallar hon nu visar på museet – The Process Project. – Projektet hade två mål. Dels var det ett sätt att lära mig alla maskiner i verkstaden. Sen vill jag göra folk medvetna om hur möbler blir till, processen? Det är lika viktigt som att veta var vår mat kommer ifrån, menar Alice Kettle som formulerar sin designideologi så här: – Efter att ha mött begreppet »emotionell livslängd« i min grundutbildning har jag undersökt vilken effekt berättelsen har på vår relation till produkter. Jag är intresserad av vad som ger ett objekt värde och hur faktorer som ägande, process, minne och öppenhet spelar in i detta. Dessutom är jag intresserad av att bygga positiva, långvariga relationer med våra ägodelar som hjälper till att bekämpa samtida miljöproblem. Mer om Alice Kettles olika projekt hittar du på hennes instagramkonto @alice.kettle.design Utställningen ingår som en del i museets samarbete med Stenebyskolan i Dals Långed.

Clay Ketter

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 07:20:57 GMT

DEN RÅA YTANS SKÖNHET

»Konstnären Clay Ketter är en av Sveriges mest betydande USA-importer…« skrev Moderna Museet 2009 och visade en stor separatutställning med Ketters konst. Ett tungt inslag i hans långa internationella karriär. Nu gör Clay Ketter ett gästspel på Dalslands konstmuseum med flera verk som refererar till byggnation och arkitektur, ämnen som alltid fascinerat honom.

– Nej, jag flyttar aldrig tillbaka till USA, säger Clay Ketter som kom från New York till Lund 1988. Kärleken, Jenny, fick honom flytta hit och nu, 30 år senare, kan han se tillbaka på ett rikt liv i de fria konsternas tecken. Först som musiker (trummis och sångare) och utställningstekniker, bl a på Rooseum i Malmö. Senare som fritt verkande konstnär med en växande familj, en musikstudio och ateljé i en gammal skola på landet strax utanför Lund. – Jag har haft mycket tur. Mitt första jobb var som assistent till Anders Tornberg, en legendarisk gallerist i Lund. Han ställde ut internationell samtidskonst, inte minst konstnärer från New York. Det blev en fantastisk språngbräda för mig som kom från ingenstans.

I mitten av 90-talet slog Clay Ketter igenom med sina så kallade »Wall paintings«. Konstpubliken förfördes av Ketters lekfulla grepp att ta gipsskivor, med tejp och spackel över skruvhål och fogar, och presentera det som konst. En sorts ready-mades i Marcel Duchamps anda. Men också ett sätt att lyfta fram skönheten i verklighetens råa ytor, utmana den flytande gränsen mellan hantverk och konst. Karriären tog fart, och idag har Clay Ketter med regelbundenhet ställt ut över hela världen och finns representerad i prestigefulla privat- och museisamlingar och institutioner. Efter genombrottet har han utvecklat sitt tema på olika sätt, bland annat genom foto. »Gulf Coast Slabs«, hans foton över nakna husgrunder på Mississippis Gulfkust, tagna efter orkanen Katrinas framfart, uppmärksammades mycket. Men fortfarande har han aldrig målat på duk. – Jag tycker det är hopplöst. Gipsskivor är ett så mycket mer stabilt material, säger han och pekar på de med stål förstärkta kanterna på ett litet verk. Att konstverken blir mycket tyngre och svårhanterligare är inget bekymmer, han har två assistenter som hjälper till vid de större byggnationerna. Idag är det ofta riktigt stora format som gäller på den kommersiella konstscenen.

Att Clay Ketter använder byggnadsmaterial blir mer logiskt då man vet att han också är utbildad möbel- och byggnadssnickare. I New York drev han byggnadsfirma vid sidan om konststudierna. Och under uppväxten, med tre systrar i New Haven, var hantverk och konst naturliga inslag. – Pappa gillade att tälja i trä och måla, han var ingenjör och hade ett 9–5-jobb, men sedan ägnade han sig åt sina intressen. Han var pianist också, och jag tittade mycket på honom och det han gjorde, berättar Clay Ketter, som har flera verk av pappan på väggarna i ateljén. De gjorde också flera samarbetsprojekt på senare tid, större målningar som hänger i ateljén. Vi åker till den ombyggda skolan i Stora Uppåkra. Här har basen i hans verksamhet legat i 16 år, men nu ska huset säljas och verksamheten flyttas till Malmö. Det är lite av en uppbrottstid. Anrika Sonnabend Gallery i New York, där han regelbundet ställt ut under 18 år, och som representerat honom i USA, har lagt ner sin utställningsverksamhet. I följd av detta beslutade Clay Ketter att ta hem det lager av verk som galleriet haft i förvar. Några av dem visas nu i Dalsland.

Vi tittar på »Two Moon Compound« från 2006. Det skulle kunna vara en lägenhetsskiss. Materialmässigt är inslagen många: masonit, glas, plywood, silikon, olja, furu … och ett litet grågrönt fält – en bit av en vägg från ett Lundby-dockhus.

– Jag älskar den där grågröna färgen, säger Clay Ketter, jag har säkert slaktat tvåhundra sådana dockhus. Materialen redovisas i verksbeskrivningen men är inte huvudsaken. – Det viktigast för mig är att göra ypperligt abstrakt måleri! Det här är en välfungerande abstrakt målning. Kompositionen är det centrala, man känner med en gång i kroppen när det blir fel. En målning ska upplevas, som betraktare behöver man inte veta något förutfattat, menar Clay Ketter.

Eva Hild

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 06:32:49 GMT

NÄR LERA BLIR KROPP

Redan vid debuten fick hon strålande recensioner och sålde till Nationalmuseum. Några år senare ställde hon ut i USA och hyllades i New York Times. Skulptören Eva Hild är representerad med stora verk både i Sverige och utomlands. Nu visar vi några av hennes stengodsskulpturer i övre utställningshallen tillsammans med verk av Clay Ketter.

– Nej, jag gör inte skelett och inte örontrumpeter, säger Eva Hild och ler. Hon har vant sig vid publikens reaktioner och förekommer mina frågor. Hennes vita, tunnväggiga skulpturer, former som sluter och öppnar sig i en fascinerande rundgång, kan ibland onekligen föra tankarna till skelettdelar … men lika gärna något annat. När de böljande formerna växer, lyfter, och fylls av rymd och ljus, blir de till himlakroppar, möbiusband (oändlighetstecken), snäckor, koraller … tolkningsmöjligheterna är oändliga. Själv beskriver hon dem som porträtt. Ett slags känslomässiga självporträtt. Redan i examensarbetet från HDK, Högskolan för design och konsthantverk, i Göteborg 1998, var hennes unika uttryck synligt. Runda former, buktande ut och in i varandra, utförda med en ofattbar teknik och precision. Nationalmuseum köpte in en av dessa. – Mitt examensarbete handlade om kärlformer, det inre rummet och tryck. Både yttre tryck; från samhället, relationer, barn … och det inre trycket, jag själv. Det var denna dubbelhet jag gestaltade och är ett tema jag fortfarande arbetar med, säger Eva Hild. Hon visar några foton ur sin konstnärliga produktion efter examen. Formerna är andra, men uttrycket, grundtonen, densamma. Vad som tillkommit är svart. – Det är svårt att blanda in färger, det är formen som är det viktiga. Jag åkte en gång till Holland på kurs för att jag trodde att jag skulle hitta ett sätt, men det gick inte. Jag insåg att det räckte att bara ändra färg på leran. Med svart lera kunde jag skapa ett mer dramatiskt uttryck.

