Tilpo
ALLTID MED EN TRÅD TILL VERKLIGHETEN
Tilpo är signaturen för konstnärsduon Hans Eriksson och Hanna Aihonen. I den övre utställningshallen får vi möta deras gemensamma bildvärld i ett flödande skickligt, häpnadsväckande, halsbrytande och egensinnigt måleri. Alltid med en tråd till verkligheten.
Senast den svenska publiken mötte Tilpo var i en mycket uppmärksammad utställning på Moderna Museet i Malmö förra året. Recensenterna var förbryllade. I Dagens Nyheter kunde man läsa: »Främst bärs hans måleri upp av en mycket egensinnig rytmik, en halsbrytande blandning av stort och smått, av yta och djup, av en raffinerad detaljrikedom och utsuddade konturer…« Och i Svenska Dagbladet: »Hans egensinniga bildvärld bjuder på exotism med en twist. Resultatet landar i betraktarens egna fördomar och blir till en kamp med våra egna heliga kor.«
Nu kommer Tilpo, det vill säga Hans Eriksson och Hanna Aihonen, alltså till Dalsland med ett helt fång nya målningar. Alla målade i Paris. Alla med en gemensam röd tråd – det utspelar sig i Foret Fontainebleau, alltså Fontainebleauskogen med omnejder.
När den här intervjun görs är det en knapp månad innan vernissage. Hans Eriksson och Hanna Aihonen är fortfarande i Paris och det blir ett samtal via högtalartelefon.
Från början hade de tänkt kalla utställningen »Brottstycken« men nu tvekar de. Ett nytt namn som kommit upp och som passar bättre är; »Tidens skvaller«. Titlar är viktiga.
– Det centrala i den här utställningen handlar om tiden, dåtid och nutid, och en interaktion mellan dem. Poetiskt och subjektivt, även om du alltid är större än ditt subjekt, säger Hanna Aihonen och utvecklar hur samarbetet dem emellan går till:
– Det är Hans som målar i huvudsak, men de stora performancemålningarna målar vi alltid tillsammans, liksom installationsverken.
Motiven, berättelserna, växer fram genom en ständigt pågående dialog dem emellan. Fiktionalisering och storytelling är begrepp som Hanna nämner, liksom affirmation, besvärjelse och magi. Många målningar föregås av ett långt idéarbete. Men alla berättelser har en botten i verkligheten betonar de båda.
– Vem som målar eller inte målar är inte viktigt. Det är vår mentala kommunikation som är viktig. Även om Hanna målar mindre så väger det jämt för vad som blir gjort, säger Hans Eriksson.
Hans Eriksson (f 1960) är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan 1981–1986. Redan under studietiden jobbade han under pseudonym och kallade sig då Fruls Tilpo.
– Man var ju ung och ville utmärka sig sådär, då tyckte jag att Hans Eriksson var lite för allmänt att signera med. Fruls Tilpo var ett namn som bara kom till mig. »Jamen ta det, det är bra«, tyckte omgivningen. Sedan, när jag träffade Hanna och vi började samarbeta så tog jag bara bort Fruls.
Att välja konstnärsbanan var ganska självklart för Hans Eriksson. I 13-årsåldern började han måla och sökte mycket medvetet upp olika konstnärer för att lära sig mer. I 15-årsåldern fick han konstnären Bo Trankell som mentor.
– Vi hade några år tillsammans som var väldigt betydelsefulla för mig.
Också Hanna Aihonen var tidigt konstnärligt inriktad. Hon har gått på Dramatiska institutet och därefter bland annat undervisat i scenografi. När de båda träffades föll mycket på plats. Tilpo blev deras gemensamma projekt.
– Det är inte så konstigt egentligen, både måleri och teater handlar ju om gestaltning. När vi träffades var jag jätteinne på det här med teater, så Hans började skriva pjäser till mig och skickade fotografiskisser. Det var så vi fann varandra, i det kreativa, vi var som lekkamrater, vi blev det på en gång, berättar Hanna och skrattar varmt åt minnet.
– Hela mitt liv förändrades när jag träffade Hanna. Konsten blev mer strukturerad, jag fick en tvåsamhet som jag inte haft tidigare. Det var väldigt positivt. Att jobba tillsammans är jättekul, säger Hans Eriksson.
– Det här med myten om den ensamma konstnärsrollen håller på att fasas ut, menar Hans och Hanna. Man kan se det hos den yngre generationen konstnärer, dom är mycket öppnare för att jobba tillsammans med andra. Det är bra.
