Tova Mozard
ATT HITTA SIN ROLL I VÄRLDEN
I den nedre utställningshallen får vi möta konstnären Tova Mozard. Nyss vann hon Hasselblads stora fotobokpris 2018 och fick hedersomnämnande för sin film »Cops are Actors« på Tempo filmfestival.
Hennes verk har visats över hela världen och hyllats för sina gåtfulla iscensättningar i glappet mellan verklighet och fiktion. Tova Mozard är född 1978 och bor i Stockholm och Los Angeles. Hennes film Stora scenen blev Guldbaggenominerad 2010 och hon har bland mycket annat haft två stora retrospektiva utställningar på Hasselblad Center och på Kulturhuset i Stockholm.
Motivvärlden har hon ofta funnit i USA och bland människor på scenens baksida, de som »lyckats« mindre, i traditionell mening. Hennes foton har beskrivits som suggestiva skildringar någonstans mellan målaren Edward Hoppers amerikanska ödslighet och David Lynchs undertoner av skräck, mystik och övernaturlighet.
På Dalslands konstmuseum visar hon ett urval fotografier från hela sin produktion.
– Det blir bilder med olika uttryck och berättelser. Men sammantaget handlar det om ensamhet, iscensättning av fiktiva världar, önskan om att bli sedd, sorg och något mystiskt och förhöjt, säger Tova Mozard.
Hon är just hemkommen från en resa i USA, ett land hon gärna återvänder till. 2002 vistades hon i Los Angeles på UCLA som utbytesstudent, en tid som betytt mycket för henne.
– Det var där jag hittade mig själv och mitt konstnärskap. Någonting fanns i den staden som talade till mig, en blandning av ett närvarande hot och det förföriska. Staden som scen, solen som strålkastare, människor som skådespelare, både på riktigt och metaforiskt.
Jag är där från och till fortfarande och har planer på att bo där delar av året.
Berätta något från din barndom, något som du tror har betydelse för det yrkesval du gjorde, och för den du är?
– Min pappa dog när jag var 13 av sin beroendesjukdom. Hans psyke och kamp för att ha en roll i samhället har påverkat mig mycket har jag förstått senare. Jag söker upp platser, personer och fenomen som har med utanförskap, sorg, förlust och en kamp för att hitta en egen roll i världen, att göra. Du är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö 1997–2002, varför blev det Malmö och varför valde du film och foto som uttryck?
– I mitten och slutet på 90-talet var det den skolan den som kändes mest progressiv. Jag kommer från en konstnärsfamilj, men ville inte bli just den typen av konstnär jag växt upp med. Tyckte då att Konsthögskolan i Malmö hade en väldigt modern och öppet sätt att se på konst. Där såg jag en plats där jag kunde börja skapa egna uttryck.
Din bakgrund är från dansen. På vilket sätt har det påverkat ditt konstnärskap?
– Jag växte upp med att dansa, gick på dansgymnasium och påbörjade en yrkesutbildning i modern dans vid Laban Centre i London, men avslutade den när jag kom in i på konsthögskolan i Malmö. Det har varit svårt att helt överge dansen, men jag hade inte vad som krävdes mentalt för det. Kan dock se att rörelse och en kommunikation via kropp och rörelse finns närvarande min konst.
Du arbetar ofta med din personliga historia i dina filmer och du har använt »skådespelare« från din egen familj; du själv, din mor och mormor (Stora scenen) och din styvfar. Vilken är bakgrunden till det?
– Jag tror jag försöker komma åt något hos mig själv i alla jag porträtterar. Vid sidan av detta vill jag berätta en historia eller visa en situation. Jag började arbeta mer med mig själv efter att jag fått barn. Jag tror även att det finns en slags dramatisk ådra i vår familj och en slags ångest, som bidrar till att detta går att göra.
Jag läste någonstans att på frågan om vilken film du önskar du gjort svarade du Hitchcocks film Psycho, varför?
– Det är en film som blandar psykologi, skräck och film noir på ett smart sätt och sen tycker jag om hans sätt att vända filmens berättelse mitt i någonstans. Först använder han sig av ett mer filmiskt berättande för att sen kunna gå längre ner i något ett slags psykologisk avgrund. Vi blir lotsade in i Bates hjärna och blir del av hans verklighet. Och sen kanske jag själv har en komplicerad mammarelation?