Eva Hild (f 1966) bor i Sparsör, någon mil norr om Borås. I huset som en gång var butik och post och dit hon flyttade med familj och barn för 20 år sedan då hon blev klar med sina studier. Husen var billiga här då och hon fick en stor ateljé med fönster mot Öresjö (och med konstnärsparet Jarl Ingvarsson och Mari Capaldi som närmsta grannar). Brännugnen står i ena hörnet. I det andra, en provisorisk »slipverkstad« bakom blå plast. I övrigt är det fyllt med skulpturer i olika stadier, på golvet, på hyllor och väggar. Några är färdiga, andra i pågående och inpackade i plast eller tyg för att undvika att leran torkar för snabbt. Arbetsprocessen är lång. En riktigt stor skulptur kan ta upp till två år. Allt bygger hon för hand. Hon rullar långa »korvar« av stengodslera och arbetar in dem med ett litet verktyg, ring efter ring, på den kropp hon är på väg att forma. – Det här är ett långsamt, meditativt arbete. Men hantverket är oerhört viktigt för mig, jag älskar det, säger Eva Hild och visar hur skulpturen växer fram under hennes händer. Det behövs torkperioder emellan, så att leran blir hård och orkar bära den struktur hon avser att bygga.

Innan bränningen slipar hon formerna. Får de inte plats i ugnen sågar hon isär dem och bränner i omgångar för att sedan limma ihop dem med hjälp av glasfiber och lim. Därefter gör hon ibland ytterligare formtillägg och slipar sen ytorna mjuka för hand. Till de riktigt stora skulpturerna – som t ex »Rubato« som står vid kanalen i Malmö och är 6,5 meter hög – behöver hon teknisk hjälp. Då lämnar hon leran och gör en fullskalig modell i frigolit som sedan gjuts i delar i aluminium eller brons. Eva Hild är född i Lidköping och uppvuxen i Borås. Och det där med »skelett och örontrumpeter« är inte helt taget i luften. Hon är utbildad sjukgymnast och var på väg in på läkarlinjen (båda hennes föräldrar är läkare) men hejdade sig. – Jodå, jag sökte och kom in, flera gånger, men det var något som fick mig att tveka. Men vad man än gör, så har man ju alla erfarenheter i sig och använder dem på ett eller annat sätt. Vid 25 års ålder sadlade hon om. Farfar var bygdemålare och drev färgaffär i Tidaholm. På vinden hade han sin ateljé och det var dit den unga Eva Hild alltid sökt sig. Av farfar fick hon inspiration, mod och kraft att välja konstnärsyrket. Idag är Eva Hilds CV mycket långt och med utställningar och representation både här hemma och i USA, Tyskland och Kina, med flera länder.

Alla fotografier är tagna av Anna Sigge.

Love Lundell

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 06:18:39 GMT

VÄRLD MED OVERKLIGHETENS ÖVERTONER

I nedre utställningshallen visar Love Lundell måleri, collage och grafik. Här möter vi en figurativ bildvärld med drömskt surrealistiska övertoner. Ett intuitivt skapande där datorn är ett verktyg och det självreflekterande innehållet stort.

Love Lundells ateljé ligger i Årstaberg söder om Stockholm city, i ett stort grått kontorskomplex strax nära pendelstationen. Där möter han upp.

– Här är så fult nu, de bygger överallt. Vi har rivningskontrakt så snart ska de riva detta också, säger Love Lundell och visar vägen genom en kal korridor med dörr efter dörr i rad efter varandra. I huset huserar ett hundratal konstnärer. Här, i ett rum med två ordinära fönster, vistas han dagligen disciplinerat mellan kl 8 och 17, när han inte jobbar extra som utställningstekniker inne i city.

I ateljén råder full verksamhet. Han har en stor utställning på gång till Wetterling Gallery i Stockholm, vars »stall« han tillhör. Han har jobbat med den sedan förra hösten och allt ska vara klart i november. Sju uppspända dukar trängs längst väggarna, alla påbörjade. Detta är första gången han målar på duk och bara grundarbetet – att få till en plan vit yta – tar mycket tid. Ännu så länge är endast mindre bildfragment upplagda; människor i märkliga situationer och med förbryllande detaljer. Ett typiskt Lundellskt scenario. Han har en plan, men är förtegen med den. Ger dock – med glimten i ögat – en lightversion:

– Min fru sa: Jag tycker du gör för mycket nakna kvinnor. Därför har jag satt snoppar på allt …

Love Lundell bygger sin suggestiva bildvärld med en slags collageteknik. Egna minnen blandas med samplade bildelement, lånade högt som lågt. Ur populärkulturen likväl som ur filosofin, konsthistorien, eller från vad som helst som intresserar honom (ett nyvunnet antikvariatfynd, en bokserie om svenska landskap, gör honom lycklig!).

– Det är ett intuitivt skapande, säger han.

Han bygger motivet i datorn, skriver sedan ut de olika fragmenten och ritar av dem, så blir det ett original på papper. På liknande sätt växer målningarna fram.

Symbolismen, en 1800-talsrörelse kännetecknad av besjälad naturmystik och understråk av sexualitet och död, nämns ofta som referens i samband med Love Lundells konst. Det gör också Peter Doig (f 1959) en konstnär från Skottland.

– Jag såg en utställning med honom på Louisiana och blev hänförd. Det var en häftig upplevelse. Annars tittar jag inte så mycket på samtidskonst, det är jobbigt när man själv är konstnär, man blir omedvetet påverkad och det vill jag inte.

Han visar några av de verk som ska till Dalsland och kan, för varje motiv, berätta exakt varifrån varje bildelement är hämtat: från en bok, ett barndomsminne, en modetidning, en privatsajt med semesterbilder, en hemmafest, en parfymreklam …

Titlarna ger ofta betraktaren god vägledning för tolkningen. »The song of the 52 hertz whale« är ett collage, en ensam man knäböjer i en skog fylld av mystik och märkliga detaljer:

– Jag läste om en val som var ensam, 52 hertz valen (kallad så för att han sjunger på en frekvens olik alla andra valar). Han simmar runt jorden och skriker efter sin flock, men de är döda. Jag hade precis begravt min mamma då … det finns väldigt mycket symbolik i den bilden.

Love Lundell (f 1981) är född och uppväxt i Stockholm. Han har sin grundläggande konstnärlig utbildning från Nyckelviksskolan och Pernbys målarskola. 2005 började han studera vid konstakademin i Trondheim.

– Där lärde jag mig allt. Det var en fin tid. Och det var skönt att lämna Stockholm då. Jag längtar tillbaka hela tiden, säger Love Lundell som avslutade studierna i staden vid havet i Norge 2010. Nu har han varit verksam i Stockholm i snart tio år. Etablerat sig, ställt ut regelbundet både i Sverige och utomlands och finns representerad i statliga och kommunala samlingar.

Janne Peltokangas

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 06:11:37 GMT

SAMISK MYTOLOGI I FRI GESTALT

Museets samarbete med Stenebyskolan i Dals Långed fortsätter. Denna gång heter utställaren i Galleriet Janne Peltokangas.

Han har just tagit sin masterexamen på avdelningen för Metallgestaltning och vad vi ser är delar av hans x-jobb »Bridging the Gap – Story of my Lapland«. Peltokangas har samiska rötter, och arbetet tar avstamp i den samiska mytologin och tron att det bor en ande i varje föremål, allt har en själ.

– Jag växte upp i denna symboliska kultur där det finns ett direkt samband mellan natur, andar och gudar, och under perioder har jag fascinerats av tankar att andar kan imitiera föremål, säger Janne Peltokangas.

I smedjan har han bland annat jobbat med att ge en konstnärlig gestalt till de »skal«, kärl, andliga boningar, som de skulle kunna ha se ut, när anden flytt. Arbetet är en hyllning till förfäderna och den samiska kulturens traditioner. Janne Peltokangas flyttar nu tillbaka till Muonio i finska Lappland, 30 mil norr om Haparanda. Här är han arvtagare till en smedja som funnits i familjen i 300 år. Han har redan lång erfarenhet av att uttrycka sig konstnärligt och har deltagit i flera utställningar, bland annat i USA.

Magdalena Eriksson

website@sitemodify.com (Website Editor) — Fri, 24 Apr 2020 05:29:29 GMT

KLIMATÅNGEST SOM BLEV VERKLIGHET

Förra sommaren var inte som någon tidigare i den lilla bruksorten Latorp där Magdalena Eriksson bor och har sin ateljé. Skogen brann alldeles i närheten.

– Gula vattenbombplan flög över vårat hus varje dag och katastrofen kändes nära. Det var inte mycket till sommarhimmel, mer som en krigshimmel, säger Magdalena Eriksson. Varje dag cyklade hon de 1,5 milen in till Örebro, till arbetet som konstpedagog på ett behandlingshem. – Det var så hett att det kändes som om skosulorna började smälta under mina fötter, berättar hon över telefon med sådan styrka att den kyliga februaridagen plötsligt känns omfamnande och räddande. Upplevelsen satte djupa spår. Klimatångesten fick en stor skjuts framåt. Man ser det i hennes bilder. Det är i måleriet hon tar upp de stora frågorna, om födelse, liv, död, sorg, smärta, glädje och lycka … men också den lilla världen, det som berör i vardagen. – Måleri är som ett sätt att tänka för mig. Det är ett tillstånd som jag är i. Och det är oerhört viktigt att komma in i detta tillstånd. En bild tar lång tid. Jag hörde en gång en författare berätta om den omfattande research han gjorde innan han började skriva. Min research är också väldigt lång. Det handlar om en målerisk process. Jag måste komma förbi det omedelbart sedda. – Jag blev glad när jag kom in på Valand och inte på Konsthögskolan i Stockholm, jag känner mig mer besläktad med det starka, mer känslosamma Göteborgsmåleriet. Efter avslutade studier 1989 har hon regelbundet ställt ut så gott som varje år, ja i flera fall många gånger per år, på konsthallar och gallerier runt om i Sverige. Över hela landet finns hon representerad. – Det är väldigt viktigt för mig att ställa ut ofta. Jag tar på stort allvar att delta i samhället och det politiska samtalet med min konst. Sen tycker jag om kontrasten mellan den extremt ensamma tillvaron i ateljén och att komma ut och möta publiken.

I ett s k Artist statement har hon också formulerat sina drivkrafter; »Det mänskliga intresserar mig. Vad håller vi på med, vad händer egentligen? Jag vill synliggöra de underliggande processer som styr våra liv…« Magdalena Eriksson är född 1963, uppväxt i ett mexitegelvillaområde i Vintrosa några kilometer från där hon nu bor. Det var en trygg tillvaro säger hon, men också tung, präglad av en mamma som var psykiskt sjuk. – Jag förstod tidigt vad utanförskap är, att vara annorlunda, och att känna skuld och skam för sitt ursprung. Jag har fått jobba hårt med det där. Men det har också gett mig mycket. Som att kunna se verkligheten på ett fabulerande sätt, och upptäckten att det finns ett parallellt universum för de som inte passar in! I målningen »Myskväll« brinner de upp och nedvända husen. Där finns också andra inslag, tankebubblor, så som de kommer till en när man krupit ner i sängen för att komma till ro efter dagens slut. – Då är det mycket oro som gestaltar sig på täcket. Som en jäkligt påträngande godnattsaga, säger Magdalena Eriksson och man slås av hennes bildrika sätt att prata. Så är hon också poet. Hon har till och med tävlat i SM i estradpoesi. Det gick »sådär, men det var kul«, säger hon som gärna prövar sig själv i olika sammanhang. Nu har hon anmält sig till en kurs i Stand-up! Hon tänker att hon på så sätt ska erövra en komisk ingång till sina »500 sorgliga dikter«. – Många konstnärer är rädda för att stå i vägen för sin konst, vill inte prata om den … jag litar på att publiken gör sina egna tolkningar. Greta Garbo försökte värna sin integritet ... vad hade hon för det? Myten och mysteriet drar till sig likmaskarna för eller senare. Jag vill liv till varje pris, säger Magdalena Eriksson och spår att vernissagepubliken i Dalsland säkerligen kommer att få höra henne läsa en dikt också.

Elisabet Eriksson

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 23 Apr 2020 11:48:39 GMT

DALSLANDS MÅNGA ANSIKTEN

– Dalsland är ett landskap som jag personligen är mycket berörd av, säger Elisabet Eriksson, konstnär boende i Göteborg, men med starka rötter till Dalsland. Härifrån kom hennes älskade farfar, Albin Eriksson. Och på Stenebyskolan i Dals Långed började hon själv sin konstnärliga skolning.

Nu har hon skapat ett porträtt av sitt Dalsland i den nedre hallen på museet. Ett porträtt med många ansikten. – Jag försöker visa Dalslands folksjäl i denna utställning. Den uppmärksamme hittar korpen – Dalslands landskapsfågel- och förgätmigej – landskapsblomman – samt skutorna på Vänern. I textil gestalt finns också det välkända dalsländska slagordet »Hårda bud i Mellerud«. Liksom här finns spår av svart och vit magi, skogsrån och näcken. Allt fritt tolkat i broderi, assemblage, teckningar och collage. Folktron står i fokus, den var starkt förankrad i Dalsland, detta förr så fattiga och avskurna landskap. I folklivsforskaren Ebbe Schöns böcker har hon hittat bakgrundsmaterial, liksom i Dalslandskildringar av Sven Axel Hallbäck. – Emigrationen till USA var störst från Dalsland, påpekar Elisabet Eriksson, vars farfar, Albin Eriksson, föddes 1881 i ett fattigt torparhem i Torp socken i Ödeborg (Färgelanda kommun). Modern hette Maria Larsdotter, en kvinna med milda, vackra anletsdrag. Elisabet har ett foto av henne som finns inklippt i ett av utställningens mindre collage. Maria Larsdotter blev änka med nio barn vid 45 års ålder, och hon är den samlande personen för denna utställning. Från henne utgår alla trådar till Elisabet Erikssons egen släkthistoria, den som så småningom landar i Bohuslän, dit Marias son Albin – Elisabets farfar - gick som 14-åring för att söka arbete.

– I vår släkt har man alltid värderat kvinnor högt. Jag känner igen släktdragen, jag ser att hon var en god människa, säger Elisabet Eriksson och visar bilden av Maria. Vi träffas i bostaden i Majorna i Göteborg. Ett trevligt hem fullt av saker från golv till tak; bilder, böcker, små skulpturer, tavlor, växter, textilier, tyger, garner och många udda föremål ordnade i fina stillebenliknande grupperingar. – Man försöker och städa och hålla undan, men det blir snart samma igen när man arbetar hemma, säger hon. Men påpekar samtidigt att det är nödvändigt. Ateljén som hon tidigare hade på Konstepidemin blev för dyr. Som konstnär har man ingen hög pension.

I vardagsrummet finns allt textilt arbetsmaterial i korgar och i påsar. En del är färdigt, en del är pågående arbete. Processen är i ständigt löpande. – Ett broderi tar ett par månader att göra. Ibland har jag flow och då går det lätt, men ibland blir det tråkigt, då får man lägga undan det och ta fram det senare. Elisabet Eriksson (född 1952) har en lång konstnärlig verksamhet bakom sig och är representerad på många ställen i Västra Götalandsregionen. Hon arbetar huvudsakligen med textil. Broderar på lakan, dukar och handdukar, men använder också kläder, andra tyger och föremål i de textila collagen. Allt är av återbrukat material, sådant hon fått, hittat eller köpt billigt.

– Jag jobbar intuitivt, skissar först, men broderar sedan fritt. Tänker inte så mycket, utan mera bara gör. Samhället finns med, men det är inte alltid så tydligt. Jag vill egentligen inte att man ska förstå allt, säger Elisabet Eriksson, som är uppväxt med starka berättelser från det tidiga 1900-talet och fackföreningsrörelsens framväxt i Bohuslän. Hon har en stor släkt – pappa Göran hade 10 syskon – och i barndomshemmet på Härenäset i fick hon ofta höra historier om krigen och stenhuggarsamhällets hårda vardag. Berättelser som också gett henne en stor solidaritet med samhällets mest utsatta. Farfar var stenhuggare. Och farmor och farfar bodde på övervåningen av huset.

