John Dexter Zetterquist
SKULPTUR OCH FUNNA OBJEKT
John Dexter Zetterquist är 24 år och avslutade nyss två års studier på Dômen Konstskola, en grundläggande konstnärlig utbildning i Göteborg. Nu är han glad. Åren på Dômen har gett frukt. Han har just fått besked om att han kommit in på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Nu vet han vad han ska göra fem år framöver. Men först visar han en soloutställning i det lilla galleriet, en del i museets samarbete med Dômen.
– Jag har tecknat och målat i hela mitt liv. I gymnasiet öppnade jag ett instagramkonto och började dela med mig av vad jag tecknat, då handlade det mycket om påhittade karaktärer, berättar John Dexter Zetterquist.
Så är hans bakgrund. Lägg därtill att båda föräldrarna är konstnärer (Johan Zetterquist och Annika von Hausswolff) och ett extremt intresse för konst, då är det inte så konstigt att han valde en konstnärlig bana efter gymnasiet och några år av ströjobb och resande.
På Dômen har han gått skulpturlinjen.
– Jag valde skulptur för att jag inte hållit på med det innan, det var roligt att göra något nytt. Nu varvar jag teckning och skulptur. Det är två helt skilda sätt att arbeta. Jag brukar säga att teckning är som meditation och skulptur är som träning.
Vi träffas i hans lägenhet på Guldheden i Göteborg. Här förvarar han några av de skulpturer han gjort under skoltiden. Han visar några mindre, vita, djurliknande kroppar i gips, med armeringsjärn som ben, doppade i motorolja.
– De här var något av det första jag gjorde. De är gjutna i petflaskor. Gips var ett spännande material eftersom det går att forma till vad som helst.
Det ena leder till det andra. Att hälla färgpigment i gipsen ger ett annat uttryck. Han experimenterar sig fram.
– Man vill testa så mycket som möjligt. När det blir intressant tar man det vidare.
På senare tid har han arbetat mest med »funna objekt«, det vill säga redan existerande föremål han hittat i containrar, på gatan, i naturen … Vardagsföremål som berör honom på något sätt och som ligger till sig i väntan på att en idé kommer och han gör en skulptur av dem.
– Jag jobbar mest på intuition. Det kan ta lång tid innan jag tycker det stämmer. Jag prövar mig fram för att få rätt balans.
Kyssen är ett sådant verk. I den ingår en vit trappstege, ett podium, en röd badring formad som en mun, ett dörrstopp och en ridväst. Den finurliga och underfundiga sammanfogningen gör att skulpturen ser ut som ett litet rött djur, en snigel eller nåt som snor in sig i de vita möblerna.
– Jag drivs av lusten att testa gränser, se hur långt man kan nå.
Humor, subtil eller absurd, är viktigt menar han, men får inte skrivas på näsan.
Han tittar mycket på konst. En konstnär som inspirerar honom är amerikanen Tom Friedman som också jobbar med vardagsföremål i sina skulpturer.
– Vid första anblicken är det svårt att se vad han använt för material, säger John Dexter Zetterquist och visar ett exempel ur en bok om Friedman; en stor lampliknande form byggd av tusentals tunna grillspett i trä.
Experimentell film är en annan stark inspirationskälla. Han minns favoritlektioner på skolan då läraren Alina Chaiderov visade en film om dagen, under en vecka. En film som eleverna skulle ta som utgångspunkt för ett arbete.
– En väldigt rolig uppgift, kul att arbeta så snabbt.
Vad vi kommer att få se i Dalsland är fortfarande en hemlighet, eller rättare sagt, de skulpturerna existerar ännu inte när detta möte äger rum. Bara som idéer i hans huvud. Fortfarande är det en månad kvar till vernissage och den månaden kommer han använda till skapande.
Han kommer också att visa teckningar. De ligger redan färdiga. Att teckna är för honom en ständigt pågående process, ett aldrig sinande flöde.
– Jag byter från blyertspenna till kulspetspenna till färgkrita och går fram och tillbaka mellan naivt och detaljrikt. Till slut letar motiv och figurer sig fram i oförutsägbara kompositioner.
