Katarina Warrenstein
TIDEN, DÖDEN, SAKNAD OCH LÄNGTAN
Skulptören Katarina Warrenstein arbetar helst med återbrukat material. Sådant hon hittat, fått eller ärvt. Hennes konst kretsar kring frusna minnesbilder, ofta från barndom och uppväxt, som hon gett ny gestalt. Ni möter hennes verk i den nedre utställningshallen.
Katarina Warrenstein är född 1954 och uppväxt i Solna. Hon beskriver sig själv som en människa som aldrig riktigt känt att hon passat in, inte förrän hon, efter Nyckelviksskolan, kom till skulptur på Konstfack där hon gick 1979–1984.
Hon lever och arbetar i Stockholm och är medlem i det konstnärsdrivna galleriet Studio 44. Hon har sin ateljé i ett 1700-talshus på Söder och går dit varje dag. Hon trivs med ensamheten. Då kommer minnena.
– Det är som en ständig ström av bilder inom mig. Ibland plågsamt intensivt. En del flyter bara otydligt förbi, men ibland fastnar något och kommer upp till ytan. Jag grabbar tag i det och ser vad det kan vara.
Så beskriver Katarina Warrenstein sin arbetsprocess; en känsla som hon först arbetar intuitivt med, därefter kommer tankarna på utförande, och vad hon vill säga.
Hon använder många olika material; brons, trä, textil, men har på senare tid blivit allt mer inriktad på att återanvända både material och föremål. Hennes lekfulla skulpturer innehåller ofta objekt som tillhört någon för henne speciell person.
– Mina föräldrar dog med mycket kort mellanrum, så det blev mycket att ta vara på. Vi körde allt till landet och nu håller jag på att succesivt gå igenom det där, då hittar jag mycket som jag kan använda.
Hon har som målsättning att allt arbetsmaterial ska vara nästan gratis och att hon ska kunna forma och frakta det mesta själv.
– Det är en reaktion på allt slit och släp jag upplevt som skulptör genom åren, jag har saknat en lätthet i arbetet. Nu känns det som jag fått en ny frihet i formspråket. Och dessutom blir jag självständigare.
Efter studierna har hon regelbundet ställt ut över hela landet. Liksom hon haft flera utsmyckningsuppdrag, bland annat en utomhusskulptur i brons, »Genom mörka skogen«, till Karolinska Institutet. Titeln återspeglar en barndomsberättelse.
– Jag hade en väldigt rik barndom, rik på människor och udda miljöer. Min mamma kom från Deje utanför Karlstad. Där hade hon en stor släkt och många systrar. Det var ett fantastiskt persongalleri, att träffa alla de här människorna, höra vad de tyckte och tänkte och se hur allt hängde ihop.
Också på pappas sida var det en stor släkt med många personligheter. Det är ur dessa upplevelser Katarina Warrenstein hämtar sin inspiration. Det är glada och goda minnen men också sådant som var tungt och förbjudet att tala om.
– Det inträffade ju händelser som man aldrig pratade om, men som färgade av sig på alla som var berörda. Sådant som förändrade deras liv för alltid.
Ett centralt verk i utställningen heter »Den andres ögon«. Det härstammar också från ett barndomsminne, en gestaltning av känslan att vara påpassad.
Verket består av en mängd tunna metallgalgar, kemtvättsgalgar, överklädda med vitt papper. På pappren har hon målat stora svarta ögon. Galgarna hänger i olika höjd från taket och rör sig, snurrar – ögonen rör sig. I installationen hänger också ett kvinnoplagg och ett mansplagg.
– Jag har sparat galgar för att jag tycker om formen, det blir en luftighet. Och kläderna, ja de är från två personer som haft stort inflytande över mitt liv, säger Katarina Warrenstein och sammanfattar;
– Min utställning handlar om det vanliga. Det som många konstverk handlar om. Tiden döden, minnet, saknad och längtan. Och den stora gåtan, livet. Det vill säga nästan allting … Till exempel hur kan den människa jag vet är död, vara här i rummet med mig, med sin personlighet? Och hur kan det vara så att jag aldrig mer får se de människor som är så nära mig, i rummet? Jag är mycket kvar i det förflutna och det är minnen som styr vad jag gör.