– Jag minns hur farmor sparat omslagspapper från Konsum som vi syskon fick rita på när vi kom upp till dem. Farfar var en mycket snäll människa, betonar Elisabet Eriksson. I hemmet hade konsten en självklar plats, även om ingen var konstnär. Mamma Helen både sydde och vävde och introducerade den norska textilkonstnären Hanna Ryggen för sin dotter. Pappa var lantbrukare, men på fritiden filmade han, målade och tecknade. En släkting fick henne att välja konstnärsbanan. Efter Stenebyskolan och Hovedskous målarskola gick Elisabet Eriksson på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg och linjen för fri textilkonst. På Stenebyskolan föddes hennes stora kärlek till Dalsland. Av målare med Dalslandsanknytning är Olof Sager-Nelson en absolut favorit. – Hans mörka, tunga, mystiska stämningar tycker jag mycket om, säger Elisabet Eriksson och tillägger att hon nog ska införskaffa en fiol till utställningen. Hon tänker på Sager-Nelsons målning »Fiolspelaren« från 1895 förstås.

Helena Pernow

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 23 Apr 2020 11:42:03 GMT

HYLLNING TILL TVÄTTSTUGAN

Denna vår har museet inlett ett samarbete med Stenebyskolan i Dals Långed som ett sätt att ge studenter tillfälle att ställa ut.

Först ut i Galleriet på övre plan är Helena Pernow. Hon är ingen novis i sammanhanget. Helena gick sin kandidatutbildning på Konstfack i Stockholm. Då handlade det om inredningsarkitektur och möbeldesign. Efter det har hon jobbat på ett arkitektkontor, samtidigt som hon parallellt drivit mer konstnärliga projekt, men också arbetat med teaterscenografi. En längtan efter att utforska det textila materialet ytterligare fick henne att söka till HDK Steneby och masterutbildningen »Textil-Kropp-Rum«. – Jag blev nyfiken på skolan och efter att ha talat länge med en lärare, tyckte jag det kändes jättebra. Jag gick först en fristående kurs och sedan sökte jag masterutbildningen, berättar Helena Pernow som bott hela sitt liv i Stockholm. Därför var omställningen stor, men hon känner sig nöjd med sitt nya liv i Dalsland. – Det är stor skillnad. Här ligger stort fokus på skolan, det vi skapar här och de kontakter vi knyter det känns väldigt stort och betyder mycket.

I galleriet visar Helena Pernow en platsspecifik rumsinstallation; »En plats tillägnad omsorg och överdrivna mängder sköljmedel«. När jag når henne är hon mitt i förberedelsearbetet, att färga in gamla linnedukar, som hon köpt på secondhand, i olika färger. De ska sedan hänga ned från taket i galleriet.

– Jag är intresserad av färgernas relation till varandra. Färgningsprocessen är så kontrollerad, men hur man sedan upplever färgen beror på så mycket. Ljuset, och om det hänger bredvid en annan färg, men också hur stor den färgade ytan är. I installationen förenar hon sina olika kunskapsfält, det rumsliga och det textilia. Hon har tidigare undersökt »kollektiva rum«, rum vi delar. Tvättstugan är ett sådant exempel. – Det är ett spännande rum som bär på många berättelser. Allt från arga lappar, till romanser i tvättstugan. Den kollektiva tvättstugan är idag ett rum som är påväg bort, den hörde samman med sociala och politiska kontexter som folkhemsbygget. Helena Pernow lyfter också fram omsorgen om materialet som intressant, d v s tvätten som går från smutsig till ren. Det finns många olika sätt att tvätta på, den erfarenheten gjorde Helena Pernow när hon jobbade i hemtjänsten och fick tvätta åt damer som inte längre orkade själva. En erfarenhet som också speglas i installationen.

Amalia Bille

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 23 Apr 2020 11:36:18 GMT

SÄLLSAMMA KERAMISKA SKULPTURER

Amalia Bille har en lång konstnärlig verksamhet bakom sig. Framgångsrik, fast i lugn takt. Men när hon, för knappt två år sedan, visade sin keramik för första gången skakade världen till lite och hon överväldigades av utställningsförfrågningar.

Nu får den Dalsländska publiken också chans att möta hennes sällsamma keramiska skulpturer. Man hittar dem i övre utställningshallen i samspel med Magdalena Erikssons måleri.

En slingrig väg har fört Amalia Bille (f. 1971) fram till där hon nu är. Född av svensk mamma och arabisk pappa. Uppväxt på Flatön i Bohuslän. Efter gymnasiet följde studier, bl a i arabiska, en period i New York, och därefter utbildade hon sig till lärare, innan hon, 1999, började på Hovedskous målarskola (idag Göteborgs konstskola).

– Det tog väldigt lång tid för mig att hitta fram till vad jag ville göra. Men när jag kom till Hovedskous blev det tydligt. Jag målade och skulpterade och kände verkligen att nu är jag hemma, berättar Amalia Bille som sedan studerade vidare på HDK, Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, och linjen för Textil konst.

– Det var den bredaste linjen, därför valde jag den. Men jag jobbade i alla verkstäderna, metall, trä, keramik … jag ville prova allt! Efter tio år som fri konstnär, varvat med brödjobb som bild- och slöjdlärare, sökte hon masterskursen i keramik på samma skola. – Det mesta som man gör är ju lite slumpartat. Men nu var det rätt läge, barnen var större och jag kände behov av att få handledning, bolla och diskutera med någon. Jag ville jobba mer fysiskt och tredimensionellt, därför blev det keramik. Jag sa upp mig från mitt jobb och började på heltid, det var en underbar period.

Porträtt, är ett tema hon jobbat mycket med i måleriet. Nu tog hon det till ett nytt material och stora saker hände. Redan examensarbetet visade på ett unikt uttryck som bara har utvecklats.

– Allt föll på plats konstnärligt när jag började med keramiken. Jag hittade fram till något intressant och det är kanske det som syns. När vi talar med henne är hon just hemkommen från Småland och en arbetsperiod i Boda Glass Factory. Utforskandet av nya material fortsätter …

Jacob Hägg

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 23 Apr 2020 11:07:42 GMT

JACOB HÄGG – MARINMÅLERIETS NESTOR

Sjöfolk vill ha ett porträtt av sitt fartyg, det är en känd sanning. Så föddes marinmåleriet. På 1800-talet stod genren i topp och Jacob Hägg var kanske den främste i Sverige. Genom inlån från Sjöfartsmuseet i Göteborg kan vi nu visa några av hans största och mest imponerande dukar. I utställningen ingår också fartygsmodeller, bland annat en modell av Dalslandskanalångaren Ellida från 1901.

– Varje fartyg är en unik varelse. Lever man ombord, ser man det som en individ. Har man till exempel övervarat en storm tillsammans blir det ett gemensamt band och då är det viktigt att ha det här fartygsporträttet, säger Anneli Blom, intendent på Sjöfartsmuseet i Göteborg. Museet har en stor samling fartygsporträtt. De flesta är målade under 1800-talet och betydligt mindre och »enklare« än Jacob Häggs monumentala oljemålningar. Mer naivistiskt utförda och uppbyggda på likartat, lite schablonmässigt vis; fartyget är sett från sidan och placerat i mitten på tavlan. På var sidan om båten finns något annat, till exempel en fyr till vänster och några klippor till höger. Havet och himlen målade konstnären inte sällan upp i förväg, innan fartyget placerades på duken. Så vann man tid. – Men det var viktigt att alla detaljer var korrekta. De mindre fartygsporträtten är oftast målade i gouache eller akvarell. De målades snabbt under kort tid då fartyget låg i hamn. Sen gick konstnären ombord för att sälja tavlan, berättar Anneli Blom. Det var folket med anknytning till båten – skeppare, befäl och manskap – som köpte tavlorna.

Med Jacob Häggs marinmåleri är det annorlunda. De åtta – drygt 1,7 x 3 meter stora – oljemålningarna som Sjöfartsmuseet äger är ett beställningsarbete. Han målade dem 1918–1922 på uppdrag av Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, där de visades i den maritima paviljongen.

