Jill Högström
FRÅN MASKINEN TILL KONSTENS VÄRLD
Den svarta pennan har länge varit Jill Högströms främsta redskap. Nu börjar hon långsamt experimentera med mer färg.
– Det är för många val, men det går bättre och bättre, tycker hon. Men fortfarande känner hon sig mest hemma i gråskalan. I galleriet visar Jill Högström ett urval av de bilder hon gjort som förstaårsstudent vid Dômen konstskola.
Dômen konstskola ligger i Göteborg, mitt i Slottsskogens skira grönska, i ett hus som tidigare kallades Björngårdsvillan. 2005 köpte den anrika skolan huset och driver sin 2-åriga grundläggande konstutbildning där.
– Att börja här är det bästa jag gjort. För första gången i livet vet jag vad jag vill och behöver, säger Jill Högström.
Hon möter upp en solig vårdag utanför det stora ljusa tvåvåningshuset.
»Jag har jeanskappa på mig« säger jag som ett kännetecken. »Och jag har cowboyhatt« svarar hon och kommer i samma ögonblick ut på gårdsplanen.
Jill Högström går första året på den grafiska linjen. I en avskärmad del av ett större rum, ligger hennes arbetshörna. Här står ett litet skrivbord översvämmat med arbetsredskap, pennor, tejp, tusch och små plastflaskor med färg. Hennes senaste bilder hänger på väggarna, de är mörka och abstrakta, strama linjearbeten i svart, vitt och gråskala. Andra är mer »kaosartade«, som hon säger. En av dem har ett ovanligt inslag av mörkrött och på den står textat med versaler INDUSTRIELL OLYCKA. Vad betyder det?
– Jag tyckte det passade med min bakgrund, ibland känns det så, svarar Jill Högström och berättar att hon kommer från industrivärlden. Hon gick på SKF Tekniska gymnasium i Gamlestan i Göteborg och efter studenten jobbade hon i fem år som maskinoperatör på SKF.
– Jag har inte haft någon koppling till konst i min uppväxt. Tvärtom, jag kände alltid en stor frustration när jag var yngre och skulle rita något. Jag kunde aldrig göra det exakt, det blev aldrig som jag ville. Men i slöjden väcktes min kärlek till metall, den kan man forma på ett helt annat sätt än trä. Jag ville jobba med metall, därför valde jag industriteknisk linje i gymnasiet.
Det blev kanske inte riktigt som hon tänkt sig, ingen närkontakt med materialet. Jobbet som maskinoperatör handlade mer om logistikarbete i samband med produktionen och att övervaka och ställa om maskinerna till nästa komponent som skulle bearbetas. Gick maskinerna som de skulle blev det dock en del dötid, tid som hon använde till att rita och skriva poesi.
– Jag tog det kontorsmaterial som fanns till hands och det var gula post-it-lappar och en svart kulspetspenna.
De abstrakta små svarta teckningarna klistrade hon in i en anteckningsbok, den har hon fortfarande på sitt skrivbord och tittar ofta i som inspiration till de större bilderna.
Efter fem år lämnade hon industrijobbet, det brände ut henne och efter en längre sjukskrivning bestämde hon sig för att ta sitt konstintresse på allvar, sökte till Dômen konstskola och kom in.
Den abstrakta motivvärlden lockar henne fortfarande mest. Linjespel och olika texturer i kontrast mot varandra. Uttrycket är i många bilder skarpt och tungt och för tankarna till en maskinvärld. Arbetsprocessen är intuitiv och direkt.
– Jag jobbar mot olika begränsningar som jag sätter upp för mig själv. Till exempel att bara använda vissa sorters linjer som böjda, raka eller skakiga. I de mindre bilderna använder jag inte linjal utan bara ögonmått. Det är viktigt.
Hon experimenterar gärna med olika format, underlag och olika typer av pennor, huvudsakligen akrylpennor. Att lära sig de grafiska teknikerna ingår i utbildningen, men där har hon ännu inte riktigt kommit loss med att experimentera.
– Jag har ju gått kurserna, men inte riktigt fattat grejen ännu, tänker att det får ta sin tid.
Hon är intresserad av vetenskap, logik och kvantfysik, det speglas också i hennes bilder, liksom intresset för musik, black metal. Skivomslag är en inspirationskälla. Traditionell konst har hon tidigare inte tittat så mycket på, men är något hon successivt håller på att hämta in. Och hennes bilder håller på att förändras.
– Långsamt arbetar jag mig mot det mer föreställande, säger Jill Högström.
