Torsten Andersson
GÅTFULLT OCH GLASKLART PÅ SAMMA GÅNG
Torsten Andersson (1926–2009) är en av svenskt konstlivs mesta doldisar. Välkänd och hyllad av konstvärlden men mer okänd för den stora allmänheten. Nu har museet glädjen att visa ett antal målningar ur Torsten Anderssons Identitetsfrisen. Måleri som han själv sparat och valt ut som representativt för sin banbrytande gärning.
I sig märkvärdiga målningar, då det inte finns så mycket bevarat av hans konst. Torsten Anderson var själv sin strängaste kritiker och hade som konstnärlig metod att bränna upp de arbeten han inte tyckte dög. Åtskilliga verk blev till aska under hans livstid.
Torsten Andersson föddes i 1926 i Östra Sallerup i Skåne. Här på en gård mitt i den skånska landsbygden växte han upp. Tidigt drogs hans intresse till konsten.
»När jag som femtonåring jobbade som springpojke i Hörby kom jag över en bok om Bruno Liljefors. Han skriver där om vad han kallar för ›skyddande likhet‹ – en hare eller en tjäder som försvinner i omgivningen, i ytan. Precis som i min målning Måsen senare. Det tyckte jag mycket om. Jag målade några sådana Liljeforstavlor, cyklade runt och försökte sälja dem för några kronor stycket.«
Citatet ovan är från ett samtal mellan Torsten Andersson och skribenten Magnus Bons publicerat i Sveriges Allmänna Konstförenings, SAK:s, årsbok 2002. En bok helt ägnad åt Torsten Anderssons konstnärskap.
Nu ska dock ingen förledas tro att den målning han refererar till, Måsen från 1961, är en målning i Bruno Liljefors naturalistiska stil. Nej det är en helt monokrom målning, en vit knappt skönjbar fågelliknande form påsydd på den vita duken. Ett tidigt exempel på Torsten Anderssons måleriska språk. Det som han utvecklade till en egen väg bortom modernismen. Han målade ofta säregna, föremålsliknande former på enfärgade bakgrunder, skulpturer som inte fanns, men med titlar och referenser till den existerande världen.
»Jag sysslar inte med mystik men jag vill att bilderna ska ha en mystisk egenskap« sa han själv i samma intervju.
Då, 2002, när boken skrevs, var Torsten Andersson 76 år och tryggt etablerad som en av de mest betydande på den svenska samtidskonstens arena. En roll han dock själv inte riktigt ville tro på, han både älskade och föraktade konstetablissemanget. Ofta ansåg han sig missförstådd och utstött, en känsla som följde honom. Så sent som 2006 målar han sin egen gravsten och förlägger döden till 1966. Ett tungt årtal för honom.
Torsten Andersson var endast 34 år gammal då han 1960 utnämndes till professor vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, den institution där han själv studerat 1946–1950. Då hade han många hyllade utställningar bakom sig. Ulf Linde, dåtidens ledande konstskribent, närmast geniförklarade honom i flera recensioner i Dagens Nyheter. Parallellt med professuren deltog han i flera internationella utställningar och representerade Sverige bland annat vid Venedigbiennalen 1964.
Men 1966, efter en schism, säger Torsten Andersson upp sin professur, lämnar Stockholm och flyttar tillbaka till barndomshemmet, den ensligt belägna gården i Benarp i Skåne. Han upphör också att måla under sex år. Vad hände?
– 1960-talet var en väldigt omtumlande period för Torsten, både yrkesmässigt och privat. Han var ju professor på Mejan men tyckte inte han fick gehör för sitt sätt att undervisa, han tyckte inte han blev förstådd.
– Och han kunde inte riktigt ta till sig det positiva. För att hålla lågan i sitt skapande tänd var han tvungen att ta avstånd från allt och alla. Ett sätt att få ett eget rum, att behålla sin värld intakt, säger Magnus Bons, som på nära håll följt Torsten Anderssons konstnärskap, som vän, kollega och skribent. Ända sedan 1986 då Moderna museet visade en stor retrospektiv av Torsten Andersson.
– Jag blev helt gripen av det jag såg. Jag förstod inte mycket, men upplevde något jag inte kunde sätta ord på. Bilderna har ett så starkt uttryck. Det finns ett slags raseri i dem och samtidigt en väldigt mjuk, poetisk naturkänsla. Det är gåtfullt och glasklart på samma gång, menar Magnus Bons.
Han har skrivit mycket om Torsten Andersson och sitter också i styrelsen för den stiftelse som Torsten Andersson själv i slutet av sitt liv, tog initiativet till. Den förvaltar de 52 målningar kallade Identitetsfrisen, som han själv valde ut som representativa för sitt konstnärskap. På stiftelsens innehållsrika hemsida (www.torstenandersson.com) finns många texter både om och av Torsten Andersson, liksom bilder av hans verk.
Torsten Andersson mottog Carnegie Art Award två gånger, 1998 och 2008.