Jacob Hägg var 79 år när han påbörjade arbetet och fortfarande i full vigör, ja i en av sina mest produktiva perioder. Denne man har en fantastisk levnadshistoria. Hans livsgärning som konstnär, sjöofficer och museiman är ofattbart stor och omfattande. Jacob Hägg (1839–1931) föddes på en gård nära havet på Gotland. Fadern var handelsman och skeppare och Jacob fick tidigt sjövana genom att segla snipor och följa med på faderns skonare. Havet, båtar och att teckna var han stora intressen. Men ett konstnärsliv ansågs för osäkert, tryggare då att utbilda sig till sjöofficer vid Kungliga Sjökrigsskolan i Stockholm. Efter 40 år vid Flottan i olika roller krönte han sin karriär med en tjänst som amiral vid Örlogsstationen i Karlskrona. Någon konstnärlig utbildning blev det aldrig, fastän han önskat. Men behövde han det? Jacob Hägg målade ständigt, alla lediga stunder. Han behärskade tidigt de flesta tekniker; teckning, akvarell, träsnitt, tuschlaveringar och etsningar i kopparplåt. Oljemåleriet kom senare. Redan under utbildningstiden sålde han sina fartygsporträtt för att få extrainkomster. Han undervisade också sina studiekamrater i teckning som var ett viktigt ämne på Sjökrigsskolan.

Jacob Häggs konstnärliga produktion omfattar över 500 akvareller och cirka 220 oljemålningar, samt etsningar, laveringar och teckningar. De flesta i privat ägo. Han avbildade både historiska fartyg och samtida, både sådana han själv haft befälet på – det var åtskilliga – och andra. Därtill illustrerade han flera böcker och undervisningsmaterial. Han byggde också fartygsmodeller och arbetade hårt för att få till stånd ett Sjöhistoriskt museum i Stockholm. Hans stil är naturalistisk och mycket exakt i alla fartygsdetaljer. Vatten och vågor målade han med stor skicklighet, hans fartyg ligger verkligen i vattnet, inte på, som hos vissa andra fartygsporträttörer. Jacob Hägg räknas till marinmåleriets främsta företrädare i Sverige vid sidan om Herman af Sillén.

Herman Ahlin

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 23 Apr 2020 10:05:08 GMT

UNIKA BILDER FRÅN LIVET RUNT KANALEN

Tack vare en mycket fotointresserad kamrer på Dalslands kanal AB, Herman Ahlin, finns idag en unik samling bilder som speglar livet, båtarna och människorna runt kanalen i det tidiga 1900-talet. Över 4000 av Herman Ahlins glasplåtar finns arkiverade. Museet visar nu pärlorna ur den fina samlingen.

Herman Ahlin föddes i Upperud 1879 som den näst yngste av fem syskon. Fadern, Per Adolf Ahlin, var den förste kamreren på Dalslands Kanal AB, han hade handplockats till tjänsten från Bäckefors bruk där han var bokhållare. Adolf Ahlin var en kraftfull man med stort skägg, det kan man se på de många foton som sonen tagit. Adolf gifte sig med Albertina Möllenhof och familjen bodde i Upperud. Där låg kanalkontoret i ett gråvitt trähus i kant med slussrännan, precis som det fortfarande står idag.

Både Herman och hans äldre bröder Nils och Janne var fotointresserade. Det berättas att Herman byggde sina kameror själv vid 15 års ålder. När fadern pensionerades 1906 blev det Herman som övertog kamrerstjänsten och stannade där fram till sin egen pensionering 1946. Då hade far och son sammanlagt innehavt tjänsten som kanalkamrer i 79 år! När inte arbetet på kontoret krävde närvaro var Herman Ahlin ute och dokumenterade livet på, vid, och runt kanalen med säkert öga och konstnärlig blick. Han fotograferade de många fraktbåtarna som seglade på kanalen, fabrikerna som låg i anslutning till den, men också människorna som jobbade på båtarna, flottade timmer, eller bara lät sig transporteras på de många passagerarfartygen som gick på kanalen. Även landskapet runt vattenvägen dokumenterades, liksom familjen och vännerna.

Herman Ahlin och hans hustru Lily fick fem barn; Olle, Karl Göran, Åke, Gunnel och Bertil, också de är kära motiv för Herman. Han är själv med på många av bilderna, både i större sällskap och med familjen. Då bör han ha använt självutlösare, eller är det möjligen brodern Janne som står bakom kameran? Janne emigrerade senare till Amerika och det berättas att Herman fick ta över broderns glasplåtar då. Herman upprättade ett arkiv över alla sina foton med noggranna beskrivningar av vad bilderna föreställde och när de var tagna. Hela hans samling skänktes senare av Herman Ahlins barn till Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund – ett unikt kulturhistoriskt dokument. Idag finns stora delar av samlingen digitaliserad. Bilderna är sökbara på www.kringla.nu.

Elis Svensson

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 23 Apr 2020 09:58:48 GMT

ELIS I BUTERUD – SLUSSVAKTEN SOM SNIDADE I TRÄ

Buterud är namnet på den första slussen efter Håverud. Det är en enkelsluss och den enda som fortfarande drivs för hand. Här verkade Elis Svensson i 48 år. Han var inte bara slussvakt utan också en mångsysslare med stor konstnärlig begåvning.

– Han är bättre än Döderhultar’n, menar Göran Rigemo, som samlat in materialet till utställningen om Elis i Buterud och också gjort en liten fotobok om honom. Elis Svensson snidade inte bara, han målade också tavlor och byggde båtar. Allt som bisyssla till sin anställning som slussvakt, en uppgift han tog över efter sin far Sven Magnus Johannesson, som var slussvakt i Buterud mellan åren 1879–1907. Då var Buterud en livaktig liten by, ett tiotal hus och gårdar på västra sidan av sjön Åklången och slussen mot Råvarpen. Här bodde många skeppare och sjöfolk. Än idag ligger Buterud vid vägs ände. Efter en mils grusväg genom vackert landskap öppnar sig en glänta ner mot vattnet och den lilla röda slussvaktstugan blir synlig. Här föddes Elis Svensson 1880. Han var näst äldst i en syskonskara på tio och alla växte upp i den lilla stugan (som finns avbildad på en av hans målningar). När Elis Svensson var 17 år gick han till sjöss som eldare på nordsjöfart. Efter tio år, 1907, kom han hem igen och tog över efter far sin.

Elis var en flitig man, alltid sysselsatt med något. Lugna stunder blev det mest på vintern, då snidade han sina gubbar, oftast i lind som var mjukt och bra. Han avbildade människor som fanns i hans omgivning – som patron Johannes Andersson, Buterudskungen kallad, ett fint porträtt av honom i helfigur finns att se i utställningen. Elis gubbar ansågs mycket porträttlika. Han sålde dem oftast till turisterna, båtgäster som han slussade. Av den anledningen kan man hitta hans snidade figurer runt om i Sverige, men också utomlands. Elis Svensson hade en smedja och ett litet »varv« i anslutning till slussen där han byggde ekor av en speciell sort, så kallade prômmar. En nybyggd sådan eka, kallad »Elis« förstås, finns att beskåda utanför museet under utställningstiden. – Vi är några stycken som bildat föreningen »Elis prôm« och som låtit bygga ekan hos Per Bolin i Dals Långed, berättar Göran Rigemo roat, båtar är ett annat stort intresse. Efter 48 år som slussvakt gick Elis Svensson i pension 1955. Då hade han och hustrun Lotten redan byggt ett eget hus i backen bakom slussvaktarstugan. Idag bor släktingar där, Elis och Lotten hade en son, Gösta.

Tova Mozard

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 23 Apr 2020 06:57:50 GMT

ATT HITTA SIN ROLL I VÄRLDEN

I den nedre utställningshallen får vi möta konstnären Tova Mozard. Nyss vann hon Hasselblads stora fotobokpris 2018 och fick hedersomnämnande för sin film »Cops are Actors« på Tempo filmfestival.

