Sonja Nilsson

Dalslands konstmuseum Sonja Nilsson

ETT VERK OM KÄRLEK OCH DÖD

I den nedre utställningshallen premiärvisas ett nytt videoverk av Sonja Nilsson, Starfish on the beach. Ett verk som berör teman kring kärlek och död, och som den känslige kan uppfatta som mycket obehagligt. Så är också Sonja Nilsson känd för sina tekniskt skickliga, konfrontativa installationer, där betraktaren står i centrum och utmanas.


Sonja Nilsson är född 1977 och uppvuxen i Veberöd, ett litet samhälle på den skånska landsbygden. Direkt efter högstadiet sökte hon sig till konststudier och avslutade sin Master på Valands konsthögskola 2001. Hennes konst har blivit mycket uppmärksammad och visats på många ställen runt om i Sverige och utomlands, bland annat i en stor utställning på Färgfabriken i Stockholm 2013. Sedan 2006 är hon verksam i Berlin och det är därifrån hon skickar svaren på våra frågor. 


Dina tidigare verk, som till exempel »Visability is a trap«, har handlat mycket om kön och identitet, tillhörighet/utanförskap, och om ett intresse för psykologiska processer. Hur skulle du själv beskriva ditt konstnärskap? 

– Min konstnärliga process börjar oftast med att ett ämne fångar mitt intresse, dess innehåll ter sig då som en paradox för mig, och jag vill undersöka. Under de senaste åren har jag arbetat med en serie verk som berört sociologins begrepp passing: hur en person kan ha förmågan att bli uppfattad som medlem av en identitets­grupp annan än sin ursprungliga. Då utgick jag från historier baserade på verkliga fall. Min fascination låg i att undersöka och försöka förstå dessa personers unika sätt att handskas med existensen. Dessa arbeten går ju så klart att säga att de handlar om identitetsfrågor, men här gjorde det mig glad att du nämnde tillhörighet/utanförskap, vilket för mig säger mycket mer om vad arbetena handlar om. Jag är nu inne i en ny fas i mitt konstnärskap kring ett ämne som länge intresserat mig, kärlek och död. En kombination som fascinerar mig.


Verket som du nu visar i Dalsland är en ganska makaber historia, i detalj dokumenterad med film och polaroidbilder. Du »klär på« ett skelett, du fyller hålrummen med riktigt kött, du skapar en kvinnokropp, gjuter ett hudliknande skal och låter henne få hår, smink och kläder. Sedan lägger du henne i ett brunt fodral och drar igen. Vilken är bakgrunden till verket och vad vill du berätta?

– Bakgrunden kommer från ett ganska mång­bottnat intresse för döden, inbegripet allt från abstrakta idéer som dödsdrift, till en fascination för de maxade övergångarna av livsformer i förruttnelseprocesserna, men kanske främst det poetiska i storheten med det oåterkalleliga. Till skillnad från de abstrakta idéerna kände jag att jag ville jobba konkret med gestaltningen och ha förloppet av nedbrytningen närvarande medan jag under skeendets gång fångade de unika momenten med foto och film på ett inter­agerande sätt. För mig var arbetet med verket lite som ett försök att skapa henne till att bli fulländad och samtidigt låta hennes existens som död bli uppenbar genom att med sista scenen stoppa henne i liksäcken. 

Hur var det att jobba med det här materialet, din känsla? 

– När jag införskaffade material för arbetet var jag frustrerad att till en början endast finna svarta liksäckar, samt några vita, vilka alla för mig kändes som att likställas med sopsäckar. Men efter en del sökande, fann jag ett polskt företag som hade bruna liksäckar, vilket för mig kändes som ett mycket mysigare slut att ge henne.


Jag kan ju inte låta bli att tänka på vad som hände sedan? Vart tog hon vägen? Vad gjorde du av henne? 

– Hon finns bevarad på ett ställe som är helt tätat för luftutsläpp. Så det ska inte bli en luktangelägenhet för andra i närheten till den platsen. Utan att vilja avslöja för mycket kan jag berätta att det finns en plan på en uppföljning. Det är något som från början varit påtänkt med min nya serie verk, att låta arbetet utvecklas så att varje nytt verk blir ett tillägg, likt en följetong.


Projektet Starfish on the beach är gjort med stöd från Konstnärsnämnden.

Share by: