Jeff Olsson
»JAG TÄNKER INTE, JAG TECKNAR«
Jeff Olsson är en av Sveriges mest uppmärksammade tecknare. Hans bildvärld är säregen, svart och mörk. Med kol, grafitpulver och torrpastell bygger han sina scenarier på vitt papper. Möt Jeff Olssons suggestiva teckningar i den nedre utställningshallen.
– Inga resonemang eller idéer ligger till grund för påbörjandet av en teckning. När jag tecknar försöker jag vara närvarande, men jag tänker inte, jag tecknar.
Så beskriver Jeff Olsson sin intuitiva arbetsprocess till en bildvärld som självklart också bottnar i lager av personliga erfarenheter och ett livslångt intresse för konst, historia, myter och symboler.
Vi träffas på Konstepidemin i Göteborg, ett gammalt epidemisjukhus nära Slottsskogen som nu rymmer över hundratalet konstnärsateljéer. Här har han sitt krypin. Ja, det är ingen stor ateljé och ljusinsläppet från snedtaket är minimalt. På en av väggarna hänger en flera meter stor teckning och på den motsatta, en samling mindre teckningar; träd, fåglar, människor och märkliga varelser, sammansatta likt ett collage.
– Jag har faktiskt varit utomhus och ritat en del på den senaste tiden. Det har varit kul att komma ut i världen med papper och penna. Mitt sätt att teckna har ändrat sig sedan jag började undervisa på KV Konstskola i Göteborg. Man måste vara i samma sfär.
Fåglar har han en speciell relation till. Och träd.
– De flesta fåglar jag ritar flyger inte. De har en slags övervakande position. Tanken fascinerar mig, att man delar rummet med någon med så helt främmande perspektiv. Det pågår någon slags verklighet i naturen som på många sätt är obegriplig, säger Jeff Olsson.
Intresset för träd väcktes hos honom redan i mellanstadiet, då teckningsläraren tog med klassen ut för att rita av en stor ek som växte utanför skolan.
– Det är så mycket teckning i sig i ett träd förutom all mytologisk rikedom. För mig är trädet också väldigt ihopkopplat med allt material jag använder, pappret och kolen kommer från trädet.
Jeff Olsson är född 1981 i Kristinehamn, staden som har en 15 meter hög Picasso-staty nere vid Vänern, ett faktum som möjligen gjort den extra lämpad som grogrund för konst och konstintresse. Jeff Olsson tror att den kan ha haft en viss påverkan, han beskriver en uppväxt där konsten varit mycket närvarande. Hans far tecknade en del.
Efter två förberedande konstskolor, Kyrkerud och Gerlesborg, gick Jeff Olsson ut Valands konsthögskola i Göteborg 2008. Därefter har han konsekvent uttryckt sig i teckning med kol, grafitpulver och torrpastell. Och utställningarna har blivit många, både här hemma och utomlands. Han har bland annat haft en soloutställning i New York.
– Temperamentsmässigt ligger teckningen för mig. Jag har dåligt tålamod. Och färg är så kladdigt, jag gillar de här torra materialen och man behöver inte vänta på att något ska torka.
När vi kommer till motiven är Jeff Olsson mer fåordig. Tidningarnas recensenter fascineras av de gåtfulla kompositionerna och beskriver ofta hans bilder som dystopiska, fyllda av mörker och undergångsstämningar. En modern civilisationskritik:
»Det är skickligt tecknat, ljusgrå, men ändå en nattsvart bild av livet på det här klotet«. En annan recensent formulerar sig så här: »Meddelande från en tid som inte längre existerar eller ännu inte kommit.«
– Ja, jo, det stämmer väl, säger Jeff Olsson när han får citaten upplästa för sig. Men jag jobbar inte så. Jag står inte med en idé som jag försöker illustrera. Teckningen kretsar mer kring att ta reda på vad teckning är. Bildinnehållet är en blandning av mina egna föreställningar kring konstens historia och ursprung och till viss del en sorts mytologiserande av mina egna erfarenheter och fantasier. Det är ju mörka bilder, men för min del är det inte ett hotfullt mörker. Nej, för mig är det tvärtom. Mörker är ljuset, menar Jeff Olsson.