Hennes verk har visats över hela världen och hyllats för sina gåtfulla iscensättningar i glappet mellan verklighet och fiktion. Tova Mozard är född 1978 och bor i Stockholm och Los Angeles. Hennes film Stora scenen blev Guldbaggenominerad 2010 och hon har bland mycket annat haft två stora retrospektiva utställningar på Hasselblad Center och på Kulturhuset i Stockholm. Motivvärlden har hon ofta funnit i USA och bland människor på scenens baksida, de som »lyckats« mindre, i traditionell mening. Hennes foton har beskrivits som suggestiva skildringar någonstans mellan målaren Edward Hoppers amerikanska ödslighet och David Lynchs undertoner av skräck, mystik och övernaturlighet.

På Dalslands konstmuseum visar hon ett urval fotografier från hela sin produktion. – Det blir bilder med olika uttryck och berättelser. Men sammantaget handlar det om ensamhet, iscensättning av fiktiva världar, önskan om att bli sedd, sorg och något mystiskt och förhöjt, säger Tova Mozard. Hon är just hemkommen från en resa i USA, ett land hon gärna återvänder till. 2002 vistades hon i Los Angeles på UCLA som utbytesstudent, en tid som betytt mycket för henne.

– Det var där jag hittade mig själv och mitt konstnärskap. Någonting fanns i den staden som talade till mig, en blandning av ett närvarande hot och det förföriska. Staden som scen, solen som strålkastare, människor som skådespelare, både på riktigt och metaforiskt.

Jag är där från och till fortfarande och har planer på att bo där delar av året.

Berätta något från din barndom, något som du tror har betydelse för det yrkesval du gjorde, och för den du är?

– Min pappa dog när jag var 13 av sin beroendesjukdom. Hans psyke och kamp för att ha en roll i samhället har påverkat mig mycket har jag förstått senare. Jag söker upp platser, personer och fenomen som har med utanförskap, sorg, förlust och en kamp för att hitta en egen roll i världen, att göra. Du är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö 1997–2002, varför blev det Malmö och varför valde du film och foto som uttryck?

– I mitten och slutet på 90-talet var det den skolan den som kändes mest progressiv. Jag kommer från en konstnärsfamilj, men ville inte bli just den typen av konstnär jag växt upp med. Tyckte då att Konsthögskolan i Malmö hade en väldigt modern och öppet sätt att se på konst. Där såg jag en plats där jag kunde börja skapa egna uttryck.

Din bakgrund är från dansen. På vilket sätt har det påverkat ditt konstnärskap?

– Jag växte upp med att dansa, gick på dansgymnasium och påbörjade en yrkesutbildning i modern dans vid Laban Centre i London, men avslutade den när jag kom in i på konsthögskolan i Malmö. Det har varit svårt att helt överge dansen, men jag hade inte vad som krävdes mentalt för det. Kan dock se att rörelse och en kommunikation via kropp och rörelse finns närvarande min konst.

Du arbetar ofta med din personliga historia i dina filmer och du har använt »skådespelare« från din egen familj; du själv, din mor och mormor (Stora scenen) och din styvfar. Vilken är bakgrunden till det?

– Jag tror jag försöker komma åt något hos mig själv i alla jag porträtterar. Vid sidan av detta vill jag berätta en historia eller visa en situation. Jag började arbeta mer med mig själv efter att jag fått barn. Jag tror även att det finns en slags dramatisk ådra i vår familj och en slags ångest, som bidrar till att detta går att göra.

Jag läste någonstans att på frågan om vilken film du önskar du gjort svarade du Hitchcocks film Psycho, varför?

– Det är en film som blandar psykologi, skräck och film noir på ett smart sätt och sen tycker jag om hans sätt att vända filmens berättelse mitt i någonstans. Först använder han sig av ett mer filmiskt berättande för att sen kunna gå längre ner i något ett slags psykologisk avgrund. Vi blir lotsade in i Bates hjärna och blir del av hans verklighet. Och sen kanske jag själv har en komplicerad mammarelation?

Mats Theselius

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 23 Apr 2020 06:25:41 GMT

FORMGIVARE THESELIUS SPELAR UPP

Allt han rör vid blir musik ... Fast tvärtom! Musik är källan till allt han gör. Ett trumset är för tillfället hans konstnärliga fokus.

Mats Theselius (f 1956) är en av Sveriges mest hyllade möbelformgivare. Bara något år efter att han slutat sin utbildning på Konstfack gör han en fåtölj som då, 1985, inte liknar något annat som setts. Han hade läst i tidningen att 80 000 älgskinn skulle samlas in efter älgjakten och erbjudas möbelbranschen. Denna upplysning gick han igång på och resultatet blev Älgskinnsfåtöljen, en cylinderformad fåtölj i järnplåt och älgskinn.

Fåtöljen blev upptakten till en lång och obruten karriär som formgivare och konstnär. Till stora delar tillsammans med legendariske möbelproducenten Sven Lundh (som också lanserade Jonas Bohlins betongstol Concrete) på Källemo i Värnamo. Ett samarbete som fortfarande pågår i högsta grad, fast nu med Sven Lundhs barn. – Tror sjutton det, mina grejer står ju för halva Källemos omsättning, säger Mats Theselius och skrattar, men tillstår att mötet med Sven Lundh i slutet på 1980-talet var ett lyckokast och helt avgörande. Lundh förstod att uppfatta Mats unika talang, hejade på och uppmuntrade till nya former och varianter på möbler, speciellt fåtöljer. Mats ritade, Sven producerade.

Man förstår att detta är en man som inte gärna står bredvid och kollar när andra gör. Han kan själv. Har alltid gjort själv. Han är uppvuxen med fyra syskon i ett konstnärshem, först i Ålsten, sedan i en 360 kvadratmeter stor villa på Djursholm. Föräldrarna, Astrid Theselius och Pär Andersson (1926–2015), är båda närvarande med verk i utställningen på Dalslands konstmuseum. Verk som i sin tur inspirerat sonen. – De var väldigt toleranta. Vi hade alltid mycket folk hemma, oftast kompisar till mig, och vi höll på med en väldig massa saker i de stora ateljéerna, framförallt spelade vi musik, berättar Mats. Redan som barn plockade han sönder grejer för att se hur de var konstruerade. Kan han inte själv, så frågar han de som kan. Eller köper ett referensobjekt för att detaljstudera. Mats Theselius är en shoppare av gigantiska mått. Hans föremålssamlingar är vida berömda och har på senare tid varit utställda både på Vandalorum och Artipelag (2015). Genom samlingarna skaffar han sig direkt kunskap om olika material och dess inneboende möjligheter, det som ger förutsättningarna för formen och uttrycket.

Han köper det mesta som intresserar honom (och det är mycket och udda!). En gång, när han var i Ryssland (han var där varje år under 90-talet) fyllde han en stor flyttbuss med grejer han köpt; leksaker, husgeråd, tekniska produkter, kontorsmaterial, verktyg, böcker … Prylar han skulle ha till en utställning om Ryssland på Färgfabriken i Stockholm. Tyvärr fastnade bussen i tullen och det mesta beslagtogs. Han gillar Ryssland, känner ett släktskap med landet och människorna, och har också ställt ut där. »Om det finns några jag kan förknippa mig med i min yrkesroll så är det de ryska futuristerna. Tatlin, Rodsjenko, Malevitj … de tog fram bruksföremål. Idag säger man väl industridesign, skillnaden är att dessa människor var konstnärer«, skriver Mats Theselius i sin mycket läsvärda bok I Ryssland.

Flera av Theselius möbler för Källemo har, likt konstobjekt, producerats i begränsade upplagor (Älgskinnsfåtöljen från 1991 gjordes i 360 exemplar) och är sedan länge slutsålda. Nu går de på kvalitetsauktion. Han har formgivit drygt tjugotalet fåtöljmodeller för företaget. Bland de senare finns Star och Birdland.

