Efva Lilja
DANS UTAN TYNGDPUNKT OCH GRAVITATION
– Allt handlar om koreografi, om det så är på pappret, i dans, i skrivandet eller på film, svarar Efva Lilja på frågan vad hon sätter främst i sin långa och mångskiftande karriär, som också innefattar forskning och kulturpolitisk aktivism. Hon har fått en mängd priser och utmärkelser för sitt banbrytande arbete för dansen. En övertygelse om konstens kraft och nödvändighet driver henne.
– För mig är konsten ett sätt att leva, som ett livets essens.
Efva Lilja (f 1956) är född och uppvuxen i Huskvarna. Hon beskriver sin uppväxt där som »komplicerad«, med enda målet att snabbt komma därifrån. Mötet med dansen blev förlösande.
– Jag dansade mig till en motivation att leva. Men det blev en ganska kraftig kollision med den traditionellt borgerliga miljö som fortfarande präglade dansen på 70-talet. Många dansade bara därför att de alltid hade gjort det, eller för att mamma hade satt dig i balettklass, eller så. Och där kom jag med en helt annan ingång till dansen. Det tror jag har varit helt avgörande för att jag blev koreograf. Jag drevs av min övertygelse om konstens betydelse för människan. Alla behöver på något sätt ett fredat rum. Det blev mitt. Sedan dess har konsten tagit mig genom livet på olika vägar.
Hon har alltid framhärdat i hur viktigt det är att ta konsten på allvar. »Om du inte själv upplever nödvändigheten i det du gör, gör ingen annan det heller« är ett välfunnet citat av Efva Lilja.
– För mig är tillvaron en balans mellan det rationella och det irrationella. Det vill säga en balans mellan alla de krav som samhället ställer på oss, och konsten. Vi måste också ha plats för det som är dröm, längtan och fantasi. Det som stimulerar tänkandet och kreativiteten och driver oss förbi allt det där ordningsamma.
Teckna är något hon gjort hela livet. De teckningar hon nu visar i lilla galleriet är inga jobbanteckningar, utan figurer i sin egen rätt. Många små, små väldigt rörliga streckfigurer som svävar över pappret och byggs samman till olika händelseförlopp, bilder eller former.
– Från början var det mina partitur, mina koreografier jag tecknade. Senare, på 90-talet blev teckningarna mer och mer egna i sitt uttryck. Numera far rörelser omkring mig, sökandes efter form och mening. Så jag upplåter mig, kryper omkring på golvet i ateljén och låter mig överraskas. Bökar runt och inventerar, intervenerar, kapitulerar. Vad annat kan man göra i mötet med de alternativa verkligheter bilderna genererar?
– Allt handlar om hur konst kan fungera som ett omkonstruerande av det vi upplever som otillfredsställande och därigenom ge oss nya perspektiv på både oss själva, varandra och tillvaron.
Hon tecknar med tusch direkt på pappret.
– Det är lite som att dansa. Man kan inte ångra något. En rörelse är gjord och då är den gjord. Ett streck som jag drar kan jag inte ändra eller sudda ut.
Vad kan du uttrycka i teckning som inte dansen kan uttrycka?
– Det som jag fortfarande häpnar över är att de här figurerna inte har någon gravitation. De kan göra precis vad de vill. De kan flyga, göra allt upp och ner, eller … I dansen är allting underordnat gravitationen och jag måste balansera min tyngd. Det behöver inte de här figurerna, de kan göra precis vad de vill. Det är så skönt!
