Cecilia Edefalk
ANDLIGA MÖTEN VÄGLEDER
Cecilia Edefalk är en av Sveriges internationellt mest kända samtidskonstnärer. Hon fick ett stort genombrott i slutet av 1980-talet. Med målningar som Baby, Dad och En annan rörelse hamnade hon mitt i den postmodernistiska debatten. Dessa målningar stod för något nytt.
Idag är hon 71 år och hennes måleri fortsätter att förundra. En andligt dimension spelar en allt större roll i ett konstnärskap där också avlidna konstnärer vägleder.
Det är inte bara Dalslands konstmuseum som har glädjen att visa arbeten av Cecilia Edefalk denna sommar. Även Ystads konstmuseum och Svenska Institutet i Paris gör det. Och alldeles nyss, den 2 maj, premiärvisade Sveriges Television dokumentären Jag är inte här, jag drömmer (finns på SVT Play) om Cecilia Edefalk. Ett filmteam följer henne under ett år och berättar hennes historia, från barndomen i Norrköping fram till arbetet i ateljén i Stockholm idag.
Cecilia Edefalk var, liksom föräldrarna, intresserad av mode och ville söka till Beckmans skola, men föräldrarna hade inte råd. Det blev Konstfack och grafisk formgivning istället, därefter Birkagårdens folkhögskola och sedan Kungl. Konsthögskolan.
Hon debuterade 1988 på Galleri Wallner i Malmö och allt såldes omedelbart. I utställningen ingick de två stora oljemålningarna Baby och Dad. Idag moderna klassiker och bland de högst betalda av samtidskonsten. (Baby såldes 2010 för 5,9 miljoner kronor.)
När hon 1990 visade En annan rörelse på Galleri Sten Eriksson i Stockholm blev omgivningens reaktion än starkare. Hennes utgångspunkt var ett foto i en modetidning, ett strandreportage där en man smörjer in en kvinnas rygg. Men hon förändrade innehållet, tog bort solkrämsburken från mannens hand och baddräkten från kvinnans kropp. Hon gjorde sju målningar av samma motiv i olika storlekar och med små variationer. Det blev en gåtfull bild. Utställningen blev mycket omskriven och ett hett inslag i den då aktuella postmoderna debatten. Vad är original och vad är kopia? Vems är upphovsrätten … ?
– För mig handlade det om måleri. Att jag upprepade motivet var något jag kom på för att man verkligen skulle se det. Jag var aldrig medvetet intresserad av postmodernismen, säger Cecilia Edefalk idag.
Hon flyttade till Berlin 1993 och blev där snabbt ett uppmärksammat namn. Den dåvarande chefen för Museum für Moderne Kunst i Frankfurt, Jean-Christophe Ammann kom till hennes ateljé och köpte in allt för museets räkning.
– Han menade att jag gjorde något som ingen annan gjorde.
Mötet med Jean-Christophe Ammann öppnade för en fortsatt internationell karriär. Idag har Cecilia Edefalk visat sina verk på många av konstens viktigaste utställningsplatser runt om i världen, liksom i Sverige. Ett konstnärskap som också omfattar foto, skulptur, akvarell och installation.
En central del i SVT:s dokumentär handlar om hur Cecilia Edefalk kommunicerar med avlidna konstnärer. Vi får höra berättelsen om hur hon en dag 2003 sitter på en bänk i Tegnérlunden i Stockholm och ser en man närma sig. Det är August Strindberg. Han sätter sig bredvid och börjar tala till henne (hon ser det som ordbilder): »Misslyckat!« Hon för samtalet vidare: – Vad är det som är misslyckat? »Mitt liv.« – Varför då? »Bortslösat« – Vad skulle du ha gjort? »Dansat.«
Flummigt, tycker den tvivlande.
– Nej, säger Cecilia Edefalk lugnt. Det hade hänt mig så mycket andra grejer innan dess, så det var inte konstigt. Speciellt, men inte obehagligt eller skrämmande.
Efter detta möte har hon regelbunden kommunikation med Strindberg och många andra avlidna konstnärer. Flera av dessa samtal redovisar hon i boken Mina ord, som kom 2024.
– Jag är klarseende, klärvoajant. Det är ingen sekt, det här är vardag för mig. Klärvoajans har funnits i alla tider och i alla kulturer. Jag tror många konstnärer är det. Det ingår ju nästan i yrket. Kandinsky och Strindberg var det, säger Cecilia Edefalk och berättar att hon till sin senaste utställning fick goda råd av Anders Zorn om hur man målar vatten.
Också i de abstrakta målningar som nu visas på Dalslands konstmuseum har avlidna konstnärer väglett. Vi kan se det i filmen, hur hon sluter ögonen och rådfrågar. Att måla människor intresserar henne inte längre. Hon säger sig till och med tvivla på sin förmåga att måla.
– Jag är fortfarande inne i den sökande period jag var i när filmen gjordes. Jag tillåter mig att vara det, då kan det bli något nytt. Förstår om folk blir förvirrade. Men jag följer min intuition och gör det som intresserar mig.