I dessa syns kanske tydligare än någon annanstans, Mats Theselius form- och materialreferenser till trumset och trummor – en av hans stora samlarpassioner i livet. Han har 40 trumset och kan prata hål i huvudet på dig om allehanda små detaljer i utseendet och konstruktionen av dessa instrument. Matt eller blankt, gjutet eller bockat, olika fästpunkter och olika sorters metaller; järn, stål, aluminium, krom ... – På 60- och 70-talen kunde man se ett trumset eller en motorcykel som trendiga inredningsdetaljer, ett sätt att ladda rummet. Kanhända har mina möbler lite samma roll? Man söker en speciell dynamik, och den ligger i materialet, metallen. Själv har han två trumset uppställda, ett i stan, och ett på landet. Och just nu håller han också på att rita ett eget trumset. Han tror inte någon producent kommer att nappa, så det blir att ta fram egna verktyg. Dyrt, men där lägger han gärna pengar. Musikintresset är grundmurat och har genomsyrat hela hans liv, han spelar flera instrument; saxofon, trumpet, basfiol, piano … – Jag sökte flera musikskolor men kom inte in. Men jag är ingen instrumentalist. Att hålla på och harva på ett instrument intresserar mig egentligen inte. Jag vill vara den som hittar på hur det ska låta! Att intervjua Mats Theselius är obrutet underhållande. Han är generös, inspirerande och flödande rolig i sin berättelse om sig själv och vad han har gjort, eller för tillfället »snöat in på«. Det låter som en lättsam lek, ett ständigt pågående upptåg, en fortgående pojkboksdröm. Men kollar man hans cv är det långt som ett lakan. Fulltecknat med projekt, utställningar och produkter. Han samarbetar gärna med andra konstnärer och lokala hantverkare. Så tillverkar han till exempel sina skräddarsydda fåtöljer, unika exemplar som han formger i samarbete med kunden. Det har inte bara blivit fåtöljer genom åren, utan också det gula bokskåpet National Geographic samt bestick, porslin, betonggolv, tapeter, tofflor, boots, böcker, ja, till och med små hus (Eremitens koja) och alldeles nyligen, ett större inredningsuppdrag, Bältgatan 5, på Östermalm i Stockholm (det presenteras i Galleriet). Priser har regnat över honom, 1997 var ett höjdarår, då fick han både Bruno Mathssonpriset och Torsten och Wanja Söderbergs pris, världens största designpris.

När jag träffade honom första gången 1995, bodde han i Göteborg och hade nyss blivit professor (1995–1996) på HDK, Högskolan för design och konsthantverk. Nu bor han i Malmö och är förälder på nytt, hustrun är arkitekt och deras döttrar 12 och 9 år gamla. – Kom klockan nio, jag är uppe sex, det är jag som lämnar på fritis, säger Mats Theselius på telefon när vi ska bestämma tid för intervju. Familjen bor i en stor lägenhet inte långt från Möllevångstorget, här jobbar han på hösten och vintern. Resten av året är han mestadels i Löderup utanför Ystad, där har familjen sin andra bostad och Mats sin snickarverkstad. Här finns också hans samling av musikinstrument och andra viktiga förråd. Ett gammalt tegelhus, en före detta manufakturaffär, har Mats byggt till med en länga så att det bildats en fin kringbyggd gård. Dit åker vi denna gråmulna dag, en snabb roadtrip tur och retur på tre timmar. Några grejer ska lämnas, några hämtas. På hemvägen får jag en demonstration av hur det kan gå till när proffsshopparen Mats Theselius är i farten. Han bromsar, och svänger in vid Erikshjälpen i utkanten av Malmö. – Jag ska bara gå in här en sväng, säger han och styr sen målmedvetet stegen till husgerådsavdelningen och hyllorna för rostfritt. Här rotar han runt med van hand bland kastruller, stekpannor och mer eller mindre igenkännbara föremål. Tittar, vrider och vänder på grejerna, tar på sig glasögonen och granskar ännu närmare. – Kolla här, säger han och visar på två decilitermått. – Det ska inte var ett öra, det ska vara en krok, så att man kan stapla dem. Husgeråd, köksprylar är ett av hans specialintressen. Han vet vad han letar efter, kan alla varumärken och vet vad som är kvalitet. Tyska Braun samlar han på. Dessutom har han planer på att skriva en kokbok. – För barn. Det ska inte bara vara recept, utan allt runt omkring också, vilka verktyg man ska ha, hur man planerar, hur man diskar å så. Ett sista tips lägger jag på minnet innan vi skiljs. Det gäller Olofströmkastruller från 30-talet, oslagbar kvalitet, enligt Mats. – De var de första som gjorde kastruller med mässingsbotten. Så fort jag ser en sådan köper jag den!

Oscar Gard Montan

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 23 Apr 2020 06:13:22 GMT

BLÅVITT PORSLIN AV BLÅVIT SUPPORTER

– Graffiti och keramik är lika på många sätt. Båda har regler som man måste bryta emot om man vill komma någon vart, säger Oscar Gard Montan. Nu visar han en samling kinesiska vaser i Galleriet. Porslinsmåleri är hans senaste grej. Och vasernas blåvita dekor är minst sagt udda.

Han började som graffitimålare i 14–15 årsåldern. Gick sedan förberedande konstskola och avslutade studierna med en master i keramisk konst på HDK, Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg 2010. Har därefter deltagit i många utställningar, både separat och i grupp. Men traditionell keramikkonst har egentligen aldrig intresserat honom, hans dragning ligger mer åt den »fula konsten«. Den som aldrig varit avsedd för de fina salongerna. Oscar Gard Montans keramiska karriär speglar intresset för dåligt pixlade tevespel, seriefigurer, fantasy och Fan-konst. Han är hängiven IFK Göteborg-supporter också, och han har dykcertifikat. – Allt behöver inte vara gulligt konsthantverk som passar till soffan, som han uttrycker saken. 2014 var han två månader i Kina på ett stipendium i en keramisk studio; The Pottery workshop i Jindezhen. Intrycken från denna vistelse fyller fortfarande hans tankar och skapande. Den mångtusenåriga kinesiska traditionen, att dekorera porslinsvaser med blå kobolt, för han nu vidare på ett alldeles eget sätt, också med en varm tanke till sin mormor som så många andra förr, målade porslin med »tanterna«. – Jag har alltid tecknat och skulpterat mycket, teckning är min bas, berättar Oscar Gard Montan och visar runt i ateljén som ligger i Sockerbruket i Göteborg. Ingen drejskiva i syns till. – Nej, jag drejar inte, säger han och tillägger att han arbetar som i Kina, där varje moment görs av olika hantverkare. Det är det tecknade motivet som är huvudsaken för honom. Vaserna i porslinslera är redan skröjbrända när han tar vid.

Först tecknar han med blyerts på urnan, därefter fyller han i linjerna med pensel och koboltblå. Därefter en glasyr. Slutmomentet är en reduktionsbränning i 1300 grader. Varje vas har sin egen berättelse. På en av dem – i genren Fan-konst – berättar han historien om Blåvitt. Här finns både en laguppställning (från 1925), emblem, Gunnar Green och Bebben Johansson. Allt efter autentiska fotoförlagor. Han har gjort två versioner av vasen. Den första blev misslyckad, glasyren flöt ut i bränningen och motivet raderades delvis. – Man kan ta det symboliskt, IFK har inte vunnit allsvenskan på elva år, säger Oscar och skrattar. Humor är en viktig ingrediens i hans konst. Så finns det också två dekorerade urnor med inspiration från tatueringskonsten, en annan inte så väl sedd konstart som Oscar Gard Montan gärna lyfter fram. Ej heller de tryckta bilder som finns på LSD-frimärken räknas som konst i de fina salongerna. Men Oscar gillar dem och har gjort två urnor som hämtat sina motiv från dessa frimärken. – Lite lättsamhet skadar inte, allt kan inte vara blodigt allvar. Urnan han är mest nöjd med heter »Namazu« och det är namnet på en japansk kattfisk som simmar i havet under Japan. Berättelsen är hämtat från den japanska mytolgin och den säger att när Namazu blir arg skakas Japan av jordbävningar. På vasen finns, förutom Namazu, många andra fantasidjur och fiskar i undervattenslandskapet. Längst upp, ovan vattenytan, syns ett fjäll-landskap i fjärran. Utmaningen med den här typen av måleri är att få bilden så lättavläst som möjligt. – Dessa vasformer har kineserna arbetat med i tusentals år. De är mycket funktionella för dekorativa motiv, säger Oscar Gard Montan.

