Jarl Ingvarsson
MÅLARNAS MÅLARE HAR KOMMIT TILL DALSLAND
Jarl Ingvarsson är en av vårt lands mest uppmärksammade samtidskonstnärer. »Målarnas målare« har han kallats och nyss firade han 40 år som konstnär med en stor utställning på Konstakademien i Stockholm. En explosiv färgexpressionist, med öga för de små betydelsebärande tingen i vardagen.
Det råder en stillsam skräpighet i Jarl Ingvarssons ateljé, belägen på bottenplan i ett stort hus i Sparsör, strax utanför Borås. En gång var här trikåfabrik, nu är det rosa huset sedan länge bostad för två konstnärer; Jarl Ingvarsson och hans hustru Marie Capaldi (som ställer ut samtidigt, se intervju på annan plats).
Papper, sjok av plast, uttjänta färgtuber, sprayburkar, tygstycken, en trasig LP-skiva, färgpytsar, leksaker – med mera – ligger i högar på betonggolvet. Och längs väggarna står mängder av målningar på råa masonitskivor travade. Vän av ordning hajar till, men efter en stunds samtal blir det uppenbart att röran nog är förutsättningen för det här konstnärskapet:
– Jag städar och så hittar jag en bild av något. Sen kan det ta nåt år. Då dyker den här fyrkantiga skivan upp och jag råkar ha blå färg – ja men, då målar jag tuppen på den och ser om det fungerar, säger Jarl Ingvarsson och pekar på fyra stora tuppmålningar som är under vardande.
– Jag tänker aldrig att »nu ska jag börja så här«. Måleri är mer en händelse som jag är en del av. Jag tänker inte. Jag ser.
Han visar två målningar med stora gula kycklingar och en serie målningar av svällande muffins av olika modeschang. Det är sprittande glädje, högt tempo och mycket, mycket färg i lager på lager. Ofta blått, gult och rött. Bokstäver och text, ibland. Abstrakt till viss del, men alltid med föreställande inslag.
– Det blir barnsligare och barnsligare, säger Jarl Ingvarsson och citerar Picasso; »det tog ett liv att lära mig måla som ett barn.«
Det finns också ett allvarligt stråk i Jarl Ingvarssons måleri. Efter en lång period av andligt sökande är han sedan mitten av 70-talet katolik. Arbetsdagen börjar med en stund av bön eller meditation och varje söndag går han i mässan.
– Det finns något som nästan liknar mirakel i att måla. När det plötsligt händer något jag inte själv har kontroll över. Jag gör vad jag kan, sen släpper jag det och går vidare. Det är oerhört viktigt, men inte det viktigaste. Viktigast är Gud och andra människor.
Jarl Ingvarsson är född i Eritrea 1955, som barn till två missionärer från Småland. När Jarl var två år gammal flyttade familjen tillbaka till Sverige igen.
– Jag har inga direkta minnen, men jag är uppväxt med bilder och föremål som vi hade med oss hem. Det var ett aktivt och öppet hem, och alla som kom frågade om tiden i Afrika. Jag har alltid känt mig lite annorlunda. Undrat vad det egentligen är att vara svensk? Jag hade en afrikansk referenskarta i mig. Trodde snö var salt!
Familjen flyttade till Vadstena och Jarl kom i kontakt med målaren Erland Cullberg. Det satte spår.
– Han bodde hos en snäll tant där. En av hans tavlor är ett av mina tidigaste barndomsminnen.
En mycket uppmuntrande teckningslärare på gymnasiet är en annan milstolpe.
Efter jobb som mentalvårdare, postiljon och lantbrukspraktikant gick Jarl Ingvarsson en period i kloster. Därefter börjar han på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm (1978–1983).
– Första året var bara kramp. Sen hittade jag en gammal Konstrevy och såg Bruno Knutman och Francesco Clemente, då började nåt lossna ...
Jarl Ingvarssons råa expressionism välkomnades av konstvärlden och han slog igenom snabbt. Utställningarna har avlöst varandra. 2012 fyllde han hela Liljevalchs konsthall. Och tidigare i år hyllade han X-et Erixon och sina gamla lärare Hans Viksten och Åke Pallarp med utställningen »Festremsor« på Konstakademien.
Jarl Ingvarsson är ledamot av Konstakademien sedan 1995 och finns representerad på Moderna museet, liksom i museisamlingar över hela landet. 2018 tilldelades han Prins Eugen-medaljen för en framstående konstnärlig gärning.
