Kent Iwemyr
POESI FRÅN DET VILDA
Från skogarna i Bergslagen och människorna runt det forna brukssamhället Hallstahammar hämtar han sina motiv. Kent Iwemyr kan konsten att berätta gripande och humoristiskt om livet i glesbygden. En gåva som fört honom ut långt ut i världen.
Kent Iwemyr var 48 år när han hade sin första soloutställning. Det var hos Magnus Karlsson i Västerås som då precis öppnat galleri (han är nu en av Stockholms mest hyllade gallerister) och året var 1992.
Idag har Kent Iwemyr ställt ut separat på fler ställen utomlands än i Sverige. I Leipzig, Bern, San Fransisco, Bermuda, Milano, Köpenhamn, Berlin, New York … listan är lång, och räknar man grupputställningar blir den ännu längre.
Och han har hela tiden behållit sin karakteristiska stil, ett naivistiskt berättande måleri, där miljön inte sällan är ett lite ödesmättat vinterlandskap i kvällningen, ett ensamt hus och några människor inbegripna med varandra. Något händer, ibland lite oklart vad, men en underfundig titel hjälper till att leda associationerna, som;
Man jagar bäst om natten sa flickorna och katten. Men det är också sommar i glesbygden hos Kent Iwemyr; midsommar, campingliv och kanske
Norrlandsmästerskapet i stövelkastning för ogifta kvinnor.
Med pensel och akrylfärg och med glimten i ögat gestaltar han de historier han hört eller varit med om, skrönor, där inte allt kanske är riktigt sant, men en god historia. Här finns också melankoli och eftertänksamhet, som när flyttlasset står packat utanför huset och mamman tröstas av sönerna i målningen Gråt inte mamma.
– Jag gillar udda människor. Björnjägarn där är min favoritkonstnär, säger Kent Iwemyr och pekar på en liten tavla på köksväggen signerad Nils Rundgren 1969.
– Björnjägar’n var bygdemålare uppe i Bergslagen och ett riktigt original. På vartenda utedass satt det en sån där teckning förr. Han debuterade på Liljevalchs vårsalong och det gjorde jag också 1989. Fast då målade jag abstrakt, jag gav upp det sedan. Den kom aldrig, den där kraften som gör en målning till en fantastisk målning. Istället började jag måla som jag gjorde när jag var ung, och som jag gör nu.
Vi sitter vid köksbordet i det röda gamla huset på Skantzenområdet i Hallstahammar. Här har Kent Iwemyr och hustrun Sonya bott i 36 år. Utanför fönstret, i trädgården, går två änder och pickar och i trädet skuttar ekorrar. En hackspett sitter på fågelbordet. Djur har de alltid haft omkring sig, det är Sonyas stora intresse. Idag har de »bara« två katter, men det har varit många djur genom åren, flera skotska hjorthundar.
Kent Iwemyr är född 1944 och uppväxt i Hallstahammar. Det är från livet här och i omgivningarna han hämtar sin inspiration. Några arbetsplatsskildringar är det inte. Han hamnade aldrig på Bultfabriken, industrin som hela samhället snurrade runt när han var tonåring.
– Jag var i den första årskullen som fick gå nio år i skolan. Alla killar fick sen åka upp till Bulten och testa sig. Där jobbade 3500 människor när jag var barn. Men inte jag. När yrkesvalsläraren pratade om fria yrken, då tänkte jag »Det fria, det tar jag!«
Han utbildade sig först till hantverksmålare.
– Men jag var ju skidåkare och ville inte vistas bland lösningsmedel, jag ville vara i skogen och började en utbildning till skogvaktare. Men då var det någon som sa att »det där är bara kontorsjobb nu för tiden«. Så jag utbildade mig till byggnadsingenjör, men nej, det var inte min grej.
Först efter bildlärarstudier på Konstfack i Stockholm hamnade han rätt. Men nu är det många år sedan han jobbade som lärare. Nu gäller ateljén, inhyst i ett gammalt kök i en annan del av det röda huset. Två påbörjade målningar står lutade mot väggen och på ett bord ligger några färgtuber och en palett. Annars är här tomt. Ett tiotal målningar finns utställda i Sydkorea och de som ska till Dalslands konstmuseum är under transport. En soloutställning är nyss avslutad i Leipzig.
– Jag har haft en jäkla tur, säger Kent Iwemyr och menar mötet med Magnus Karlsson som blev startskottet till en internationell karriär.
Men »tur«, det är att vara alltför blygsam. Kent Iwemyrs varmhjärtade bygdeskildringar är ett unikt inslag i samtidskonsten, lika hyllade i Seul som i New York.
