Christina Skårud
MELLAN DET VÄLBEKANTA OCH DET FRÄMMANDE
Christina Skårud är uppväxt i ett miljonprogramsområde utanför Västerås. Hon är familjär med den grå betongen, det syns i hennes måleri. Men där skymtar också något annat, något obestämt, hotfullt och skrämmande.
– Balansakten mellan det välbekanta och det främmande intresserar mig, säger Christina Skårud.
I måleri, collage, objekt och installation skapar hon en slags scener, laddade med gåtfullhet och motstridiga innebörder. Barndomens urbana miljöer återkommer hon ofta till och bryter dem mot samtida inslag. Etnicitet, könstillhörighet och klass, är ord och begrepp som hon ofta gestaltar och ställer frågor kring.
Christina Skårud har sin ateljé i ett hus på Ringön på Hisingen, ett gammalt industriområde strax intill älven. Det är här vi träffas, i hennes ljusa rum med två fönster som vetter mot en grå husvägg (den bästa utsikten menar hon!).
På den ena långväggen hänger pågående målningar och på motstående sida finns »collagestationen«. Ett bord där hon tecknar, klipper och klistrar sina collage på vita papper.
– Jag jobbar hela tiden parallellt med måleri, collage och installation. Jag är en långsam målare. Jag behöver vänta in motiven, titta på dem länge. Under tiden gör jag annat, säger Christina Skårud och pekar på en hög modemagasin på golvet. Ur dem hämtar hon mycket material.
– Jag tycker om den världen, säger hon och visar på klippta detaljer, bitar av kläder, tyg och annat som är inslag i de surrealistiska collagen. Ofta handlar de om kvinnor och kvinnorollen, makt, systerskap, men också om våld. »Hon var en sån där som alltid kom först och gick hem sist« är titeln på ett av collagen.
– För mig är det viktigt att titlarna är besvärliga, för det här är jobbiga personer!
Surrealisternas förhållningssätt tilltalar henne, dem känner hon sig besläktad med, att inget är som det till synes verkar. Hon nämner Giorgio de Chirico och hans metafysiska måleri. Hon nämner också den argentinska konstnären Leonor Fini. Surrealisternas intresse för psykologi, det undermedvetna och det magiska är också Christina Skåruds.
– Jag bygger mina egna världar, det är dom jag vill vara i, säger hon och berättar att det gjorde hon redan som barn. Hon var inte »duktig på att teckna« i traditionell mening, hon byggde kojor och rörde sig mer i en egenritad låtsasvärld. Där ville hon fortsätta vara och det blev drivkraften att söka vidare.
Hon kom till Göteborg och KV:s förberedande konstskola, efter ett år på Hovedskous målarskola kom hon in på Valands konsthögskola 1996. Hon gick där under en period då måleriet var starkt ifrågasatt.
– Man fick kämpa för att få måla, och vi var några stycken som ville det. Men hur skulle jag bli bra på det? Det var då jag började måla efter foto. Men ganska snabbt gled det iväg. Jag är ju inte intresserad av fotorealism på det sättet.
Men fortfarande har Christina Skårud oftast ett foto som utgångspunkt och skissunderlag för sitt måleri. En bild hon sett eller tagit själv. Sen utvecklas bilden till något helt annat. Så är det med målningen »Only the dead are smiling«, där vi ser en figur bakifrån, ensam i ett gråtungt betonglandskap, iklädd en huvtröja med texten
Only The Dead Are Smiling på ryggen.
– Det där var en person som gick framför mig och som jag smygfotograferade. Hen finns i en värld som intresserar mig, och som jag känner igen mig i. Om man är uppvuxen i ett förortsområde så har man den där hukande känslan och rädslan i ryggmärgen. Det är inte samma sak som att gå på en gata i stan. Nu bor jag i Masthugget, men har jag rätt att var trygg där uppe på mitt berg ...? Världen är så ohyggligt orättvis. Klassklyftorna så stora. Vissa har så förfärligt mycket pengar. Vissa måste bo i områden där man är rädd för att bli skjuten. Alla de här frågorna, som man pratar så mycket om idag, finns också i mig och de arbetar jag mycket med.
Christina Skårud (f 1973) har ställt ut på museer och gallerier över hela landet och finns representerad i flera samlingar, bland annat Göteborgs konstmuseum, Västerås konstmuseum och Norrköpings konstmuseum.
