Britt Ignell
HAVET SOM KÄLLAN TILL ALLT LIV
Barndomens somrar tillbringade hon på Malö. Ja, hon är bokstavligen uppväxt vid strandkanten.
– Jag lekte med musslor som andra lekte med kottar, säger Britt Ignell illustrativt, och menar att havet påverkat henne mer än något annat. Det kan man också se i utställningen »Reminiscenser«, som hon skapat i övre hallen.
Britt Ignell lever fortfarande nära Bohuskusten. I Bottna, Dingle, har hon sin bostad, sin ateljé och trädgård. Det är här de kommer till, reminiscenserna. Det är så hon kallar de blågröna väggskulpturerna. De organiska formerna, korallerna, de encelliga varelserna, tidstecknen …?
Britt Ignell värjer sig vid frågor som »Vad vill du säga med den här?« Det funkar inte så, menar hon – »jag skapar inte rebusar som betraktaren ska lösa«. Istället beskriver hon sin konst som en spegel av hennes egen livsberättelse, det hon upplevt och upplever, det hon iakttar och uppmärksammar. I den är havet och växtligheten en alltid närvarande urkälla:
»Mitt konstnärskap handlar om behovet av att förankra mig, min kropp och mina tankar i ett material. Att skulpturerna kommer att likna havslevande livsformer förvånar mig inte eftersom livet en gång uppstod där, och tårvätskan fortfarande har samma salthalt som havet.« skriver hon på sin hemsida (www.brittignell.se).
Britt Ignell skriver mycket, hon formulerar sig väl kring konsten och konstens villkor inte minst. Två böcker har det blivit; Skulptörens vedermödor och Tecknarens tankar, och många dagboksanteckningar. Liksom artiklar och debattinlägg,
– Jag har alltid skrivit dagbok. Att sätta ord på saker är ett sätt få tankarna att klarna. Det tvingar mig att formulera vad jag menar.
Hon har en lång konstnärsbana bakom sig, född i Göteborg 1957. Tidigt bestämde hon sig för att bli konstnär, och som 26-åring avslutade hon sina studier på Valands konsthögskola i Göteborg. Ändå var det inget självklart val.
– När jag var barn var mamma hemmafru och pappa journalist. Så orden fanns där, men jag ville hitta en egen väg. Något jag kunde utforska själv.
Hon utbildade sig till skulptör och har gjort många offentliga verk, inte minst i Västsverige. Rör sig fritt och tryggt mellan materialen trä, betong, brons, etc, från det mycket konkreta och föreställande, till rent abstrakta former.
– Det där med måleri grep mig aldrig. Skulptur är mer fysiskt, mer direkt. Och jag tycker om det praktiska arbetet. Skulptur är något man jobbar med i rummet och som kan påverka rummet. Det intresserar mig, säger Britt Ignell.
Det senaste offentliga verket, från 2016, är en fri, associativt glädjeladdad form i betong som heter Drömmar växer ur kunskap och står utanför Hovåsskolan i Göteborg.
Ett annat uppdrag är en utsmyckning till Brinkåsens rättspsykiatriska klinik i Vänersborg. Här har hon dekorerat sex breda, exteriöra dörrfoder i betong på temat träd.
– Jag tänkte på något som är läkande, så blev det träd.
Varje dörrfoder har fått sitt eget träd, björk, ask, ek … där löv och grenar avtecknar sig som upphöjd relief i den grå betongen. Det är stillsamt vackert.
Offentliga uppdrag, liksom att undervisa (sedan 9 år tillbaka undervisar hon på Stenebyskolan i Dals Långed), är utmanande och roligt, och ger stabilitet i ekonomin. Men roligast av allt, menar Britt Ignell, är att göra utställningar, som denna installation på Dalslands konstmuseum, där varje del är en del av helheten.
– Då får jag ge uttryck för hela min tankevärld, utan förbehåll.
– Jag har alltid släpat, kört och burit på tunga grejer. Nu har jag försökt hitta ett annat sätt att arbeta, lättare, mer direkt och lekfullt.
Reminiscenser, minnesbilder, är skulpturer som hon modellerar fram i ett mjukt material, gjuter och sedan målar. En omständlig process. »Jag försöker greppa det som rör sig i mina sinnen och knöla ner det i ett material. Jag försöker lyfta ut det inre till det yttre.« skriver hon.
