»Jag kom ensam«
NÄR JUDISKA FLYKTINGBARN KOM TILL MELLERUD
Dalsländska Mellerud kom att få en central roll i en hjälpinsats då 500 judiska flyktingbarn räddades till Sverige 1939. Många av dem kom till familjer i Mellerud med omnejd. I utställningen »Jag kom ensam« berättas med foton, brev och annan personlig dokumentation, denna djupt gripande historia. Lika skrämmande aktuell idag.
Ingrid Lomfors, historiker och tidigare chef och överintendent för Forum för Levande historia, har ställt samman utställningen. Den bygger på hennes forskning och avhandling runt det svenska händelseförloppet under Kindertransport, en internationell räddningsinsats initierad av ideella hjälporganisationer och privata nätverk, framförallt kvinnliga. I Västsverige var Ingrid Segerstedt Wiberg och Marie-Louise de VylderLehman bland de drivande.
– Min forskning började som ett personligt sökande efter vad som hänt min mamma, sen övergick den till att bli alltmer professionell. Min mamma Nina var ett av de barn som kom till Mellerud. Hon var 12 år gammal och kom från en stor judisk släkt i Wien till en vänlig familj i Mellerud, berättar Ingrid Lomfors.
Räddningsaktionen pågick 1938–1939. Totalt evakuerades 20 000 judiska barn från Nazityskland. England tog emot 10 000 barn och Sverige 500. De kom med tåg till Malmö, Göteborg och Stockholm. De fick inget statligt eller kommunalt mottagande utan allt skedde med ideella krafters hjälp.
Efter ankomsten placerades barnen, som var mellan 2,5 och 16 år gamla, på olika boenden i landet. Många kom till fosterhem på landsbygden, några hamnade på barnhem och andra i kollektivboende. Runt 50 barn kom till Bohuslän och Dalsland, ett tiotal av dem till Mellerud.
– Ingrid Segerstedt Wiberg och några andra kvinnor i Göteborg var väldigt duktiga på att hitta fosterhem. De hade starka nätverk och de annonserade i lokalpressen och då var det många i Dalsland som svarade. Det var familjer som tyckte det var självklart att man skulle hjälpa till efter vad som hände i Tyskland. Många var religiösa, för dem var det speciellt viktigt att hjälpa det judiska folket och stå upp för rättvisan. Sen var det lite egennytta också. Ett barn kunde hjälpa till på gården och i hushållet. De förväntningarna hade man ju också på de egna barnen, säger Ingrid Lomfors.
Via arkiv, brev, foton och inspelade intervjuer har hon kartlagt de 500 flyktingbarnens historier. Från att de lämnar sitt hemland till hur de hade det i Sverige och vad som händer dem efter krigsslutet. Ingen åkte hem, det fanns inget att återvända till.
Utställningen rymmer många brev. Från oroliga föräldrar som, så länge det är möjligt, upprätthåller en vardaglig rapportering om familjen och livet i hemlandet. Men efter hand blir breven glesare och allt mer desperata. Föräldrarna ber i flera fall barnen om hjälp att komma till Sverige. Något som de svårligen kunde bistå med. Sverige hade en mycket restriktiv flyktingpolitik. Det var snarare ett hinder att det redan fanns en familjemedlem i landet.
– För mig tog det ett tiotal år innan jag orkade läsa breven från min mormor och morfar. Det var hjärtskärande att läsa hur de hoppades, men samtidigt fick det svårare och svårare … Det gick för dem som för nästan alla andra judiska föräldrar med barn i Sverige. Antingen fördes de till utrotningsläger. Eller, som i min familjs fall, fördes till skogarna i Vitryssland och sköts ihjäl.
Mer än 6 miljoner judar mördades av nazisterna.
– Det sista brevet till min mamma är inte från hennes föräldrar utan från en kusin som skriver: »Kära Nina, vi måste meddela dig att igår reste din mamma och pappa och lille Kurt iväg, och vi hoppas att allt blir bra …«
– De gick ett fasansfullt öde till mötes. Samtidigt känner man tacksamhet för att barnen fick en fristad i Sverige, säger Ingrid Lomfors och menar att det finns mycket för samtiden att ta lärdom av, även om dagens flyktingsituation är mer komplex. Som att civilsamhället kan göra mycket mer.
– Vi måste alla fråga oss; Hur kan jag bidra? Den historiska erfarenheten säger oss att om flyktingbarnen får rätt förutsättningar så är chansen stor att de ska klara sig i livet. Det gjorde de flesta av dessa 500 barn.
