Astrid Sylwan
HON KÄNNER VÄRMEN I MARKEN HON GÅR PÅ...
Hon sökte tio gånger innan hon kom in på Konstfacks masterutbildning för fri konst. Då var hon 29 år. Sen gick karriären snabbt. Idag är Astrid Sylwan en av Sveriges mest hyllade abstrakta målare. Möt henne i utställningen »Hon känner värmen i marken hon går på och alla haven som hon simmar i«.
En obändig målmedvetenhet och en nästan ofattbar uthållighet har fört henne dit hon är. Målare skulle hon bli, men vägen dit var lång.
Under de tio år det tog för Astrid Sylwan (f 1970) att komma in på en konstnärlig högskoleutbildning slipade hon sina verktyg, också teoretiskt. Två förberedande konstskolor samt universitetsstudier i konstvetenskap, kulturgeografi och estetik hann hon med innan Konstfack släppte in henne. Ansökningen bestod av en serie små blomstermålningar, pelargonier.
– Jag visste bara att jag ville måla, men inte vad jag skulle måla, säger Astrid Sylwan och skrattar varmt åt den »ocoola« person hon var på den tiden. Måleri stod inte högt i kurs på konsthögskolorna i slutet av 1990-talet, Nya media var trenden. Men Astrid Sylwan framhärdade. Som tur var hade Konstfack en professor, Anders Widoff, som såg hennes talang och fick henne att släppa loss i färg och format.
– »Astrid, gör något! Måla det största du kan!« sa han och det gjorde jag …
2005 avslutade hon studierna och efter det har vägen kantats av lovord, utställningar och uppdrag.
Storskalighet har blivit ett signum för Astrid Sylwan, liksom högt uppdriven färg, kraftfullt och självsäkert pålagd i lager på lager. Målningarna är stora, ofta flera meter höga och breda. Och de många offentliga verken är gigantiska. Som »Ramble and Roam« en 30 meter lång keramisk vägg (10 000 plattor!) i Umeå. Liksom »Skies« ett annat keramiskt verk på Stockholm Citys östra plattform.
– Att måla stort är ett sätt att våga ta plats, och det var viktigt för mig förr. Nu tycker jag om stora målningar för att man inte bara tittar på dem, man är i dem. De omsluter dig och du får en kroppslig upplevelse. För att se helheten tvingas du röra på dig och det blir nästan som en dans, det tycker jag om.
Astrid Sylwan målar abstrakt, i den meningen att det sällan finns några medvetet figurativa inslag i verken. Ofta har hon en idé som hon utgår ifrån, sedan arbetar hon intuitivt, försätter sig i ett meditativt tillstånd.
– Jag brukar kalla mig för landskapsmålare när folk frågar. Inte så att jag ställer mig ute i naturen, men på ett annat sätt. Jag jobbar känslomässigt med mitt måleri. Det är en sorts spegling av mitt själsliga och psykiska tillstånd och vart jag befinner mig just nu.
Titlar är viktiga för henne. De kommer till när målningarna är färdiga och hon funderar mycket på dem.
– En titel speglar alltid någon form av känsla. Den ska inte förklara verket, men hjälpa till att lyfta blicken.
För länge sedan målade Astrid Sylwan i olja, men blev sjuk av lösningsmedlet. Nu använder hon akrylfärg och är lyrisk över dess kvaliteter.
– Akrylfärg har fantastiska egenskaper, man kan blanda ut den och det blir som akvarell – eller man kan jobba tjockt och pastost. Akryl har så stor bredd i uttrycket. Men det är ett väldigt snabbt medium, man kan inte vänta tills imorgon med att tvätta ur. Man måste ta snabba beslut. Låter man färgen halvtorka lämnar det spår … men det är också en kvalitet man kan använda.
Talar man inspiration, så är det ord, språk – helst poesi – snarare än bild, som betyder mest för Astrid Sylwan. Hon nämner Gunnar Ekelöf och Karin Boye. I bakgrunden finns också en morfar, Gotthard Gustafsson. Han var intendent på Nordiska museet och målade och skulpterade de mest fantastiska saker. En konstutställning med Per Kirkeby på Moderna museet för länge sedan, är också omöjlig att gå förbi.
– Det mötet förändrade mig i grunden. Jag var 19 år och hade aldrig sett något liknande. Kirkeby öppnade en dörr för mig som jag inte trodde fanns, och det språket har färgat mig. I många år försökte jag måla som han. Det funkar ju inte, men jag har hans måleri i mig. Precis som jag har min klassiska skolning. Tio års modellstudier sitter i kroppen, säger Astrid Sylwan och menar att den kunskapen är nödvändig för att det abstrakta måleriet ska få innehåll och djup.
