Ditte Johansson

Utställningen heter »Realiteter« och handlar om flykt och förskjutning av reella och mentala gränser. Den tar sitt avstamp i kriget i Syrien och den skrämmande känslan av hur attityden till flyktingar, bara på något år, förändrades i Sverige. Från den öppna famnen, »Refugees welcome«, till hur det är idag, då människor på flykt närmast beskrivs som ett hot vi måste skydda oss mot. – Den typen av gränsförskjutning intresserar mig, säger Ditte Johansson och visar fyra rumsliga verk i ämnet och som snarare kan förstås som bilder eller skeenden av händelser än separata skulpturala verk. Ditte Johansson jobbar med ett flertal tekniker inom glasfacket. – Kortfattat kan man säga att jag utgår från kallglas i motsats till varmt flytande glas. Till den här utställningen har jag skurit, borrat, sågat, slipat och blästrat glas, säger hon och syftar bl a på verket »Blinds«, de persienn­liknande lamellerna i planglas och aluminium. En annan teknik har hon använt i »West«, ett västlikande plagg, gjutet i kristallglas. Minne och tid är andra teman som fascinerar och som hon jobbat med i flera utställningar. – Kjell Espmarks bok »Minnena ljuger« har varit min stora inspirationskälla. Att vi formar vår identitet med minnenas hjälp. Och att man hela tiden gör om minnena för sig själv efter vilka behov och erfarenheter man har. Det är intressant. Ditte Johansson är uppväxt i Göteborg och hennes ateljé ligger i Sockerbruket vid Klippan i Göteborg. I det gamla bruket finns många konstnärsateljéer. Det är här vi träffas en gråkulen marsdag. En liten ugn har hon inne hos sig. Ska hon göra större arbeten finns KKV, Konstnärernas Kollektivverkstad i närliggande hus. I blickfånget då man kommer in i ateljén, hänger från taket, en samling transparenta båtformer av vitt, »virat« glas, i olika stor­lekar. Båtformerna ska komplettera de övriga verken, och nu lägger hon sista handen vid dem, innan transport till Dalsland. Tillverkningsprocessen är omständlig. Av en utsliten yogamatta formar hon båtskrov i olika storlekar. Med hjälp av gips och chamotte gjuter hon av orginalformarna. Över dem virar hon sedan ett glest trådverk av glasull och bränner därefter »paketen« i ugnen. Allt förutom glasmassan i ullen bränns bort och kvar är den lindade båt­formen som nu är hård och stel och med synliga »trådar« av glas. Metoden, hon kallar den Textilt glas, har hon funnit ut själv, framvuxen genom år av experimenterande.