Ann-Jeanette Sjölander
NÖRD PÅ CIRKLAR OCH SYMMETRI
Med passare och linjal, akryl, blyerts och färgpennor lockar hon fram de mest märkligt lysande former. Det är ett pillgöra. Noggrant fyller hon de cirkulära formerna med linje efter linje. Ett verk kan ta många veckor att göra. Effekten blir mjukt tredimensionell. Somliga associerar linjen till garn, men sådana kopplingar avvisar Ann-Jeanette Sjölander bestämt.
– Nej, det har inget med garn att göra, fast jag har hört tanken förut. Det är bara så att jag är nörd på symmetri. Jag blir hög på det här görandet, sitta ner och mäta och planera. Jag tror det är lugnande. Visst har jag gjort några försök att jobba mer expressivt, men det var helt misslyckat. Det är inte min grej. Jag vill lägga band på mig i stället, säger Ann-Jeanette Sjölander.
I åratal har hon grävt djupt ner i symmetrins vetenskap och uttryck (det finns flera olika typer av symmetri). Läst mycket och utvecklat ett konstnärligt språk som är omisskännligt hennes eget.
– Radial symmetri, alltså en symmetri som följer radien, förekommer till exempel jättemycket i naturen, i växter och organismer. Den kopplingen gillar jag! Plötsligt blev mina bilder inte så abstrakta och återhållna, utan organiska!
Ann-Jeanette Sjölander kommer ursprungligen från Malmberget. Redan i åttaårsåldern visste hon att hon ville bli konstnär, en farmor som var amatörkonstnär inspirerade. Hon gick Valands Konstskola i Göteborg 1983-88. Några år därefter flyttade hon till Finland för att vara gästlärare på Nordiska Konstskolan. Hon blev kvar i elva år och ställde ut på många olika ställen i Finland innan hon flyttade tillbaka till Stockholm.
En ryggskada tvingade henne att överge det mer fysiska sätt hon dittills jobbat på. Från att ha snickrat stora former i trä, övergick hon till att rita och måla på papper. Och kärleken till symmetrin, geometrin och de sparsamma formerna utvecklades i en annan riktning.
Hennes arbetsprocess är sträng planering. Först gör hon en skiss på rutat millimeter papper. Formernas konturer överför hon därefter till det stora pappersarket på vilket verket sedan växer fram. Hon väljer det största ark hon kan hitta, kombinationen av ark kan ibland bli två meter högt.
– Det första jag mäter ut är mittpunkten, sen arbetar jag utifrån den.
Processen är likt ingenjörens; blyertspenna, linjal och passare är verktygen, därefter kommer eventuell färg.
Ska formen vara svart, grundar hon formen med akrylfärg och går därefter på med färgpennor och/eller blyerts. Lägger linje efter linje med linjal.
– Mina linjaler är helt utnötta och vingliga!
Ibland vibrerar färgen som vore den fluoriserande? Men så är det inte.
– Nej, jag använder vanliga färgpennor. Om färgen lyser beror det på relationerna mellan färgerna.
Förr jobbade hon huvudsakligen med kvadrater, nu är det mest cirkulära former.
– Cirklar fungerar bäst på ett rektangulärt pappersark. Då får också luften utanför dem energi.
För Ann-Jeanette Sjölander, som för många andra konstnärer, är den konstnärliga processen också en rent fysisk upplevelse.
– Jag känner i hela kroppen när det blir rätt, säger hon och beskriver på liknande sätt hur andras konst kan påverka henne, som verk av Mark Rothko, Joel Shapiro och Agnes Martin.
– Man hissnar och blir alldeles yr i bollen, det är nåt sinnligt utomjordiskt … första gången jag såg en Mark Rothko i verkligheten började jag gråta!