Ditte Johansson

website@sitemodify.com (Website Editor) — Thu, 23 Apr 2020 05:59:02 GMT

TEXTILT GLAS FÖRUNDRAR VÄRLDEN

Ditte Johansson är textilkonstnären som tidigt bytte material, från mjukt till hårt. Nyss deltog hon i en stor glasutställning på Dunkers hus i Helsingborg och nu finns flera av verken i Dalsland.

Utställningen heter »Realiteter« och handlar om flykt och förskjutning av reella och mentala gränser. Den tar sitt avstamp i kriget i Syrien och den skrämmande känslan av hur attityden till flyktingar, bara på något år, förändrades i Sverige. Från den öppna famnen, »Refugees welcome«, till hur det är idag, då människor på flykt närmast beskrivs som ett hot vi måste skydda oss mot. – Den typen av gränsförskjutning intresserar mig, säger Ditte Johansson och visar fyra rumsliga verk i ämnet och som snarare kan förstås som bilder eller skeenden av händelser än separata skulpturala verk. Ditte Johansson jobbar med ett flertal tekniker inom glasfacket. – Kortfattat kan man säga att jag utgår från kallglas i motsats till varmt flytande glas. Till den här utställningen har jag skurit, borrat, sågat, slipat och blästrat glas, säger hon och syftar bl a på verket »Blinds«, de persiennliknande lamellerna i planglas och aluminium. En annan teknik har hon använt i »West«, ett västlikande plagg, gjutet i kristallglas. Minne och tid är andra teman som fascinerar och som hon jobbat med i flera utställningar. – Kjell Espmarks bok »Minnena ljuger« har varit min stora inspirationskälla. Att vi formar vår identitet med minnenas hjälp. Och att man hela tiden gör om minnena för sig själv efter vilka behov och erfarenheter man har. Det är intressant. Ditte Johansson är uppväxt i Göteborg och hennes ateljé ligger i Sockerbruket vid Klippan i Göteborg. I det gamla bruket finns många konstnärsateljéer. Det är här vi träffas en gråkulen marsdag. En liten ugn har hon inne hos sig. Ska hon göra större arbeten finns KKV, Konstnärernas Kollektivverkstad i närliggande hus. I blickfånget då man kommer in i ateljén, hänger från taket, en samling transparenta båtformer av vitt, »virat« glas, i olika storlekar. Båtformerna ska komplettera de övriga verken, och nu lägger hon sista handen vid dem, innan transport till Dalsland. Tillverkningsprocessen är omständlig. Av en utsliten yogamatta formar hon båtskrov i olika storlekar. Med hjälp av gips och chamotte gjuter hon av orginalformarna. Över dem virar hon sedan ett glest trådverk av glasull och bränner därefter »paketen« i ugnen. Allt förutom glasmassan i ullen bränns bort och kvar är den lindade båtformen som nu är hård och stel och med synliga »trådar« av glas. Metoden, hon kallar den Textilt glas, har hon funnit ut själv, framvuxen genom år av experimenterande.

– Jag får förfrågningar från hela världen från personer som vill veta hur jag gör. Men det håller jag för mig själv … Ditte Johansson har länge varit mycket uppmärksammad för sitt textila glas, det vill säga, glasformer, kläder etc, med tydligt textilt uttryck och referens till textila tekniker. Det har sina rötter. Inte bara det att Ditte Johanssons mormor var en flitigt handarbetande kvinna. Också mamma jobbade med textil, hon var hemsömmerska (och syr fortfarande sina egna kläder!). Så steget till att Ditte Johansson skulle söka till Textilkonst på HDK, Högskolan för design och konsthantverk, var inte långt. 1996 avslutade hon sina studier där. – Då, när vi gick ut, var det inte en människa som var intresserad av textilkonst, så vi fick söka oss nya vägar. Jag gick då en kurs på Konstnärernas kollektivverkstad som hette »Experimentera med planglas« och blev helt tagen. Så började hon arbeta med glas och så har det fortsatt. Ditte Johansson är född 1958 och har deltagit i många utställningar både i Sverige och internationellt. Hon är representerad på flera museer, bl a Nationalmuseum och Röhsska, och har gjort flera offentliga utsmyckningar, senast på ett äldreboende i Göteborg.

Dalslands konstmuseum

Cecilia Edefalk

Visas i övre hallen 6/6–30/8

EKTA Daniel Götesson

Visas i nedre hallen 6/6–30/8

Tillskärarakademin i Göteborg

Visas i galleriet 6/6–30/8

Vårt land, mitt Dalsland

Samlingsutställning med Dalslands Konstnärsförbund 14 mars–31 maj

Elsa Leo

EN PLATS DÄR STILLHET OCH LIV MÖTS

Jeff Olsson

»JAG TÄNKER INTE, JAG TECKNAR«

John Dexter Zetterquist

SKULPTUR OCH FUNNA OBJEKT

Torsten Andersson

GÅTFULLT OCH GLASKLART PÅ SAMMA GÅNG

Hyllning till Dalslands konstmuseum 30 år

Jill Högström

FRÅN MASKINEN TILL KONSTENS VÄRLD

Erik Pauser

LIVET PÅ DEN HÄR PLANETEN

MED AVSTAMP I DOKUMENTÄREN

Leif Elggren

LIVET PÅ DEN HÄR PLANETEN

ARKEOLOG I DET UNDERMEDVETNA

Carl Michael von Hausswolff

LIVET PÅ DEN HÄR PLANETEN

LJUD, SOM FÄRG PÅ EN PALETT

Dômen konstskola

TVÅ STUDENTER FRÅN DÔMEN KONSTSKOLA

Ebba Matz

SPEGLINGAR AV NUET GENOM BLICKAR BAKÅT

Lars-Göran Nilsson

DET PERSONLIGA BLIR DET ALLMÄN­GILTIGA

Sonia Hedstrand

LIFE IN 2.5 DIMENSIONS

Verk ur museets samling

DET BÄSTA FRÅN DALSLAND

Eva Lange

»JAG FÖLJER MINA KÄNSLOR«

Anita Gordh

GÅTFULLA FARKOSTER, LJUS, RÖRELSE OCH STRUKTURER I RUMMET

Elsie Larsson

»DET VITA GER SÅ FINA SKUGGOR DET SVARTA DEN DJUPA GLANSEN«

Olof Marsja

SKULPTUR MED SPÅR AV ETT SAMISKT ARV

Fredrik Åkum

NÄR KOPIAN ÖVERTRÄFFAR ORIGINALET

Tina Gyllensvärd Isacson

MINNE ÖVER EN STICKAD KULTURSKATT

Matts Leiderstam

VAD GÖR RUTNÄTET?

Ragnar Schmid

SCARY TIMES OCH ANDRA BILDER

Freddie Wadling

FREDDIE WADLING (1951–2016)

NOT QUITE

Dalslands konstmuseums park 27/5–20/8

Jarl Ingvarsson

MÅLARNAS MÅLARE HAR KOMMIT TILL DALSLAND

Marie Capaldi

MED FASCINATION FÖR DET DUBBLA

Karl-Erik Eriksson

KVANTMEKANIK I BILDER

Tilpo

ALLTID MED EN TRÅD TILL VERKLIGHETEN

Sonja Nilsson

ETT VERK OM KÄRLEK OCH DÖD

Efva Lilja

DANS UTAN TYNGDPUNKT OCH GRAVITATION

»Jag kom ensam«

NÄR JUDISKA FLYKTINGBARN KOM TILL MELLERUD

Christina Skårud

MELLAN DET VÄLBEKANTA OCH DET FRÄMMANDE

Tove Axel-Nilsson Karlsson

STORT, SNABBT OCH SLAGKRAFTIGT

Kent Iwemyr

POESI FRÅN DET VILDA

Annie Lindgren

DET PERSONLIGA BLIR DET ALLMÄNGILTIGA

KLIMATÅNGEST SOM BLEV VERKLIGHET