Hyllning till Dalslands konstmuseum 30 år
I år firar Dalslands konstmuseum 30 år. Det gör vi med en hyllningsutställning till svensk samtidskonst, den visas i nedre utställningshallen.
Missa inte heller utställningen i parken med konstnärer från Dalsland.
Det är museets chef Jörgen Svensson som tillsammans med konstvetaren och skribenten Magnus Bons gjort urvalet. Verken härstammar från konstsamlaren Jan Watteus samling, som totalt består av 15 000 verk. Ur denna samling har de valt ut ett 25-tal verk att representera den svenska samtidskonsten från 1960-talet och framåt.
– Vi har valt motiv och konstnärer som vi tycker om, bra verk helt enkelt, som man kanske inte ser så ofta, säger Jörgen Svensson.
Han framhåller Bo Trankell (1942–2013) som en personlig favorit. En konstnär med ett figurativt måleri som inte väjde för det enkla.
– Han var en modig målare. Mycket skicklig på att hantera färg. Målade röda stugor och solnedgångar utan att det blev kitsch eller hötorg.
Göteborgsbaserade Karin Wickström (f. 1959) med sina subtila, skissartade vardagsberättelser är också representerad i utställningen. Liksom Anna Sjödahl (1934–2001), en samhällsdebattör och pionjär på den feministiska konstscenen. 1972 visade hon för första gången sin parafras på Munchs Skriet, Vår i Hallonbergen, och tog med den en tätposition som skildrare av maktstrukturer och den utsatta kvinnorollen.
Hans Wigert (1932–2015), Lennart Rodhe (1916–2005) och Elis Eriksson (1906–2006) är ytterligare tre starka namn som skrivit in sig i den svenska konsthistorien. Elis Eriksson var son till den kände värmländske möbelsnickaren Elis Eriksson i Taserud men växte upp som fosterbarn hos en Stockholmsfamilj och hade aldrig kontakt med sin far. Han utbildade sig till skulptör på Kungliga Konsthögskolan 1934–1939. Elis Eriksson var dyslektiker, ett handikapp han skojade med och vände till sin fördel, det blev hans konstnärliga språk. – HÅLL TJEFTEN är en av hans klassiska oneliners.
– Elis Eriksson var en egensinnig och rolig konstnär som på ett alldeles unikt sätt blandade bild och text, det är en svår konst, menar Jörgen Svensson.
Roger Risberg (1956–2011) och den abstrakta målaren Lars Olof Loeld (1930–2023) fanns också på den önskelista som föregick urvalet till utställningen. Liksom skulptören Klara Kristalova (f. 1967), mycket uppmärksammad för sina stora målade och glaserade keramiska skulpturer. Figurativa och berättande – ofta flickor och djur – men med en mystisk, suggestiv underton.
Hyllningsutställningen speglar bara ett axplock av alla de svenska konstnärer som verkat de senaste 30 åren. Om man ser till de stora linjerna, vad är det som hänt på konstscenen under denna period?
– När jag gick ut Valand i slutet av 1980-talet hade postmodernismen kommit in som en frisk fläkt. Den var så tillåtande. Nu kunde man blanda konstnärliga uttryck och stilepoker som man ville. Innan var man nästan tvungen att välja en stil och hålla sig till den. Jag upplevde postmodernismen som en väldig frihet, säger Jörgen Svensson.
– På 90-talet kom den relationella estetiken, då lämnade många konstnärer gallerierna och gick ut i samhället istället. Besökaren blev en del i verket. Man skapade en konst som byggde på mänskliga relationer och sociala interaktioner. Där kände jag mig hemma och jobbade mycket med sådana processer.
– Konsten och konstlivet är mycket mer kommersialiserat idag. När jag gick ut hade gallerierna också konstnärer knutna till sig som arbetade med performance och annan icke säljbar konst. Så är det knappt idag. Det figurativa måleriet har kommit tillbaka, säger Jörgen Svensson och uttrycker en oro för framtiden med minskade offentliga anslag till kulturen och institutionerna. Liksom för politiker som endast tittar på besökssiffror och ratar det som inte är lättsmält.
– Tillgång till bra kultur är en demokratifråga. Och jag är väldigt glad för att Dalslands konstmuseum finns, kan visa kvalitetskonst och fortfarande har fritt inträde.
